av Albin Aronsson

Om Storbritannien väljer att lämna EU kan effekten på sikt paradoxalt bli att Sveriges säkerhet stärks. Detta eftersom Nato troligen kommer att stärkas av Brexit, EU försvagas och att Sverige i stort blir tvunget att söka medlemskap i försvarsalliansen.

De senaste veckorna har de alarmerande artiklarna om hur negativt Brexit är för Europa och Sverige florerat rikligt i debatten. Om Storbritannien slutligen väljer att åberopa EUs artikel 50 och förhandla sig ut kommer självklart Europa att påverkas, negativt men kanske också positivt. Storbritanniens betydelse för global säkerhets- och försvarspolitik är dock oavsett Brexit betydande och landets åtagande gentemot Nato har inte ifrågasatts. Försvarsalliansen kommer istället troligen bli det enda forumet för seriösa säkerhetspolitiska överläggningar och Sverige kommer då att bli än mer beroende av en allians man inte är medlem i. Det finns tre huvudsakliga skäl till att Brexit på sikt kommer att göra ett svenskt Nato-medlemskap oundvikligt och därmed stärkande för Sveriges säkerhet.

För det första är Storbritannien en oerhört stark enskild aktör inom området säkerhets- och försvarspolitik och detta kommer knappast att förändras märkbart med landets sorti från EU. Sedan 2010 har visserligen regeringen skurit kraftigt i försvarsbudgeten men i och med 2015 års försvarsbeslut har man påbörjat ett viktig återtag avseende kapacitet. Beslutet innebär bland annat nya fartyg, nya stridsflygplan och lovad finansiering av den nukleära avskräckningskapaciteten.

Landet har en mycket stark relation till USA och den kommer inte att förändras avsevärt med Brexit. Även om Obama uttalat sig kritisk till Brexit påtalade han inför Natos Warszawa-möte att den ”speciella relationen” mellan de två allierade fortsatt kommer att vara helt central. USA och Storbritannien är båda medlemmar i Nato och därför blir det av yttersta vikt för andra stater (bland annat Sverige) att samarbeta inom den organisation som båda stormakterna är medlemmar av.

Ofta förbisedd men av central betydelse är Storbritanniens starka strategiska kultur. Den bygger till stor del på en oförskönad världsbild och insikten att hård makt, trots utopiska uttalanden från andra håll, fortsatt bestämmer när det kommer till kärnan av makt och inflytande. Denna strategiska kultur härstammar från landets storhetstid som imperium och märks fortfarande i diskussioner med tunga företrädare och tänkare inom landets säkerhetspolitiska elit. Man är helt enkelt bra på strategisk policy planering.

Risken för en uppbrytning av Storbritannien är också överskattad. På grund av det kraftiga raset i oljepriset de senaste åren är prospekten för Skottland att bli självständigt och fortsatt rikt mindre lockande.

EU blir däremot fullständigt vingklippt säkerhetspolitiskt med Storbritanniens sorti ut ur unionen. Landet kommer dock enskilt att fortsatt vara en aktör av fundamental betydelse för Europa och Sveriges säkerhet. Forumet inom vilket landet tar med sig denna styrka, kunskap och kontakter kommer dock att vara Nato och inte EU. Men i Nato är Sverige inte medlemmar.

För det andra har Sverige ett starkt och nära bilateralt samarbete med Storbritannien avseende försvars- och säkerhetspolitik. Samarbetet har fluktuerat genom århundradena men de senaste årens radikalt försämrade säkerhetsläge i Europa och globalt har accentuerat dess betydelse. Genom den populärt kallade ”Hultqvist-doktrinen” har Sverige sökt fördjupat bilateralt samarbete med de båda stormakterna USA och Storbritannien i förhoppningen att detta kan ersätta ett medlemskap i Nato. Det senaste undertecknade dokumentet berörde över 50 områden inom vilka Sverige och Storbritannien ämnar fördjupa samarbetet, exempelvis aktiviteter för att stärka interoperabilitet och allmän försvarsutveckling (ospecificerat offentligt).

För det tredje kommer Nato och, som forskaren Malena Britz vid försvarshögskolan förutsett, den transatlantiska säkerhetsrelationen förstärkas. Detta kommer att ske på bekostnad av en svagare gemensam försvars- och säkerhetspolitik (CSDP).

Storbritannien kommer, som en kompensation för Brexit, att öka sitt åtagande till Nato. Alliansen utgör redan ”grundvalen” för landets säkerhetspolitik och allt eftersom man inte behöver skicka officerare och civila till EU kommer man att kunna fokusera helhjärtat på Nato.

Sverige har baserat sin säkerhetspolitik på EU sedan man avskaffade neutraliteten 1995. Vi har genom åren investerat mycket i samarbetet och hyst särskilt höga förhoppningar om en förstärkning av unionens försvars- och säkerhetspolitik. Det har framförallt varit mer politiskt bekvämt och genomförbart att satsa på EU än alternativet. Men EU kommer att försvagas ordentligt av att dess militärt sett starkaste medlem lämnar samarbetet. När EU inte längre är lika viktig som tidigare inom området försvar och säkerhet kommer Natos betydelse för Sverige naturligen att öka.

Sverige kommer alltså att bli mer beroende av en allians (Nato) man inte är medlem i. Inte undra på att Peter Hultqvist svettades när han nämnde Brexit i samband med omröstningen av värdlandsavtalet mellan Sveriges och Nato.

Brexit medför nämligen på sikt att den säkerhetspolitik som Sverige fört sedan 1995 blir helt ohållbar. Trovärdigheten av EUs artikel 42.7 (solidaritetsklausulen) kommer att undergrävas än mer med konsekvensen att hela konstruktionen blir ett luftslott.

Det kommer troligen bli oundvikligt för Sverige att söka medlemskap i Nato med Storbritanniens sorti från EU och CSDP. Socialdemokraternas utopiska drömmar kommer att krackelera.

Men det skulle inte vara särskilt negativt. Det skulle istället vara direkt uppfriskande om Sverige tvingades lämna sina försök till verklighetsflykt och ”slutet på historien” lösningar.

Ett medlemskap i Nato skulle kraftigt gynna Sveriges säkerhet på sikt. Brexit utgör därmed en paradox avseende betydelsen för svensk utrikespolitik.

 
Författaren är statsvetare och har tidigare arbetat med europeisk säkerhetspolitik på Atlantic Council i Washington, DC. 2016 deltar han i tankesmedjan Frivärlds Utrikesakademi