Av Johan Wiktorin, ledamot avdelning I

I fredags lämnade så Försvarsmakten in sitt svar på regeringens följdfrågor efter redovisningen av underlaget för inriktningspropositionen i december. Med tanke på den strukturella underfinansieringen av 2009 års beslut och Rysslands aggressionskrig i Ukraina, så är det viktiga papper vi talar om. Tyvärr var underlaget som lämnades in 2009 undermåligt i ekonomiskt hänseende. Allt för mycket verksamhet och materielsystem pressades in i förhållande till den ram som angivits.

Om precisionen varit större, så hade den förra regeringen kunnat sänka ambitionen eller tillskjuta mer pengar. Nu blev det bibehållen ambition och allt flitigare användning av så kallad skönmålning istället.

Det är sannerligen ingen lätt uppgift att försöka granska underlagen som nu lämnats in till regeringen. För det första är kopplingen till föregående beslut på väg att luckras upp. Nu talar myndigheten istället om nödvändiga åtgärder i fem steg till och med 2019 för att ”öka svensk försvarsförmåga och minska risktagningen”.

Det första är ju relativt enkelt, eftersom försvarsförmågan nyss passerat dalen i försvarsomställningen. När det gäller risktagningen, så menar jag att det är tvärtom. Det beror ju på omvärlden. Om vi tar den största förändringen i förslaget, nämligen ytterligare 900 kontinuerligt anställda som verkar vara avsedda för att främst öka andelen GSS/K i tre prioriterade bataljoner, så kan man jämföra det med styrketillväxten i Ryssland.

I mars 2011 annonserade Ryssland en ökning av antalet brigader från 70 till 109 stycken 2020. Om vi utgår från faktor 0,4 (ett av fyra områden + förstärkning från centrum) om Ryssland väljer den västra kraftsamlingsriktingen, så innebär det ytterligare 16 brigader (0,4 x 39) i denna operationsriktning.

Nu finns det flera delområden, där brigader kan användas. Om vi hypotetiskt ansätter Finland, de baltiska staterna, Polen och Sverige som fyra olika ungerfärligt jämstarka delområden, så blir styrketillväxten 4 brigader/delområde under perioden fram till 2020 – att jämföras med motsvarigheten till 1 dryg bataljon för oss.

Någon kan ju vilja invända att Ryssland inte når målen realistiskt sett, och det kan jag hålla med om. Men, sett i perspektivet när vi och Kreml ungefär samtidigt inledde respektive försvarsreformer, så har de utklassat oss i den grenen avseende genomförande. Japan angav nyligen att dess incidentjakt gått upp 369 gånger på tre månader för att identifiera eller avvisa ryskt flyg. Det är fyra gånger om dagen. På samma sätt har Ryssland i och kring Ukraina hållit 4 – 8 brigader i fält under snart ett års tid.

På samma sätt kan vi också göra jämförelser med örlogsfartyg och stridsflygplan och upptäcka att Ryssland avser stampa upp enheter. I Östersjömarinens decemberövning deltog exempelvis 55 fartyg. Vi ägnar oss istället att stympa fungerande korvetter och minskar antalet stridsflygdivisioner från 4 till 3 – med så småningom 60 eller 70 stridsflygplan, samtidigt som stealthflygplanet T-50 (PAK FA) om ett par år är ute över Östersjön. Styrkejämförelserna lyser med sin frånvaro vid politikens sammanträdesbord.

De flesta andra förslagen i de fem stegen är åtgärder för att vidmakthålla delförmågor, vilket innebär att det handlar om jämviktsläge.Skipper uttryckte det häromdagen som:

”Min bedömning är att det istället handlar om att åstadkomma det som alla tror redan finns. Man skulle kunna likna det med att gå från minus till noll (där noll ansätts som beställd nivå i beslutet från 2009). Att omsätta befintlig materiel på grund av ”end of life” alternativ att förnya det som är gammalt ökar inte förmågan, det innebär istället att förmågor vidmakthålls, vilket är något helt annat.”

Försvarsmaktens förslag om fem steg kommer, enligt min mening, bara att minska takten i den ökade risktagningen.

Bild1

……………………………….

Hursomhelst, så anger Försvarsmakten att det behövs 15,5 GSEK i fast prisläge (18 i rörligt) eller nästan 4 GSEK/år ytterligare för att genomföra sina egna förslag. Här är jämförelsetalet regeringens treåriga anvisning i botten, vilket i sin tur är en spegling av Försvarsberedningens mycket modesta förslag till ökning.

Intressant nog är nästa period 2020-2024 en ökning på bara 6 GSEK eller 1,2 GSEK/år. Eftersom Försvarsmakten i tidigare underlag räknat med prolongering av ekonomin efter 2018, alltså inte beredningens tal om + 5,5 GSEK i nivå 2024, så inställer sig ju flera frågor. För att den allmänintresserade medborgaren (och skattebetalaren) ska kunna förstå, så vore det på sin plats om regeringen eller Riksdagen krävde att underlagen presenteras i reala termer också. Beräkningen per år måste finnas, eftersom man kan summera, och kunskapen om vilket anslag man utgått ifrån också.

Det verkar finnas två inbyggda fel i redovisningen. Märkligast är punkten 8 i bilaga 2 om den militära grundutbidningen. I försvarsberedningen kom man överens om att befattningsutbildningen, förbandsutbildningsskede och grundläggande krigsförbandsövning skulle kunna ske med samma struktur som vid GMU, d v s motsvarande värnpliktsförmåner.

