Att skapa ett fungerande totalförsvar innehållande bl a tydliga och fungerande ansvarsförhållanden är en viktig uppgift för regeringen. Foto: shutterstock.com

av Nils Daag och Michael Mohr

”It ought to be remembered that there is nothing more difficult to take in hand, more perilous to conduct, or more uncertain in its success, than to take the lead in the introduction of a new order of things. Because the innovator has for enemies all those who have done well under the old conditions and lukewarm defenders in those who may do well under the new. This coolness arises partly from fear of the opponents, who have the laws on their side, and partly from the incredulity of men, who do not readily believe in new things until they have had a long experience from them.”

Niccolò Machiavelli, The Prince

Utvärderingen av Sveriges förmåga att hantera kriser av den karaktär och omfattning som vi nu upplever kommer att bli både omfattande och krävande. Det går inte att utesluta att svaret blir att Sverige klarat denna kris på ett relativt bra sätt, sett både i förhållande till konsekvenser för befolkningen och samhället som helhet och i relation till jämförbara länder. Mer sannolikt är nog ändå att fokus läggs på ett antal brister och fel.

Covid-19 är en pandemi som fått global spridning på mycket kort tid. Världen har aldrig, i modern tid, upplevt något liknande. Konsekvenserna för människors liv och hälsa, för världsekonomin och för de globala flödena går idag inte att överblicka. Likväl har pandemi som fenomen funnits med under lång tid i diskussionerna om vad vi behöver förbereda oss inför. Spridning av smittsamma sjukdomar och andra hälsohot tas upp i Sveriges nationella säkerhetsstrategi tillsammans med ett brett spektrum av andra hot och risker.

Redan i Försvarsberedningens rapport den 1 mars 1995 introducerades ett vidgat säkerhetspolitiskt begrepp: från väpnade angrepp riktade mot Sverige, över internationella kriser och konflikter, till hot och risker kopplade till sårbarheten i moderna samhällen. Kritiken mot denna utvidgning av den etablerade säkerhets- och försvarspolitiken var i början omfattande. Argumenten skiftade från ett ifrågasättande av allvaret i de hot och risker som beskrevs till farhågan att en utvidgning skulle leda till en ”inflation i hotbilder” och därmed hävdandet av nya särintressen.

Men sedan Försvarsberedningen överlämnade sin rapport 1995 har världen och Sverige upplevt flera större omvälvande händelser ( 9/11, Tsunamin, Fukushima, m fl). Kritiken mot det vidgade säkerhetsbegreppet har därför efterhand klingat av. Målen för Sveriges säkerhet så som de framgår i den nationella säkerhetsstrategin har formulerats utifrån den bredare hot- och riskbilden. Säkerhetsstrategin antogs i januari 2017 och avsikten är att den ska revideras vart femte år. Det ser ut som en tanke att erfarenheterna och lärdomarna av Covid-19 då kan implementeras i en reviderad strategi senast 2022. Förhoppningsvis ingår då också slutsatser om vad vi behöver rätta till för att klara även andra svåra situationer.

Kanske borde den viktigaste lärdomen av Covid-19 bli att säkerhetsfrågorna måste ges en god organisatorisk och politisk förankring med kompetens och status för att få genomslagskraft i arbetet med Sveriges säkerhet. Olika regeringar har förvisso genomfört strukturella förändringar, bl a inrättandet av ett säkerhetspolitiskt råd, en inrikesminister och ett kansli inom regeringskansliet för krishantering. Utbildning och övning i krishantering genomförs regelmässigt på olika nivåer i samhället. Det finns utan tvekan en krismedvetenhet i samhället.

Samtidigt är det uppenbart att det återstår väldigt mycket. Vilka de allvarligaste bristerna i krishanteringen är får en närmare utvärdering visa, men det går redan att peka på några huvudspår: omvärldsbevakningen, d v s hur snabbt uppfattade vi att krisen var i antågande, hur krisledningen på och mellan olika nivåer i samhället fungerade, hur samhället tillgodosett behovet av resurser för att hantera kriser och vilket stöd i form av lagar och förordningar som aktörer behövt för sitt agerande.

