Det förefaller allmänt erkänt att Försvarsberedningens korrigering av försvarsanslaget till 2,6% av BNP fram till 2028 är alldeles för lite, alldeles för sent. Den amerikanske generalen Chris Cavoli, Natos överbefälhavare i Europa, betonade nyligen detta vid Folk och Försvars rikskonferens: ”The specific capability goals that NATO is now introducing will require more than 2 percent, more than 2.6 percent, across the entire alliance. I think it’s something that’s starting to sink in for everyone now.” (https://sverigesradio.se/artikel/natotopp-forsvarsanslagen-kommer-inte-racka)

Cavolis uttalande ligger i linje med det som uttrycktes av Natos generalsekreterare Mark Rutte strax före jul (https://www.nato.int/cps/en/natohq/opinions_231348.htm) — vi befinner oss mitt inne i ett bryskt uppvaknande till vår säkerhetspolitiska realitet. Somliga försöker fortsätta trycka på ”snooze-knappen”, men detta har nu gjorts för sista gången.

Sverige befinner sig just nu i det allvarligaste säkerhetsläget sedan andra världskriget. I detta sammanhang förefaller det oklokt att begränsa försvarsanslagen till samma nivå som 1998, mitt i den nedrustningspolitik som ledde in i den strategiska timeouten.

Omständigheterna kring VK2 har slående likheter med dagens: ett huvudsakligen avrustat Sverige överrumplas av ett fullskaligt krig i sitt omedelbara närområde.

Den gången fastställdes försvarsutgifterna till nivåer som översteg 10% av BNP under några år.

Vad får oss att tro att det räcker med något mindre än så den här gången?

Teknikutveckling

Det är ett klassiskt misstag att rusta för gårdagens krig snarare än morgondagens – och i morgon kommer Ukraina att vara gårdagens krig.

Poängen belyses i en artikel i The European Council on Foreign Relations — “Lesson one: It will not always be like Ukraine … Ukraine could just be a peak moment for drone warfare.” (https://ecfr.eu/article/drones-in-ukraine-four-lessons-for-the-west/)

Artikeln erinrar t ex om hur Baryaktar TB2, den Turkiet-tillverkade drönare som hade stor betydelse under de inledande faserna av det fullskaliga kriget i Ukraina, i dag huvudsakligen framstår som ett varnande exempel: till 2024 hade den blivit irrelevant, förbisprungen av utvecklingen på marken.

Den snabba utvecklingstakten i Ukraina, som drivs av de unika förhållanden som underlättar drönarkrigföring, har resulterat i en medel-motmedel-loop som är så snabb att lika snabbt som nya innovationer dyker upp på fältet, lika snabbt anpassar sig motståndaren. Denna innovationstakt är inte bara ett uttryck för individuell innovationsförmåga utan en nödvändighet för överlevnad.

År 2023 diskuterade många i väst att producera och lagerhålla hundratusentals små, billiga drönare. Sannolikheten är dock att hade detta gjorts, vore dessa drönare nu föråldrade.

Jag betonar ofta nödvändigheten av ”agilitet” i utveckling och tillverkning av militära system, liksom behovet av modulära och ”uppgraderingsförberedda” system.

Alla spektakulära filmklipp från FPV-drönarkameror till trots är konventionella pv-vapen mer effektiva än drönare när det gäller att faktiskt slå ut stridsvagnar. Detta belyser de logistiska problemen med Ukrainakriget: även om den inte är lika effektiv, är en drönare som du har att föredra framför en pansarvärnsrobot som du inte har. Där har vi den andra delen av problemet: precis som vi måste ha innovationsförmågan att utveckla ny utrustning, måste vi också ha den industriella kapaciteten att snabbt kunna producera den i volym.

Det som fungerar nu kommer sannolikt att i huvudsak fungera även i framtiden. Därför kommer vi, oavsett framtida teknikutveckling, inte att gå fel om vi nu skapar förmåga att tillverka och lagra till exempel stora mängder ammunition för finkalibriga vapen, granatgevär, 12cm stridsvagnskanon, 15,5cm haubits o s v.

Sverige behöver stödja innovation och utveckling av ny militär teknologi samtidigt som vi massivt skalar upp vår produktionsförmåga av både ny teknik och alla de befintliga systemen, allt ifrån eldrör till den ammunition dessa eldrör skall avfyra.

Dual Use

SOFF[1] har publicerat en liten primer om betydelsen av Dual Use för innovation. I denna står bland annat:

”De områden som har störst relevans för att kunna stärka den industriella konkurrenskraften, i den pågående gröna och digitala omställningen, är i mångt och mycket identiska med de som behövs för att realisera Sveriges nya försvarsambitioner” (https://www.linkedin.com/posts/säkerhets–och-försvarsföretagen-soff-_vad-innebär-dual-use-för-innovation-activity-7289881141791133696-On5X/)

Samtidigt går CMIP[2], Försvarsmakten och Vinnovas civil-militära innovationsprogram vidare, bl a med projekt som beviljas finansiering. Försvarsmakten konstaterar:

”Civil teknik är en grundläggande förutsättning för att Försvarsmakten ska kunna möta framtidens utmaningar.” (https://www.linkedin.com/pulse/civil-teknik-stärker-vår-försvarsförmåga-forsvarsmakten-an97f/)

Detta är tvivelsutan oerhört centrala initiativ som kommer att rendera mycket intressant och vital teknik för Sveriges och våra allierades säkerhet.