I Försvarsmaktens svar på sidan 6 anges den nya grundutbildningen vara kostnadsneutral i förhållande till dagens system, där soldaterna är anställda efter GMU. För 2600 rekryter anges drygt en GSEK åtgå per år i de bägge alternativen, vilket är svårförklarligt. När det gäller personalkostnaderna för rekryter med värnpliktsförmåner, så är denna förordningsstyrd till 4500 kr/mån per soldat. För GSS är motsvarande c:a 330 KSEK/år eller 27,5 KSEK/mån (2014). Om systemet ändras under 4,5 mån, vilket motsvarar gamla grundutbildningen exkl GMU, så är differensen c:a 269 MSEK/år (2600 rekryter x 4,5 mån x 23 KSEK/mån).

Ännu märkligare blir det med verksamhetskostnaderna under samma period. Där anges dessa vara 111 MSEK/år dyrare med det nya förslaget (?). Budgeten för en anställd vid övningsdygn är c:a 2000 SEK/dygn, medan den vid värnpliktsförmåner är 0. Vid 20 dygn under perioden, så är skillnaden 104 MSEK. Det vill säga det nya systemet är billigare. Det kan ju inte vara så att det åtgår fler instruktörer och övningsledare 4 månader in i utbildningen bara för att lönen är annorlunda. Jag hävdar alltså att det nya systemet är c:a 370 MSEK billigare/år.

Bild1

Å andra sidan, så är Försvarsberedningens förslag till förstärkningar inte fullständigt redovisat i underlaget. Regeringen instruerar Försvarsmakten att: ”Försvarsberedningen har föreslagit ett antal materielanskaffningar (jmf. Punkten 9.1 i Försvarsmaktens underlag). Försvarsmakten ombeds med stöd av Försvarets materielverk bedöma kostnaderna för att realisera vart och ett av dessa förslag.”

Försvarsmakten anger att merkostnaden är 15 GSEK (19 i underlaget – 4 av det som genomförs i de fem stegen), men då avses bara anslaget 1.3 för anskaffning. Kostnaderna för att realisera förslagen innebär också vidmakthållande av statusen (underhåll) och förbandsverksamhet inkl personalkostader. Någon (flygförare, fartygsbesättningar & robotserviser) ska ju operera dessa olika system, och dessutom kunna det bra. Försvarsmakten borde alltså ha angett Livscykelkostnaden. Här följer ett försök att skatta denna.

Om vi använder oss av tumregler, så brukar kostnader i Försvarsmaktsperspektivet för vidmakthållande över tid förhålla sig till 60-85% av ankaffningskostnaderna i planerna. De ingående materielsystemen kommer i och för sig vara nya, men precis som med nya bilar så använder sig försvarssektorn av tidsbundet underhåll i huvudsak. Det innebär att materielen åker in på översyner, oavsett om statusen är god. Jag lägger mig för säkerhets skull lågt i intervallet ≈67 %. Det innebär ytterligare 10 GSEK över tid (2/3 x 15).

Dessutom tillkommer kostnader för ny personal och övningsverksamhet. Jag uppskattar kostnaden lågt räknat till ytterligare 400 MSEK/år, om alla förslagen genomförs. På de angivna 15 åren innebär det ytterligare 6 GSEK. Kostnaderna skulle då bli 31 GSEK för att realisera förslagen, dvs c:a 2 GSEK/år ytterligare.

Med avdrag för de 370 MSEK/år för grundutbildningen ovan, så bör alltså c:a 1650 MSEK/år tillföras kalkylen.

Bild1

Om man skulle försöka sig på att räkna ut vad det skulle kosta att nå upp till IO 14 och genomföra Försvarsberedningens förslag som jämförelse, så skulle vi hamna mellan 7,5 – 8 GSEK/år. 6 GSEK/år i strukturell underfinansiering (Riksrevision/FM/FOI) + de 1,65 GSEK ovan. Vi får nu ett IO 14 light kring 2019. Krig pågår i Europa.

…………………………..

Tyvärr lider försvarspolitiken av att vi inte tar in det som händer i Ukraina. Det är inte bara rysk propaganda som försöker lura oss, vi är snart själva ännu bättre på att lura oss själva. Detsamma gäller den ökade militära aktiviteten i norra Europa. Med robotförsvaret i Polen under uppbyggnad de närmaste åren, så kommer spänningarna att eskalera.

Dessutom finns numera en stor låsning i säkerhetspolitiken kring Nato. Utrikesminister Margot Wallströms kategoriska avfärdande att det inte finns en enda fördel med ett Nato-medlemskap är ett symtom på något som Alliansen uppfattar är ett slags tankeförbud. Å andra sidan, så tar den inte in de försvarspolitiska realiteterna av Försvarsmaktens tillstånd.

Vi har därför hamnat i en paradox. De rödgröna partierna förordar i alla lägen kollektiva lösningar, utom i säkerhetspolitiken. Där är självdräng bäst. Alliansen driver arbetslinjen över hela linjen, utom i säkerhetspolitiken där det osar bidragsmentalitet.

Det riktiga tankeförbudet är att vi inte kan tänka tanken att snabbt förstärka vår egen försvarförmåga först. Och då menar jag inte de förslag som jag kommenterat här, utan ett kraftigt stärkande av vår förmåga att möta mer omfattande militära operationer, precis som Riksdagen skrev 2004.

Vi har ett varaktigt och allvarligt försämrat säkerhetspolitiskt läge, som med stor sannolikhet kommer att försämras ytterligare.

Uraktlåtenhet att handla ligger en befälhavare (chef) mera till last, än misstag i val av medel.

Här kan du läsa mer om min syn på Sveriges försvarsbehov.

Mer av samma skribent