Ända sedan Sverige lämnade in sin ansökan till Nato har argumentet framförts att det skedde ”utan riktig debatt”. Men debatten har faktiskt varit livlig. Även debatten om avsaknaden av debatt. Känns det förvirrande? Förståeligt. Men vi tar det från början.
Utökat samarbete
Förändringen av den svenska politiken fram till Nato-ansökan skedde inte på en dag. Redan 1994 gick Sverige med i Partnerskap för fred och har sedan dess deltagit i otaliga övningar och gemensamma internationella insatser under Nato-flagg. 1998 fick Sverige sin första Natoambassadör och 2008 en delegation vid Natos högkvarter i Bryssel. Den svenska solidaritetsförklaringen uttalades ursprungligen av Försvarsberedningen 2007 i Säkerhet i samverkan – Försvarsberedningens omvärldsanalys (Ds 2007:46) och antogs 2009 av Riksdagen. Relationen till Nato har även berörts i två större utredningar: Thomas Bertelmans Försvarspolitiskt samarbete – effektivitet, solidaritet, suveränitet (Fö 2013:B) från 2013 och Krister Bringéus Säkerhet i en ny tid (SOU 2016:57) från 2016. Dessa milstolpar i samarbetet mellan Sverige och Nato är inte de enda. Har då alla dessa förändringar skett utan debatt? Det enkla svaret är nej. I en nylig undersökning publicerad i Statsvetenskaplig tidskrift studerade Mike Winnerstig debattsidor i de fyra största dagstidningarna under perioden 1995-2015. Han fann att det inte bara funnits en livlig Nato-debatt under de 20 år som studerades men att den nästan sjudubblats (!) under tidsperioden. Argumenten för ja- respektive nej-sidan har också förändrats med tiden, vilket tyder på att debatten varit livlig, men också utvecklats med en föränderlig omvärld.
Debatten om debatten
Under denna tid har även ”Debatten om debatten” varit livlig. I själva verket är det en återkommande invändning att vid större händelser påtala att dessa skett ”utan riktig debatt”. Den 3:e november 1996 skrev Herman Lindqvist en krönika i Aftonbladet där han beklagade sig över att Sverige i tysthet lämnat alliansfriheten och ”helt utan debatt” blivit en ivrig västallierad med Nato. Ökade försvarssamarbeten fick 2000 bland annat fredsforskaren Kerstin Schultz att varna för att Sverige glider in i Nato och att denna historiska kursändring ”sker utan debatt”. Riksdagsbeslutet att 2005 utöka den svenska styrkan i Afghanistan fick Erik Wijk att påpeka att det skedde en smyganslutning till Nato ”utan debatt”. Efter insatsen i Libyen 2011 påpekade bland annat Maj-Britt Theorin att ”utan debatt” kommer vi allt närmare ett Nato-medlemskap. I efterdyningarna av de stora övningarna Baltops, Saber Strike och inte minst den stora Arctic Challenge Exercise i Norrbotten 2015 så påpekades i flera ledarspalter att en 200-årig säkerhetsdoktrin var på väg att överges helt ”utan debatt”. Listan går att göra längre. Jag gör inte anspråk på att göra någon fullständig genomgång av debatt-sidorna. Men det är ett enkelt faktum att vid varje större händelse som rör samarbetet mellan Sverige och Nato har de som varit emot dessa framfört likalydande protester, nämligen att förändringarna skett utan tillräcklig debatt. Sammantaget har det funnits en debatt som varit i högsta grad levande. Men det har också samtidigt funnits en invändning mot avsaknaden av debatt som bildar en debatt-paradox: Den parallella förekomsten av en livlig debatt och en debatt om avsaknaden av debatt.
Att förstå debatt-paradoxen
Att förstå denna paradox är inte helt enkelt. Men det finns ett antal perspektiv som kan underlätta. För det första kan båda vara lika sanna. Debatt förs på olika plan. Att något publicerats på en ledarsida eller varit föremål för debatt i riksdagens kammare betyder självklart inte att detta diskuterats även ute i stugorna. Denna diskrepans förstärks av att allmänhetens intresse för försvarsfrågor historiskt har varit minst sagt svalt. Målgruppen för en folkbildande debatt har inte alltid varit så entusiastisk att bli folkbildad. Motsvarande gäller på den politiska nivån. Det är svårt att säga när en fråga är på den politiska dagordningen. Men partier har ett begränsat antal frågor som de kan driva och måste prioritera. Historiskt har försvars- och säkerhetspolitik sällan varit en valfråga för något parti och få har velat göra den till en sådan. Det har inte nödvändigtvis legat i de politiska partiernas intresse att driva på för en livligare debatt i Nato-frågan. Särskilt inte om man haft opinionen på sin sida eller inte sett någon reell förutsättning att påverka densamma. Försvars- & säkerhetspolitik formuleras inte heller i ett vakuum utan är alltid beroende av den omvärld den ska förhålla oss till. Ibland kommer det att ske både långsiktiga förändringar och större världshändelser (Berlinmurens fall, 11:e september, invasionen av Ukraina …) som tvingar oss till nya vägval. När omvärldsutvecklingen springer ifrån ideologiska föreställningar och våra anpassningar blir mer pragmatiska är det fullt naturligt att dessa förändringar genomförs relativt snabbt vilket reducerar både behovet av och möjligheten till debatt. Den sista förklaringen för paradoxen är rent mänsklig. De med annan uppfattning kommer svårligen att anse allmänheten tillräckligt folkbildad om det är ”fel” val som görs och postfacto är det mänskligt att vilja ha ännu mer debatt eftersom det hade kunnat svänga opinionen till ett annat beslut. Enklare uttryckt: Det är mänskligt att anse debatten otillräcklig om man inte får som man vill.
Sammanfattningsvis
Sverige är en av världens mest utvecklade demokratier och yttrandefriheten är grundläggande. Det är även ett land där neutralitetspolitiken av många länge setts som ett orubbligt fundament för svensk säkerhetspolitik vilket gjort att Sveriges ansökan till Nato naturligt innebär en förändring. Acceptansen för denna förändring underlättas av att alla parter upplever att deras röst blivit hörd. Men om någon framhåller debatten som otillräcklig är det även relevant att fråga sig vad de förväntat sig: Finns det en hypotetisk punkt där de hade kunnat anse allmänheten tillräcklig folkbildad att acceptera en utveckling de inte håller med om samt om de själva tagit alla möjligheter som finns för att folkbilda fram till denna punkt? Om invändningen bara används för att undergräva legitimiteten i ett beslut man inte håller med om är det tvärtom något som kommer skada både sakfrågan och debattklimatet.
