Av Johan Wiktorin, Avd I

Sverige har strax varit engagerat i en månad i Libyenkriget. Det är halvtid för bidraget, och nu har debatten tagit fart om vad vi ska göra härnäst. Stanna kvar, dra oss ur eller mittemellan?

Vårt initiala engagemang i de militära operationerna präglades av eftertänksamhet parat med det paradoxala att Utrikesnämnden informerades först dagen efter vi gjort publika utfästelser om ett deltagande på konferensen i London. För att nå en bred överenskommelse gjordes en begränsning i deltagandet. Våra flygplan skulle inte delta i några planerade markmålsattacker.

Debatten kring insatsreglerna har varit svår att följa. Feghet är det vanligaste epitetet från en del debattörer. Detta måste vara någon form av missuppfattning. Att flyga taktiska spaningsuppdrag över i sammanhanget fientligt territorium med kvalificerade luftvärnssystem är långt ifrån fegt. Vi leder också eld med utländskt flyg i Afghanistan. Skillnaden är att vi där har eldledare på marken, så att vi har en rimlig säkerhet vet vad vi gör, till skillnad från Libyen. Vi är också inbjudna av landets regering för att skydda denna. 

Det är bland annat med insatsregler som vi länkar samman vårt bidrag med vår sammantagna politiska vilja. Problemet med Libyeninsatsen är att det är flera stycken i en. Det är dels en NATO-insats som vi deltar i, det är dels en serie nationella insatser där flera stater gör egna uppdrag och så att säga går in och ut ur NATO-insatsen. Eftersom dessa länder har ett uttalat mål med att Khaddafi ska tvingas bort med militära medel, så kolliderar olika svenska intressen med varandra.

Vi har ett starkt intresse att skydda civilbefolkningen och att ta en del av ansvaret tillsammans med andra. Mot detta står en ovilja att genomföra en regimförändring med yttre militärt våld utan klart mandat av FN. Än så länge är vi miltärt alliansfria. Det ligger inte i vårt intresse som en sådan småstat att regimförändringar med våld utan mandat blir en accepterad norm i världen. Med ett nedrustat försvar som har solidaritetsambitioner kan en sådan utveckling vara farlig med instabila Vitryssland i närheten. Det är sannolikt dessa geopolitiska förhållanden som hållit tillbaka Tyskland, Polen och Finland från att delta aktivt i Libyen. Därför är de nuvarande insatsreglerna en sammanvägning som är rimlig, om vi vill främja svenska intressen på lång sikt.

För att kunna orientera oss om fortsättningen är det viktigt att utvärdera hur det hittills har gått. Vi kan med rimlig säkerhet slå fast att konflikten har eskalerat och att väldigt många människor har fått sätta livet till. Den hemkallade amerikanska ambassadören till Libyen uppgav i förra veckan att han fått siffror om c:a 30000 döda libyer. Fler länder har tillkommit, länder har skärpt sina insatsregler och beväpning av rebellerna övervägs. Khaddafi har å sin sida hotat deltagande länder, i synnerhet Italien, och försökt att vidga konflikten att även innefatta Tunisien. Raketartilleriet dundrar fortfarande över Misurata.

Min bild är att vi är halvvägs in i en återvändsgränd när det gäller en militär lösning i Libyen. Glappet mellan än högre politiska ambitioner och viljan att avdela medel för dessa har ökat hos de största deltagarna. Rebellerna har ingen kapacitet att besegra Khaddafi ens efter ett par tusen flyguppdrag, än mindre regera landet. 

Samtidigt har våra politiker hårt bundit sig för att slutföra Afghanistaninsatsen, vars tribut riskerar att öka det närmaste året. Omvärlden upplever också andra konvulsioner, inte minst i Syrien, Jemen och Pakistan. Saudiarabien och Iran är på kollisionskurs med varandra. Kort sagt – världen lever mycket farligare än på länge.

I det läget är mitt svar att vi bör vara försiktiga i att engagera oss för hårt i Libyen utan klara mål. I Afghanistan uppträder en mindre svensk bataljon i ett område stort som Norrbotten. Denna konflikt har eskalerat oavbrutet sedan 2005. De soldaterna förtjänar en bättre balans mellan uppgifter och resurser. I Mellanöstern och östra Medelhavet är risken stor för att det kan bli nödvändigt med svenska insatser för att skydda vitala intressen som internationell fred och säkerhet. 

Samtidigt är det viktigt att vi uppfattas som trovärdiga och förutsägbara bland partners och omvärlden. Det talar för att vi är kvar inom ramen för Libyeninsatsen, men i klart reducerad ambition. Vi skulle också samtidigt kunna engagera oss i regionen i mer vid bemärkelse genom att till exempel delta i NATO-operationen Active Endeavour, som bland annat motverkar smuggling av massförstörelsevapen i Medelhavet. Dessa beslut behöver snart tas för att kunna verkställas med hänsyn till olika förbands beredskapstider.

För att med militära bidrag bäst tillgodose vad jag uppfattar vara våra sammanvägda intressen blir mitt förslag därför:

Endast signalsspaningsflygplan över Libyen under ytterligare några månader tillsammans med en underhandssignal om ett skytteförband under ett års tid för övervakning av ett eventuellt eld-upphöravtal.

En ubåt och minröjningsfartyg i Medelhavet i sommar och under hösten för operationer mot smuggling av massförstörelsevapen och eventuella mineringar mot sjöfarten i regionen, även Libyen.

En grupp – fyra stridsflygplan – och ett skyttekompani till Afghanistan för att öka PRT förmåga att lösa sina uppgifter under 2011.

Vi ska ha klara mål och motiv, tillräckliga resurser och en väg ut när vi engagerar oss med vapen i hand. 

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Mer av samma skribent