Försvarsberedningen var det organ i Sverige som, i brist på annat forum, med början i mitten av 1990-talet tog sig an de bredare säkerhetsfrågorna. Försvarsberedningen argumenterade inte bara för ett vidgat säkerhetsbegrepp, utan också för ”en helhetssyn på hot och risker av olika slag i samhällets hantering av dessa”. Denna formulering torde vara än mer relevant idag då det nu finns en allmän insikt om att en indelning av verkligheten i krig – fred, nationellt – internationellt, antagonistiska – icke-antagonistiska och civilt – militärt inte längre är möjlig, i alla fall inte i hot- och risksammanhang.

Uppdelningen fred – krig har en alldeles särskild betydelse, eftersom den fortfarande är styrande i lagstiftningen. Redan i detta skede av den nu pågående krisen har det visat sig att regeringen och myndigheterna inte har lagstöd för åtgärder som betraktas som berättigade, eftersom Sverige inte är i krig, inte i krigsfara och att det inte råder sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av att det är krig utanför Sveriges gränser. Regeringen har därför tvingats att skyndsamt bereda lagförslag som lagts fram för snabba beslut i riksdagen.

Försvarsberedningen gjorde i sin rapport Motståndskraft den 20 december 2017 bedömningen att det går att vidta vissa åtgärder utan att regeringen fattar beslut om höjd beredskap. Det handlar då om att tillämpa lagen om totalförsvarsplikt som, om regeringen sätter den i kraft, också ger regeringen rätt att föreskriva att förfogandelagen ska tillämpas.  Därmed menade Försvarsberedningen att ”det finns grundläggande legala förutsättningar för att kunna hantera såväl gråzonsproblematik som krig”. Samtidigt är förmodligen alla överens om att den nu rådande situationen inte är att betrakta som krig, annat än i bildlig mening, knappast heller som en s k gråzon.

I rapporten Motståndskraft menade Försvarsberedningen att totalförsvarsplaneringen inklusive utvecklingen av den civila verksamheten i totalförsvaret ska utgå från Försvarsmaktens operativa planläggning för att möta ett väpnat angrepp. Vidare att samhällets grundläggande robusthet och motståndskraft utgör en grund för samhällets säkerhet och därmed också för den civila verksamheten i totalförsvaret. Vad vi nu upplever är att denna grundläggande robusthet har brister i en situation som inte hotar Sveriges fred och självständighet, men som förmodligen kommer att gå till historien som det mest påfrestande som det svenska samhället utsatts för på mycket länge.

När det gäller uppbyggnaden av resurser för militärt och civilt försvar har detta tidigare skett genom att regeringen i form av (hemliga och kvalificerat hemliga) operativa anvisningar angett närmare grunder för planeringen i form av bl a tidsförhållanden, d v s hur långt ett kris- respektive krigsförlopp skall antas vara, samt geografiska och andra prioriteringar. Det har sedan varit myndigheternas ansvar att utifrån anvisningarna närmare analysera behoven inom sitt ansvarsområde, kvantifiera, äska medel och bygga upp organisationen runt dessa resurser så att de möter kraven i anvisningarna. Det är oklart hur detta arbete fortlöpt och huruvida regeringen och regeringskansliet styrt myndigheternas resursuppbyggnad inför den bredare hot- och riskbilden utifrån samma eller andra principer.

Att vi skulle ha behållit det civila försvaret så som det en gång var utformat vore en alltför enkel slutsats. Förberedelser och åtgärder inför ett väpnat angrepp både överlappar och skiljer sig från svåra påfrestningar på samhället i djupaste fred. Det handlar inte minst om att människor har helt andra krav och förväntningar när fred och självständighet inte hotas. Det mål för Sveriges säkerhet som formulerats som att upprätthålla samhällets funktionalitet har alltså olika innebörd beroende på vad som hotar. Detta framgår tydligt i den nu pågående krishanteringen, där avvägningen står mellan att skydda människors liv och hälsa och att så långt möjligt upprätthålla ordinarie samhällsverksamhet. När vår fred och självständighet hotas torde det komma att handla om andra avvägningar och medborgarna skulle rimligen också vara beredda att göra betydligt större uppoffringar.