Men icke desto mindre: när det gäller teknisk innovation och utveckling måste den absolut mest grundläggande förutsättningen för att Försvarsmakten ska kunna möta framtidens utmaningar fortfarande vara militär teknik!

  • Verkanssystem och verkansdelar.
  • Aktiva och passiva skydd.
  • Signaturanpassning.
  • O s v.

Teknikområden som bygger förmåga i stridens grunder — eldkraft, skydd, rörelse — bör rimligen också vara de som har störst relevans för att stärka vår militära förmåga. De är oumbärliga för framgång på stridsfältet, men har generellt få eller inga civila tillämpningar.

Den utmaning som utvecklingen av dessa teknikområden i Sverige står inför just nu är frånvaron av innovationsstöd som riktar sig till militär single use-teknik.

Fundamenta ändras inte snabbt. Därför kan vi heller inte gå fel när vi utvecklar system som underbygger stridens grunder. Problemet idag är att vi för tillfället förefaller vara så fokuserade på att söka ”civil-militära synergier” att detta förbises. Det finns inget innovationsstöd att söka för den som har idéer om att utveckla effektivare pilprojektiler, pansarspränggranater, spränghandgranater, finkalibrig ammunition, ballistiskt skydd, eller signaturanpassning. Således teknik som är vital för att vinna krig, men oftast saknar civila motsvarigheter.

Ett delproblem är också att medan alla pratar om ”civil-militära synergier ” och ”dual use”, är förståelsen för vad begreppen faktiskt betyder inte lika utvecklat.

Begreppet ”civil-militär synergi” har blivit ett modeord som saknar en tydlig och entydig definition. Samtidigt presenteras begreppet som den vägledande principen för all framtida militärteknisk utveckling, som därför av nödvändighet måste tillämpas på allt — även där detta är uppenbart irrelevant.

Men tillämpning av material och produktionsmetoder som används i civil industri räcker rimligen inte för att en militär produkt skall tillfredsställa kriteriet för ”civil-militär”. Om så vore fallet har hela den militära industrin alltid varit ”civil-militär”, då militär industri så länge den existerat har använt samma råmaterial och tillverkningsmetoder som civil industri. Stål. Plast. Gjutning. Svarvning. Kolfiber. 3D-printning etcetera.

I vår jakt på dual use behöver vi se upp så att vi inte tappar bort den militärspecifika tekniken.

Förhållandet industri-slutanvändare

Det är glädjande att se hur Sverige nu börjar ta steg i rätt riktning, efter decennier då försvars- och försvarsindustriella frågor har varit mycket lågt prioriterade.

Det är dock av yttersta vikt att vi tar signalerna från i första hand Mark Rutte men också, i lämplig utsträckning, Donald Trump, på allvar och omedelbart omvärderar i vilken takt detta ska ske. En kritisk aspekt är samarbetsformerna mellan, å ena sidan, FM och FMV samt i viss mån även FOI och, å andra sidan, aktörer i det privata näringslivet.

Vi har under decennier utvecklat system som prioriterar formellt korrekta processer och friskrivningar framför Försvarsmaktens akuta behov av att snabbt kunna utnyttja industrins förmåga och innovationskraft för att stärka Sveriges militära förmåga i en tid då industrin präglas av exceptionellt hög innovationstakt — ytterligare en aspekt i vilken dagens situation speglar andra världskrigets.

Följaktligen är våra nuvarande processer mycket säkra men också extremt tröga.

Tröghet är dock inget vi längre har tid med.

Vi måste hitta tillbaka till former där de personer som sitter med den tekniska förmågan att skapa lösningar som levererar militär nytta kan kommunicera direkt med de personer som kan tala om för dem vad den militära nyttan består av.

Även om detta innebär enstaka tillfällen av informella interaktioner, som att bjuda kollegor på lunch, är det viktigt.

Industrin måste kunna ha ett nära samarbete med slutanvändaren för att säkerställa att den tekniska utvecklingen kan leverera militär nytta och samtidigt kontinuerligt ta hänsyn till förändringar i den operativa miljön. Nyutvecklade system skall helst leverera samma nivå av militär nytta vid leverans som de lovar vid beställning, Det kan vara svårt om utvecklaren endast har frysta kravställningar och specifikationer att förhålla sig till under de år det tar att utveckla systemet. Utformningen av myndigheternas upphandlingsförfaranden är i detta perspektiv inte alltid helt ändamålsenlig.

