Sverige, SES-projektet[1] och det ovissa Paradigmskiftet (Covid-19)
Reflexioner i anslutning till ett projektledningsmöte
Coronan – ett stort steg in i det okända
Visst har det i olika planeringsdokument genom åren (dock inte i broschyren i allas våra brevlådor – ”Om krisen eller kriget kommer”!) talats om pandemi som en av de risker och hot som man borde ta planeringshöjd för, och visst har det förekommit i och för sig skrämmande pandemiutbrott, dock begränsade till områden en betryggande bit från västvärlden, som ebolan i Västafrika den gången, men när Covod-19 nu drabbat världen, med full kraft, så befinner vi oss likväl i okänd och oförberedd terräng. Coronan har på extremt kort tid, efter de första 2020-månadernas fokus på krigsriskerna i MENA-området[2] och annat, utvecklats till en av efterkrigstidens svåraste utmaningar.
”Aldrig mer” heter det nu i olika bedömarkretsar, aldrig mer får ”vi” låta oss överraskas på detta flagranta sätt av en pandemi av detta allvarliga slag, från och med nu är det ett oavvisligt krav att beredskapen mot fortsatta pandemiangrepp fokuseras och prioriteras. Gott så, men det är lättare sagt än gjort, vi vet ju inte hur långvarig coronakrisen blir, och hur omfattande, regionalt och globalt. Däremot vet vi att ju mer långdragen och världsomfattande krisen är och blir, desto mer dramatiska och omvälvande blir de socio-ekonomiska och politiska konsekvenserna. Juryn är fortfarande ute när det gäller att avgöra om det finns en absolut, och i så fall katastrofal , motsättning mellan vad som krävs för att motverka den dödliga smittspridningen och vad som krävs för att dämpa de (också i varje fall potentiellt dödliga) socio-ekonomiska konsekvenserna. Eller om det finns en mellanväg, kanske en ”svensk” mellanväg, som balanserar de båda absoluta behoven. Denna balansgång inrymmer, som vi sett de senaste veckor särskilt i USA, stor politisk sprängkraft, särskilt ett valår. Men i alla länder, över hela världen, ställs folk och ledare (mer eller mindre legitima) inför extremt grannlaga beslut, hur länge tål ekonomin att man för pandemins skull stänger ner samhället?
Redan nu förutspår den nationalekonomiska expertisen att de ekonomiska (socio-ekonomiska) följderna av coronakrisen i västvärlden blir minst som 30-talsdepressionen, och att de biljoner dollar som pumpas in för att rädda jobb och företag, ett tag, dels inte räcker för att stödja en kommande normalisering, och dels innebär en ytterst vansklig påspädning av redan skyhöga statsskuldsnivåer, till förfång för andra ändamål. Ingen vet hur allt detta ska sluta, och ingen vet vad normalisering egentligen innebär, hur lång tid som kommer att krävas, och hur det internationella systemet kommer att påverkas.
Samtidigt vet vi ju att alla de problem, inte minst säkerhetspolitiska problem, som dominerade världsagendan före det globala pandemihotets utbrott finns kvar och måste hanteras, förr eller senare, på ett eller annat sätt. Och då framträder huvudfrågan: leder det faktum att coronan drabbar hela världen till ökade eller minskade incitament till samarbete, eller tvärtom. Men kan här ta klimatfrågan som exempel, som president Macron gjorde i en intervju häromdagen. Utgör coronakrishanteringen en nyttig förövning för det globala samarbete som måste ske för att tackla klimathotet, eller blir nettoutfallet att coronakrisen i stället försvagar den för att möta klimathotet nödvändiga globala och regionala resursmobiliseringen? Juryn är inte klar här heller. Och apropå klimathotet ser vi ju i dagarna ett annat tecken på världsekonomins destabilisering genom oljeprisets störtdykning, trots Trumps ansträngningar att få till stånd en kompromiss mellan saudiska och ryska intressen. Oljepriset störtdyker (ner mot noll!!) till följd av att oljeefterfrågan störtdyker, till följd av coronakrisen. ”Det är allvar nu”, som Stefan Löfvén sade.