Därtill har samhällsutvecklingen lett till en sådan komplexitet och sådana beroendeförhållanden att lagring i statlig regi inte längre är verkningsfullt. Denna slutsats drogs redan på 1980-talet, men därefter har avregleringar, privatiseringar och effektivitetshöjande åtgärder accelererat. Introduktionen av New Public Management inom den offentliga sektorn verkar ha haft särskild stor inverkan på försörjningssäkerheten. Självfallet måste tillgången till livsmedel, sjukvårdsmateriel, bränslen, etcetera säkerställas, men då bör nya metoder prövas för att undvika att resurserna blir obsoleta. Här kan näringslivets resurser och kunnande utnyttjas.

Ytterst torde alltså rannsakan när denna kris väl mattas att komma att handla om varför Sverige inte kommit längre under de 25 år som förflutit sedan introduktionen av det vidgade säkerhetsbegreppet. Den bredare hotbilden har efterhand blivit alltmer uppenbar och det råder ingen tvekan om att Sveriges nationella säkerhetsstrategi inkluderar den typ av påfrestningar som vi nu upplever. Men insikterna har inte omsatts i en modernisering av lagstiftningen och uppbyggnad av resurser för att hantera dessa påfrestningar.

Den organisatoriska och politiska förankringen av arbetet med Sveriges säkerhet på högsta nivå bör uppmärksammas särskilt. Säkerhetsfrågornas placering och hur de hanteras är helt avgörande för status och genomslagskraft. Reformer rörande samhällets säkerhet, bl a att samla dessa frågor under en inrikesminister, har lett till att Försvarsberedningen allt mer fokuserat på traditionella försvarsfrågor relaterade till ett militärt väpnat angrepp från annan stat. Något motsvarande forum för konsultationer rörande de bredare säkerhetsfrågorna har inte tillskapats. Det finns många fördelar med en bred hantering av frågor som rör den nationella säkerheten i form av en beredning. Det handlar inte minst om brett politiskt engagemang och bred förankring, långsiktighet över mandatperioder och att bygga kompetens i säkerhetsfrågor inom politiken.

Det säkerhetspolitiska rådet har uppenbarligen inte varit aktiverat i hanteringen av Covid-19. Vad detta beror på och vilka överväganden som legat till grund för att inte aktivera säkerhetsrådet bör uppmärksammas. Om säkerhetsrådet ska behandla de områden som ingår i den nationella säkerhetsstrategin, vilket kan tyckas rimligt, borde rådet också ha en uppgift under denna kris. Utöver att behandla långsiktiga frågor relaterade till pågående kris skulle säkerhetsrådet kunna utgöra en plattform för information till och dialog med oppositionen. Frågor som borde behandlas i säkerhetsrådet handlar om förändringar i internationella relationer, maktförskjutning, m m som långsiktigt påverkar Sveriges säkerhet.  Idag finns dock inte alla förutsättningar på plats för att kunna föra sådana diskussioner, bl a saknar säkerhetsrådet stödresurser i form av ett kansli.

Det har inte kommit någon kritik mot regeringskansliets krishanteringsfunktion, tvärtom synes den ha fungerat väl. De betydande brister i den centrala ledningen och samordningen av insatser, liksom förmedlingen av information till allmänhet och media, som blev så uppenbara vid hanteringen av Tsunamin, har rättats till. Funktionen är således mycket viktig, inte minst sett i ljuset av att de förslag som lagts om att peka ut en krisledande myndighet förkastats. Regeringen och regeringskansliet får därmed hantera även vissa operativa frågor av tvärsektoriell karaktär, vilket självfallet kan innebära en risk att de strategiska frågorna får stå tillbaka om regeringen och regeringskansliet absorberas av frågor med hög grad av specialisering som strömmar in från många avnämare.

Som framgått av de dagliga pressträffarna under Covid-19 har Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen tagit en ledande roll i krishanteringen på myndighetsnivå, medan Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap  svarar för frågor som Folkhälsomyndigheten Socialstyrelsen inte hanterar . Denna struktur, som följer den s k ansvarsprincipen, var ett av alternativen till hur den operativa krisledningen borde organiseras när Försvarsberedningen redovisade sin rapport 2006 En strategi för Sveriges säkerhet.

