Ledamoten Anders Brännström delar med sig av sina erfarenheter i en debattartikel om utformningen av den framtida underrättelsetjänsten, inte utan udd. Han delar med sig av konkreta, personliga erfarenheter från 2004-2005, som jag inte har någon som helst anledning att ifrågasätta.
Det Anders Brännström anför kring perioden 2012-2016 finns det däremot skäl att reflektera kring. Det är helt riktigt att ledamoten Brännström hade tydliga uppfattningar och publikt varnade för både Ryssland, och den svenska arméns förmåga. När det gällde synen på Ryssland, så hade Must samma uppfattning. I en uppmärksammad intervju i Svenska Dagbladet hösten 2012 i samband med sin avgång varnade den dåvarande chefen för Must, Stefan Kristiansson, för rysk upprustning. Denna intervju tolkar undertecknad som ett tecken på frustration, det vill säga att underrättelsetjänsten inte fick gehör för sina förvarningar.
Trots den intensiva försvarsdebatten från 2010 om just de ryska avsikterna, så blev Sverige överraskat i februari 2014 när Ryssland annekterade Krim. Förmågan att ta till sig verkligheten satt till och med så långt inne för den dåvarande regeringen Reinfeldt, att fortfarande i augusti 2014 kunde tittarna se och höra statsministern i SVT partiledarutfrågning anföra, med hänvisning till egna samtal med svenska företagsledare, att Ryssland inte var det hot som myndigheter och opinionsbildare påstod. Det hade inte hjälpt att ha en ofelbar underrättelsetjänst, om inte beslutsfattaren vill lyssna och ta nödvändiga beslut.
Must hamnade inte helt rätt inför den storskaliga invasionen 2022, men man var heller inte helt fel ute. Dåvarande Mustchefen, Lena Hallin, framträdde på Rikskonferensen en och en halv månad före den storskaliga invasionen och sa att man inte uteslöt ett stort anfall, men man höll det inte för det troligaste.
Bland annat byggde detta på en analys av ryska och ukrainska stridskrafter, vilket var ett viktigt beslutsunderlag för den dåvarande socialdemokratiska regeringen. Att ha rätt när det gällde Ukrainas möjligheter att stå emot det ryska anfallet påverkade sannolikt våra beslut att förse Ukraina med vapen, till skillnad från USA som initialt erbjöd president Zelensky en flykt ur landet.
Just en motståndares avsikter är den svåraste delen av underrättelsetjänsten. De flesta aktörer strävar efter kapaciteter och tillfällen att använda dessa, men vill ha handlingsfrihet. Det innebär att det som var en avsikt den ena dagen, kan nästa månad vara en annan, beroende av vad man vill uppnå och de möjligheter som finns.
För att avslöja avsikter är inhämtning via mänskliga källor (HUMINT) det klart bästa instrumentet, i Sverige organiserat vid KSI. Mot Ryssland är det en riktig utmaning med tanke på landets vitt förgrenade och erfarna säkerhetstjänst. Med signalunderrättelser (SIGINT) kan man ibland kompensera ett sådant bortfall, men aktörer har motåtgärder mot detta med kommunikation bortom signalspaningen eller falska kommunikationer som ska upptäckas. Allt talar för att vi själva i det här fallet inte har kunnat ta in kvalificerad information om Rysslands slutliga anfallsavsikt. Ingen har framfört att FRA eller KSI skulle ha hittat denna, och sedan att Must valde att nedgradera en sådan bedömning.
Mycket talar för att det är signalspaningskapaciteten som USA, Storbritannien och Kanade hade riktat in mot Ryssland som var avgörande för deras lyckade bedömningar, givetvis kompletterad med verifierad information från egna värvade agenter. Denna partnerinformation som USA och Storbritannien delade med sig av var sannolikt den enda källan för Sverige som talade för ett beslutat storanfall. Tyvärr hade förtroendet för just dessa tjänster fått sig en törn av debaclet i Afghanistan året före. Talet om en uppenbar missbedömning är inte bara felaktigt, det är skadligt för svensk underrättelsetjänst.
Ingen har heller kunnat förklara hur de människor och delsystem som påstås ha gjort en uppenbar missbedömning, skulle ha kommit till ett annat resultat för att de satt i en annan ruta i statsförvaltningen.
Anders Brännströms huvudargument för sitt stöd till underrättelseutredningen är att uppgiften är för stor för Must att parallellt både försörja Regeringen och ÖB med underrättelser. Det är ett relevant perspektiv som är värt att ta på allvar.
Undertecknad och ledamoten Brännström har olika uppfattningar kring risktagningen med en omorganisation. Världen är alltför osäker på kort och medellång sikt för en sådan. Vi vet inte vad som händer med kriget i Ukraina och vi har en mycket betydelsefull allierad i form av USA som genomgår inre konvulsioner.
En sak som undertecknad bedömer att Anders Brännström underskattar är vad som kommer att hända med underrättelseflödet vid en hastig omorganisation. I praktiken kommer man flytta en mängd resurser från Försvarsmakten. Bildunderrättelsetjänsten och personinhämtningen från Must ska flyttas till den nya myndigheten, enligt utredningen. Då är vi tillbaka på ruta ett i Anders Brännströms invändning, fast nu ska en civil utrikes underrättelsetjänst försörja både politiken och den militära ledningen.