Coronakrisens säkerhetspolitiska dimensioner, särskilt USA
Det klokaste som för ögonblicket går att säga om coronakrisens och den vidhängande ekonomiska krisens framtida politiska konsekvenser är väl det som hävdats av analytiker som Richard Haass och Fareed Zakaria, nämligen att denna nya kriskombination nog snarare accelererar redan befintliga trender i den globala ekonomiska och säkerhetspolitiska sfärer, alltså snarare än att skapa en helt ny situation. Så är det nog, i grunden. Vilka dessa trender är har vi (Delprojekt Säkerhetspolitik) belyst och beskrivit, bl a i Sydrapporten nyligen, bland annat detta med multilateralismens kris och multipolaritetens framväxt, de regionala krigen, flödessäkerhetens olika aspekter och riktningar, m m. Men att tala om coronan som accelerator snarare än nyskapare innebär ju ingen lindring eller tröst eller grund för försiktig optimism. En okontrollererad acceleration av (som vi brukat säga i flera år nu) djupt problematiska trender bör inge starka bekymmer, uppenbarligen.
Det finns därvid, i nuläget (närmaste halvåret), särskild anledning att följa vad som ska ske i Trumps USA, både med tanke på USAs roll som dominant i västvärlden, och hittillsvarande garant för en regelstyrd världsordning, och konkret med hänsyn till den transatlantiska länkens helt centrala roll i europeisk och svensk säkerhetspolitik. Stora europeiska och globala värden står på spel i det amerikanska kaos som utbrutit, eller som accelererats av coronakrisen och dess ekonomiska följder. Det vi nu (med betydande ängslan) konstaterar är att USAs politiska system (redan utmanat av Trumpmanövrer utan motstycke i USAs konstitutionella historia) nu skakas i grunden av coronakrisen samtidigt med att den politiska maktkampen nalkas ett ödesval. Stora utmaningar gäller för de olika konstituerande elementen i konstruktionen/experimentet USA (checks and balances, den federala strukturen, valprocedurerna, etc etc). Och USAs öde är också världsordningens öde. I potten finns grundfrågan om den liberala demokratins (parlamentarisk eller presidentiell, federal eller unitär) motståndskraft i global kristidsatmosfär.
Även om coronaeffektens globala ringverkningar ännu är i sin linda (Afrika, Indien m fl?) så kan listan över olika säkerhetspolitiska konsekvenser, både av pandemihotet som hälsorisk och av den hotande ekonomiska kollapsen på olika nivåer, redan göras lång. Bland många exempel kan nämnas kallade ledamoten Dov Zakheims artiklar i The Hill där han senast varnade för de försvarsekonomiska följder som de biljonstora räddningspaketen redan visat sig få. Samtidigt som coronakrisen tycks skärpa en konflikt på olika plan mellan USA och Kina. Samtidigt som en Putin i utsatt ställning också kämpar med coronan i exponentiell utveckling, som i USA, och svenska SÄPO varnar för att ”vissa länder” utnyttjar västvärldens försvagning till följd av pandemi och ekonomi. Omvärldsutvecklingen skenar, kan man konkludera.
Coronan och europeisk och svensk säkerhet
Är möjligen juryn ute även när det gäller frågan om huruvida coronan och dess följdverkningar av delvis okänt slag kommer att drabba det europeiska samarbetet med ytterligare, accelererad, splittring eller, tvärtom, på lite sikt, leda till stärkt samarbete, i så fall i insikt om sådant stärkt samarbetes fördjupade nödvändighet inför ett gemensamt, existentiellt hot, ytterligare ett hot utöver dem som krishanterats med stor möda under lång tid? Om det kan man idag, i väntan på juryåtlåtandet om några år, säga att det förvisso är sant och frapperande att EU-länderna närmast chockerade varandra och omvärlden genom sin initiala brist på solidaritet inom unionen. Allehanda nödrop förklingade ohörda i den inledande kaoshanteringen. Demokratiskt valda regeringar såg sig ingen annan råd och möjlighet än att primärt söka tillgodose sina väljares existentiella behov. Risk finns förstås att detta initiala, primära intryck står sig länge, och eroderar unionstanken, den tanke som redan utmanas från alla håll av Brexit, Orban, Erdogan, m m. Men motkrafter är redan igång, och både kommissionsordförande von der Leyen och Frankrikes Macron har gjort kraftfulla markeringar, med avståndstagande från den initiala egoismen och med understrykande av den europeiska solidaritetens existentiella nödvändighet. Här förestår uppenbarligen en stor och svår och viktig dragkamp. Och apropå Brexit: man kan nog utgå ifrån att Covid-19 krisens allvarsgrad snart nog kommer att övertyga både London och Bryssel om det meningslösa i att hålla fast vid tanken och tron att ett avtal ska hinna framförhandlas redan detta år. Frågan är snarare om inte hela Brexit-idén till sist faller till följd av allt samarbete som nu krävs, inför det gemensamma hotet. Ty så fundamentala är numera både frågorna och frågetecknan.