Försvarsberedningen rekommenderade dock ett annat alternativ, en struktur med en krisledande myndighet som efter regeringsbeslut leder och samordnar andra myndigheter vid sällan förekommande men särskilt svåra kriser med sektorsövergripande konsekvenser. Försvarsberedningen menade att en sådan uppgift främst skulle handla om prioritering, samordning och ledning av den operativa krishanteringen på nationell nivå, samordning av myndigheternas information till allmänhet och media, samordna ett effektivt utnyttjande av samhällets resurser och internationella förstärkningsresurser, koordinera stöd till den lokala och regionala nivån och att besluta om åtgärder och prioriteringar i den utsträckning som det är nödvändigt med hänsyn till situationens art.

En modell med en i förväg utpekad krisledande myndighet förekommer i många andra länder, men har hitintills inte ansetts vara förenlig med Sveriges förvaltningsstruktur. Skulle utvärderingen av Covid-19 leda till att en sådan ordning införs kommer det att krävas ett omfattande arbete med att definiera myndighetens befogenheter i en kris och vilka resurser en sådan myndighet skulle behöva. Om nuvarande ordning bibehålls behöver under alla omständigheter regeringskansliets krishanteringsresurser förstärkas, vilket också skett under hanteringen av Covid-19.

Förhoppningsvis kommer utvärderingen av hanteringen av Covid-19 och de reformer som bör följa av denna att präglas av en helhetssyn på samhällets säkerhet. Säkerheten bör byggas underifrån, d v s grunden är en förmåga att hantera extraordinära situationer när samhället i övrigt fungerar relativt normalt. Därefter behöver förberedelser vidtas för ett brett spektrum av situationer av den karaktär som vi nu upplever. Lägg sedan till de tillkommande behoven för en situation där även militära väpnade hot ingår. De sammantagna kraven, som behöver beslutas politiskt eftersom de ytterst utgör ett mått på det politiska risktagandet, måste tydligt ställas på myndigheterna att leverera. För att kunna utnyttja samhällets samlade resurser oavsett vad som orsakar en allvarlig samhällskris måste också hinder i lagstiftningen för ett effektivt utnyttjande av resurserna överkommas. Då får vi ett säkrare samhälle och om man så vill, ett totalförsvar i verklig mening.

Den nationella säkerhetsstrategin som lanserades 2017 var ett välkommet första steg. Styrkan i dokumentet är det breda förhållningssättet till säkerhet, som väl speglar dagens och morgondagens säkerhetsutmaningar för Sverige. Nu behöver flera fundamentala frågeställningar om säkerhet och försvar problematiseras och besvaras för att strategin skall kunna användas som vägledande för Sveriges säkerhetsarbete. Detta kommer inte att lyckas utan ett starkt politiskt ledarskap på högsta nivå i dessa frågor.

Nils Daag är ambassadör och ledamot av KKrVA, avd VI. Michael Mohr är ledamot av KKrVA, avd V.

Försvarsberedningens rapport den 1 mars 1995, kapitel 6

6. ETT  BREDARE SPEKTRUM AV HOT OCH RISKER

6.1 Hot och risker idag och i framtiden

De senaste årens internationella, ekonomiska och tekniska utveckling medför att vi i dag måste teckna en bredare bild av tänkbara risker, hot och påfrestningar. Bilden sträcker sig från den hårda kärnan av mer traditionella säkerhetspolitiska hot som vi trots de senaste årens positiva utveckling långsiktigt inte kan utesluta, över de nya konflikter som tenderar att blossa upp i det kalla krigets spår, till de hot och risker som följer av den globala utvecklingen och de moderna samhällenas sårbarhet.

Förändringarna i den internationella säkerhetspolitiska miljön innebär att risken för storkrig i Europa är mindre än på mycket länge. Men även om risken för storkrig för överskådlig framtid reducerats kraftigt har den för den skull inte slutgiltigt eliminerats. Något sådant är knappast möjligt så länge nationalstatssystemet består och så länge stater eller grupper av stater måste ansvara för sin egen säkerhet.