Ett antal decennier bakåt i tiden var regelverket inte bara präglat av mindre rigiditet  — vi hade också ett land där närmare hälften av befolkningen — och därmed av ingenjörerna — hade förstahandserfarenhet av militär verksamhet, och därmed också i någon mening var införstådda med de omständigheter i vilken militär teknologi används och hur den förväntas fungera. Idag är det närmaste många ingenjörer kan hoppas komma ”militär erfarenhet” är att spela Counterstrike och Call of Duty.

Jag skulle gärna vilja skicka kollegor på en treveckors ”gröntjänst” anpassad för att bibringa civila grundläggande insikter om t ex fältmässighet, vapentjänst, mörkerstrid och andra specifika omständigheter som de behöver ha i bakhuvudet då de konstruerar materiel som soldater ska använda.

Företag i försvarsbranschen — särskilt de mindre företagen — behöver ha hjälp av de militära myndigheterna för att få del av militär kompetens så att den innovation som företagen skapar kan leverera militär nytta. Att erbjuda utbildningar i relevanta operativa områden, att ge innovatörerna tillgång till slutanvändarna — att skapa former för informationsutbyte som hjälper försvarsindustrin se till att Sverige får ett teknologiövertag på stridsfältet.

Sammanfattningsvis

”Sverige befinner sig nu i det allvarligaste säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget.”  Vi hör orden ofta och från många håll.

Frågan hur detta konstaterande påverkar de beslut som styr utvecklingen av vårt försvar tål dock att ställas.

Som noterades i början av artikeln var Sveriges situation under andra världskriget på många sätt jämförbar med dagens: ett till stor del avrustat Sverige tvingades att akut förhålla sig till att det plötsligt uppstår ett fullskaligt krig i dess omedelbara närområde.

Vid den tiden anslog våra politiker betydande medel till Sveriges militära försvar på nivåer som översteg 10 procent av BNP under flera år — ”riktiga” procent, inte Nato-procent — med en topp på 13 procent 1941.

Den här gången slår sig politikerna för bröstet för att ha åstadkommit en ”historisk höjning” av försvarsanslagen, men försvarsbeslutet lyckas inte ens uppnå en nivå som motsvarar de nivåer vi hade vid slutet av Kalla kriget.

Den placerar oss istället på några års sikt på samma nivå vi hade 1998 — mitt i den nedrustningspolitik som ledde in i den strategiska timeouten.

Det är uppenbart ofrånkomligt att vi omgående måste få upp Sveriges och NATOs försvarsanslag som tangerar eller helst överstiger de nivåer vi hade på 80-talet.

Samtidigt har politiken både i Sverige och i övriga delar av Europa kommit att se hur innovation driver utvecklingen inom militär teknik, och hur de små företagen driver innovation i en helt annan takt än ”de stora drakarna”. Att få ut disruptiv teknik på stridsfältet är i inte oväsentlig utsträckning därför en fråga om att engagera SME[3]:er.

Vidare har tillämpningen av civil teknik inom t ex drönarområdet format en bild att lösningen för att snabbt få ut innovativ teknik på fältet ligger i ”civil-militära synergier”. Därför lägger Sverige och t ex DIANA[4] krutet på att uppmana SME:er att utveckla Dual Use-teknik.

Men vi missar två viktiga saker:

Det ena är givetvis att Dual Use-teknik allena inte vinner några krig. Vi måste snabbt få upp reellt innovationsstöd till militär Single Use-teknik.

Det andra är att vi i Sverige som vanligt är väldigt duktiga på att implementera olika krav in absurdum. Så även de system som skall reglera förhållandet mellan myndigheter och leverantörer. Så även säkerhets- och signalskydd.

Vi har väldigt trygga och stabila system och reglementen — som dock är tröga och oflexibla, på sätt som fungerar bra i ”den eviga fredens” prioriteringar och tidsperspektiv, och som passar för de ”stora drakarnas” arbetssätt, men som gör att tid går till spillo, att värdefulla idéer aldrig realiseras, och att små aktörer sorteras ut för att de inte kan hantera de rigida och resurskrävande system som regelverken ålägger dem.

Vi behöver tänka om när det gäller hur snabbt vi ökar vår försvarsförmåga och hur vi engagerar försvarsindustrin i den processen. Jag befarar att vi med nuvarande kurs riskerar att leda in Sverige på ett fatalt blindspår, fullt i paritet med den ”Strategiska timeouten”.

Och tiden vi hade på oss att vänta har tagit slut.

Författaren är ingenjör, historiker, föreläsare och skribent, med karriär som teknikinnovatör inom försvar och annan högteknologi. Idag Chief Operations Officer på ett försvarsinnovationsföretag.

Fotnoter

[1] Förkortning för Säkerhets. och försvarsföretagen.
[2] Civil-Militära InnovationsProgrammet
[3] Small and Medium-size Enterprises
[4] Defence Innovation Accelerator for the North Atlantic