Fundamentala är också de frågor som nu uppstår också för svenskt vidkommande.
Sverige befinner sig i slutskedet av ett flerårigt arbete med ett nytt försvarsbeslut, ett arbete grundat på en parlamentarisk konsensus om en påtagligt förvärrad hotbild och behovet av att seriöst återupprusta den svenska försvarsförmågan, militärt och faktiskt även civilt, av egen kraft och i samarbete ”med andra” (en eufemism som betyder USA/NATO/NORDEN/Finland/Europa i olika cirklar). Allt var nästan klart, i sak, om än viss oenighet om ekonomin föranlett återinkallande av försvarsberedningen, samtidigt som ärendet brådskar, till hösten måste det bli klart. Men nu kommer coronafaktorn in i bilden med full kraft och kräver fullt fokus, rimligen bl a med fokus dels på ett breddat säkerhetsbegrepp (dramatiserat och konkretiserat av Covid-19, plus insikten om risken för kommande pandemier och klimatutmaningar) och dels på behovet av robusthet, motståndskraft och uthållighet i förhållande till de breddade, konkretiserade behoven.
Risk finns nu, kan man befara, att ny, av coronan m m utlöst, oklarhet uppstår om prioriteringar och möjligheter inför (försvarsberedningens extraarbete i närtid och) höstens försvarsbeslut. Faktum är ju att detta arbete kommer att i tiden sammanfalla med fortsatt global coronadramatik, inklusive och inte minst det amerikanska dramat kopplat till presidentvalet och ovissheten fram till november om det blir ”4 more years” eller inte, och med detta stor ovisshet om framtiden för multilateralismen som idé och arbetsmetod, bland annat vad gäller hanteringen av andra ödesfrågor, som frågorna om kärnvapenkapprustning och kärnvapenspridning. Även i en framgångsrik ”svensk modell” för att hantera virushotet, en modell där kurvan planas ut så att sjukvården hinner med och rätt få nära och kära dör och där ekonomins övervintring underlättas, även i en sådan framgångsrik modell förutsätts ju staten, den goda staten, satsa enorma belopp, upplånade på den ansträngda internationella finansmarknaden, för att rädda företagen, jobben, välfärden, m m, samtidigt som allas ögon kommer att vara riktade mot ”aldrig mer”, m a o kostnadskrävande insatser på de områden som bl a Emmanuel Macron nu utpekar: hälsa och klimat, dessa två, hårt prioriterade.
Det blir med andra ord en grannlaga uppgift att anpassa det kommande försvarsbeslutet till den nya verklighet som skapats av ett litet virus.
Vad denna situation sedan innebär för Kungl Krigsvetenskapsakademin och SES-projektet, och dess genomförbarhet enligt den projektplan som koncipierats av KV21[3]-arvet och läget före Covid-19, blir nu en grannlaga, svår och inspirerande sak att ta ställning till. Delprojektet Säkerhetspolitiks synopsis till upplägg av det egna arbetet mot en slutredovisning utgör ett försök att hantera den förändring som skett och den ytterligare osäkerhet som uppstått.
Författaren är ambassadör, fil dr och tidigare statssekreterare. Han är ledamot av KKrVA.
Noter
[1] KunglKrigsvetenskapsakademiens studieprojekt Säkerhet i morgondagens Europa – svenska perspektiv.
[2] MENA är en engelskspråkig förkortning för begreppet ”Mellanöstern och Nordafrika”.
[3] Förkortning för projektet krigsvetenskap i det 21:a århundradet-