Både inre väpnade och mellanstatliga konflikter har under de senaste åren ökat markant i antal trots att FNs fredsfrämjande insatser kunnat utvecklas både vad gäller omfattning och innehåll.

Iraks invasion av Kuwait var bara ytterligare en öppen konflikt i ett av krig hårt drabbat område. Utöver de interarabiska motsättningarna är området kring Persiska viken också en skärningspunkt för politiska och ekonomiska intressen av global betydelse.

Det omfattande och utdragna kriget i det forna Jugoslavien fortsätter. Trots internationella fredsansträngningar ökar förödelsen och antalet drabbade stiger. Historiskt betingade etniska och religiösa förhållanden, men också andra underliggande motstridiga intressen, försvårar såväl det humanitära och fredsfrämjande arbetet som en slutlig lösning.

I Öst- och Centraleuropa, liksom i det forna Sovjetunionen finns en betydande konfliktpotential och i vissa avseenden också en påtaglig instabilitet. I t.ex. Kaukasus, där också Tjetjenien varit skådeplats för de häftigaste striderna inom det forna Sovjetunionen, finns nu flera tiotal öppna eller potentiella etniska och territoriella konflikthärdar.

Den afrikanska kontinenten har drabbats hårt av inbördeskrig. I Somalia och Rwanda och nu senast i Burundi, har FN-insatserna i stor utsträckning fått koncentreras till att säkra civilbefolkningens överlevnad.

De underliggande orsakerna till de regionala och lokala konflikterna kan sökas i såväl politiska som etniska, religiösa, ekonomiska, sociala och miljömässiga förhållanden. Konflikterna utgör både en oerhörd tragedi för människorna som drabbas av följderna och en risk för att motsättningarna skall spridas. Sprängkraften och varaktigheten i de konflikter som nu kommit till ytan får inte underskattas. Ytterst utgör de ett hot mot de fortsatta ansträngningarna att bygga en gemensam säkerhet.

Om någon av aktörerna i dessa konflikter också skulle utnyttja icke-konventionella stridsmedel skulle konsekvenserna bli närmast oöverblickbara. Risken för spridning och användning av kärnvapen, men också i lika hög grad biologiska och kemiska vapen, gäller inte endast stater utan även organisationer och enskilda aktörer, exempelvis terroristgrupper.

Flera skrämmande fall under senare tid, bl.a. nervgasutsläppet i Tokyos tunnelbana och sprängdådet i Oklahoma, visar att terrorismen fortsätter att utgöra ett hot mot både enskilda individer och stater. Terrorn som vapen utnyttjas av grupper med vissa identifierbara politiska och/eller religiösa mål, men också av grupper med en mer allmänt samhällsfientlig inställning. Svårigheterna att i ett öppet samhälle hantera terroristhotet är uppenbara.

Den alltmer fördjupade integrationen, den ekonomiska och den tekniska utvecklingen är samverkande faktorer som tillsammans ger det moderna samhället en oerhörd styrka under normala förhållanden och en potential att hantera även svåra situationer. Samtidigt innebär utvecklingen också ökade risker.

En stor del av de internationella förbindelserna, t.ex. de finansiella flödena och teknologispridning, sker utanför staternas kontroll, något som självfallet inte enbart är negativt. Samtidigt är denna utveckling bärare av tänkbara risker. Ekonomiska kriser, med uppenbar risk också för ekonomisk kollaps i enskilda länder, kan t.ex. orsakas av enskilda aktörer.

Mer långvariga ekonomiska kriser, massarbetslöshet och fattigdom äventyrar också stabiliteten i mer grundläggande mening. Med nationella problem som ökad kriminalitet, minskad solidaritet och allmän normupplösning, samt mer extrema yttringar som nationalism och rasism, kan också följa spänningar mellan stater.

