Försvarsveckan tjuvstartade redan igår kväll, då Svenska Dagbladet avslöjade innehållet i den amerikanska ambassadören, Mark Brzezinskis, anförande för den svenska Försvarsberedningen den 27 mars i år.

Enligt tidningen, som har tillgång till det dokument som ambassadören stödde sig på, så var det ord och inga visor som förmedlades. Mina första reaktioner strax efter midnatt:

1. Utspelet skärper kraven på de som är för en militär alliansfrihet. Hur Miljöpartiet kan komma fram till en nedskärning av försvarsbudgeten med 1,6 Mdr SEK efter detta klara budskap är svårt att förstå. Vänsterpartiet öppnade i anslutning till Sälenkonferensen för ökade anslag. Får vi se Jonas Sjöstedt deklarera + 20 Mdr SEK/år som Vänsterpartiets långsiktiga mål?

Försvarsviljan är just en viljesak, och med kraftiga tillskott går det att skapa ett någorlunda respektabelt försvar. Vårt militärgeografiska läge är nu mycket mer gynnsamt än under Kalla kriget. USA:s högste representant i landet var dock inte överraskande skeptisk till att försvarsutgifterna skulle öka tillräckligt mycket.

2. Det inträffade åskådliggör vådan av att ha ett alltför svagt försvar i förhållande till behov och ambitioner. Detta utgör exempel på en av absolut mest negativa effekterna med de senaste 20 årens drastiska försvarsnedskärningar. Vi blir mottagliga för påtryckningar, även av vänligt sinnade stater. USA som tidigare nedtonat den ryska upprustningen och doktrinära förändringar är uppenbart överrumplade av Ukraina, och detta kan vi lägga till en rad av flera missbedömningar under det sista decenniet.

3. President Obama ska också genom ambassadören också meddelat att vi varken är garanterade skydd enligt NATO:s artikel V (vilket vi redan visste) och att det inte finns något bilateralt säkerhetsavtal. Budskapet tydliggör skillnaden mellan gammal och ny politik. Långt in på 80-talet hade vi ett starkt försvar och ett hemligt avtal. Nu har vi ett betydligt svagare försvar och inga avtal.

Nu är ordvalet att vi inte är ”garanterade”, inte samma sak som att vi aldrig kan få militärt stöd. Det beror helt och hållet på situationen och vilka amerikanska intressen som står på spel. Men helt klart är att vi nu är mer ensamma än på över 70 år.

4. Eftersom Sverige nu i offentligheten fått meddelat att vi inte kan utgå från ett skydd, så ökar sårbarheten visavi Ryssland. Den ryske presidenten har fått en bekräftelse på vår situation samtidigt som vi ständigt rör oss mot NATO.

5. Det fanns flera anmärkningsvärda passager i tidningens uppgifter, men frågan är om inte:

”Enligt försvarsberedningens egna ord ska Sveriges försvar bygga på säkerhet tillsammans med andra. Frågan är med vem?”

tar priset.

Världens enda supermakt underkänner i två meningar den svenska säkerhetspolitiken, något som skulle kunna fälla en regering om det inte vore för att alla riksdagspartierna antog Solidaritetsförklaringen förra mandatperioden.

6. Detta skapar naturligtvis ett tryck på att Sverige bör överväga ett medlemskap. Om NATO-förespråkarna menar allvar med sin linje bör de ta ställning för en folkomröstning, eftersom vi nu fått ett besked att vi inte är garanterade något. De som framhärdar med den militära alliansfriheten bör titta ned i reformplånboken.

Ytterst är det svenska folket som måste ta sitt ansvar för sitt försvar, det går inte att abdikera och lämna över detta enbart till politiken. Vi har strax nått vägs ände. Försvarsberedningen lämnar sin rapport om 17 dagar, då vet vi vad politiken mäktar med när det gäller mental omställning till en ny säkerhetspolitisk situation.

Mer av samma författare