I vårt närområde och i Europas närhet skulle den mycket svåra ekonomiska och ekologiska situationen kunna leda till bl.a. flykting- eller migrationsrörelser av mycket stor omfattning. De akuta påfrestningarna på olika samhällssystem i mottagarländerna skulle därvid kunna bli mycket omfattande, liksom även de indirekta och mer långsiktiga konsekvenserna i form av in- och utrikespolitiska återverkningar.

Allt oftare uppstår också akuta störningar i samhället som inte kunnat förutses eller situationer där förberedelser inte vidtagits i tillräcklig utsträckning. De genomgående dragen i samhällsutvecklingen  – dvs. de tekniska framstegen, storskaligheten och specialiseringen – har således lett till en ökad sårbarhet i olika samhällssystem.

Sårbarheten gäller inte minst för olika tekniska system. Ett särskilt viktigt område är därvid utnyttjande och drift av kärnkraftsanläggningar. Svåra olyckshändelser, liknande den i Tjernobyl, får effekter som inte bara berör det enskilda landet. Effekterna kan därutöver vara mycket långsiktiga och långtgående. T.ex. medförde Tjernobylolyckan att uppemot en fjärdedel av Vitrysslands jordbruksareal blev obrukbar för överskådlig framtid.

Allvarliga störningar i tillförseln av viktiga varor skulle kunna inträffa i samband med katastrofer eller konflikter i andra delar av världen. Även om länder i väst, enskilt eller i samverkan, rimligen borde kunna hantera de flesta tänkbara situationer, finns anledning att även fortsättningsvis uppmärksamma denna typ av störning.

Omfattande och långvariga avbrott i t.ex. elförsörjning, vattenförsörjning eller kommunikationer är lyckligtvis sällan förekommande. Likväl skulle sådana avbrott utsätta samhället för stora påfrestningar.

Hanteringen av den stora mängd farliga ämnen som förekommer i samhället är förknippad med särskilda risker. Kemiska fabriker och liknande anläggningar, liksom transporter av farligt gods, utgör i detta avseende stora säkerhetsproblem. De mycket långsiktiga problemen med hantering av radioaktivt avfall bör också nämnas i detta sammanhang.

Allvarliga naturkatastrofer som översvämningar, ras och skred samt svåra snöstormar medför främst problem lokalt eller regionalt. De resurser som krävs för att hantera problemen kan dock i vissa fall behöva hämtas från nationell eller mellanstatlig nivå.

Den organiserade, internationella brottsligheten utgör ett potentiellt hot. Särskilt farligt är om brottslingar eller kriminella organisationer utnyttjar tyngre vapen eller massförstörelsevapen, i utpressningssyfte eller som ren inkomstkälla genom illegal försäljning.

Listan över tänkbara störningar skulle kunna göras betydligt mycket längre. Här har t.ex. inte berörts spridning av smittosamma sjukdomar, risker i den genteknologiska utvecklingen eller andra problem som vi i skiftande grad uppfattar som sannolika, allvarliga och hotande. Långsiktiga miljöhot såsom försurning och klimatpåverkan är andra exempel.

6.2 Säkerhetsbegreppet

De flesta länder har redan omdefinierat eller håller på att omdefiniera sin syn på säkerhet. Den huvudsakliga inriktningen är därvid att lägga in även ett bredare perspektiv, dvs. ett vidgat säkerhetsbegrepp, där konfliktförebyggande samarbete och internationella insatser av humanitär, och fredsfrämjande karaktär ingår. Även inom internationella organisationer diskuteras säkerhetsintressen i ett brett perspektiv.

I några länder har det säkerhetspolitiska begreppet av tradition alltid haft en bredare innebörd än i Sverige. Begreppet omfattar t.ex. i Frankrike både inre och yttre säkerhet, olika lågnivåhot, förebyggande diplomati men även försvarssamarbete med de f.d. kolonierna. Den franska försvarsmakten har ett brett arbetsfält. Gendarmeriet och brandkåren ingår. Naturkatastrofer, skogsbränder och översvämningar är därför uppgifter för försvarsmakten.

Den tyska inställningen till det vidgade säkerhetsbegreppet framgår tydligt av den breda samarbetspolitik som förs, både med länder i väst och med nya samarbetspartners i öst. De tyska problemen rör knappast definitionsfrågor utan är mer en fråga om olika begränsningar i den praktiska tillämpningen när det gäller t.ex. fredsfrämjande insatser. Det kan också nämnas att en av det tyska försvarets uttalade uppgifter är att bistå vid katastrofer och nödsituationer samt understödja humanitära insatser.

I Norge arbetar man med ett utvidgat säkerhetspolitiskt begrepp som utöver traditionell säkerhets- och försvarspolitik bl.a. omfattar ekonomiska frågor, miljöaspekter, flyktingproblematik, spridning av massförstörelsevapen, internationell terrorism och kriminalitet. Målet för norsk säkerhetspolitik är, enligt den norska regeringens proposition, att förebygga krig, främja fred och stabilitet och samtidigt värna handlingsfriheten i förhållande till externa påtryckningar. I denna breda mening omfattar säkerhetspolitiken såväl försvars- som utrikes-, handels- och biståndspolitik, dvs. alla samverkande åtgärder som kan bidra till att undanröja konflikthot. Inte minst Norges omfattande biståndsprogram och aktiva medlarroll i konflikter betraktas ofta i detta perspektiv. I säkerhetspolitiska analyser och debatter fokuseras dock vanligen de snävare, klassiska frågeställningarna utan att man därför bortser från andra faktorer.

Det torde alltså idag vara tämligen okontroversiellt att tala om ett vidgat säkerhetspolitiskt begrepp. I långt större utsträckning än tidigare kretsar de säkerhetspolitiska ansträngningarna kring konfliktförebyggande samarbete i vid mening. Inom det militära området tilldrar sig multinationell krishantering och internationella fredsfrämjande insatser allt större uppmärksamhet.

Inom ramen för det vidgade säkerhetsbegreppet ligger onekligen också sådant samarbete som syftar till en allt närmare ekonomisk och samhällelig integration och som förstärker det nätverk av ömsesidiga beroenden som redan finns. Detta är också grunden för bedömningen att redan ett EU-medlemskap i sig utgör en säkerhetspolitisk nettofördel, ett säkerhetspolitiskt plus. Detta gäller inte minst eventuella nya medlemsländer i Öst- och Centraleuropa.

En annan alltmer allmänt accepterad del i säkerhetsbegreppet är de hot och risker som i sig kan vara av gränsöverskridande karaktär och till del också måste hanteras i internationell samverkan, men som mer har att göra med nationella säkerhetsintressen i bemärkelsen skydd för landet och befolkningen. Det kan gälla naturkatastrofer, stora flyktingströmmar, störningar i infrastrukturen eller storskaliga miljöolyckor.

Kännetecknande för diskussionen kring ett bredare spektrum av hot och risker och det vidgade säkerhetsbegreppet är den allmänna insikten om de direkta och indirekta sambanden mellan olika aspekter på säkerhet.

Sambanden gäller t.ex. en positiv utveckling av ekonomi och miljö, respekt för demokrati och mänskliga rättigheter, m.m. som grund för internationell stabilitet och säkerhet. De internationella fredsfrämjande humanitära insatserna för att förhindra mänskligt lidande, som också syftar till att hindra vidare eskalering och spridning av konflikter bör också ses i detta sammanhang.

Ett annat område rör de hot och risker som kan drabba fredssamhället där i många fall de resurser som avdelats för mer traditionella säkerhetspolitiska hotsituationer kan utnyttjas för att komplettera samhällets resurser i övrigt. Det kan därutöver många gånger vara svårt att dra skarpa gränser mellan vad som är risker i fred och vad som är att betrakta som säkerhetspolitiskt relevant. Det finns också ett antal avgörande likheter mellan de förhållanden som råder vid kriser, oavsett vad som förorsakat den aktuella krissituationen.

Hot- och riskutredningen framlade i sitt nyligen avlämnade huvudbetänkande (SOU 1995:19) Ett säkrare samhälle förslag om hur resurser skall kunna samutnyttjas för att hantera risker i både krig och fred.

Sammantaget talar detta för ett vidgat säkerhetsbegrepp med en helhetssyn på hot och risker av olika slag och på samhällets hantering av dessa.