Det är många intressanta och tankeväckande artiklar som presenterats i senaste numret av ”Gulan”[1] liksom de som skrivits innan vårt medlemskap i Nato.
Mina studier visar annars på att vi redan 1952 blev dolda medlemmar av alliansen, med en ”aktiveringstid” på ”några timmar eller möjligen något dygn”. Detta om man läser vad Tage Erlander skrev i sin dagbok!
Många överväganden och förändringar gjordes faktiskt redan under kalla kriget då vår politiska ledning inte ansåg sig öppet kunna medge, att vi var ett ”västland”. I Sverige var det mycket inopportunt att hävda detta, vilket var ganska väl känt i såväl öst som i väst. Ett exempel på hur vi agerade trots den officiella ståndpunkten var att vi redan år 1950, hade ett regeringsbeslut om att samarbeta med Danmark om hur vi tillsammans skulle kunna stänga östersjöutloppen för den sovjetiska marinen. Detta hemliga samarbete växte med åren och de så kallade ”taktiska diskussionerna” omfattade betydligt mer än hur Öresund skulle spärras och genomfördes och växte med regeringens dolda medgivande, kanske till och med uppmuntran!
Det finns ett område som vi bör uppmärksamma och det handlar om våra försök att skapa egna lösningar under efterkrigstiden. En hel del alldeles egna bedömningar skapades då invasionsförsvar uppgavs vara den strategiska grunden för vår säkerhetspolitik, men så bör det absolut inte vara när vi nu blivit Nato-medlemmar.
Flera förändringar i försvarets organisation och verksamhet genomfördes under efterkrigstiden, egentligen mest som besparingsåtgärder eller för att regeringens styrning av försvarets inriktning skulle förenklas. Ett exempel kan vara, att Försvarsdepartementet redan tidigt – och då helikopterbasen på Berga skapats – angav att ”ubåtsjakt inte var en uppgift för marinen” Det borde nu korrigeras!
Nu kan vi återgå till att ha självständiga försvarsgrenar! Armén, Marinen och Flygvapnet – med tillägget Cyberförsvaret. Så fungerar det inom de flesta andra medlemsstater inom Nato och vi borde själva ha en organisation som underlättar vårt samarbete inom alliansen. De självständiga försvarsgrenscheferna borde dessutom återfå befälet över sina förvaltningar. Försvarets Materielverk tillkom egentligen för att förenkla den politiska ledningens styrning av försvarsbudgeten, även om man hävdade, att FMV dessutom skulle kunna exportera försvarsmateriel till andra länder eftersom den var en civil myndighet och det blev då inte frågor om någon ”militär export” längre.
Det framhålls ganska ofta, att vi kan lära oss mycket av Ukrainas försvar mot Ryssland, men det finns en strategisk hake. Försvaret av vårt samhälle börjar redan idag och innan det brutit ut någon öppen konflikt. Det är här som vi bör satsa bättre så att dagens konflikter inte tillåts eskalera till en svårhanterlig nivå och det är så Nato Strategiska koncept avses att fungera. En slutsats av detta kan vara, att vi bygger upp ett samhällsförsvar som kan möta fler påfrestningar på vårt land än öppet krig! Kanske skulle en Allmän samhällsplikt ersätta vår något föråldrade värnplikt? En ny plikt för alla medborgare att efter förmåga delta i att möta hoten mot vårt samhälle skulle kunna byggas på en kortare ”Medborgarinriktad rekrytutbildning” om några månader varefter individerna själva får välja hur deras framtida tjänst för samhället ska utformas. Det kunde omfatta en tjänst inom försvaret på 5 till 7 år och därefter tillhörighet till en reserv. Något liknande finns redan i Tyskland och är under införande i Storbritannien, om jag förstått det rätt! De som då i stället skulle vilja välja att delta i civila verksamheter – exempelvis brandförsvar, sjukvård eller ordningstjänst – skulle kunna genomgå en grundläggande utbildning inom det valda området och därefter bli en del av en snabbinkallad reserv allteftersom behoven kan bedömas föreligga.
Ett enkelt utkast till en möjlig organisation kunde vara:
Armén kunde vara indelad i ”försvarsområden” som borde överensstämma med det civila försvarets regioner för att förenkla samordningen av insatser till skydd av samhället, där utbildning och kuppförsvarsberedskap kan vara de viktigaste uppgifterna för fredsförbanden. De förband som vi avdelar till alliansens beredskap och avskräckning bör ledas av respektive Nato-kommando, så som vi nu ska göra med ett förband som framgrupperas till Lettland. Sannolikt behöver vi dessutom ha flera utbildade och övade insatsförband klara för insatser på andra håll, om så skulle behövas.
För Marinen behövs ett avsevärt utökat fartygsbestånd, men främst eskortfartyg som kan skydda sjöfarten från Västkusten till hamnar i Östersjön liksom alliansens behov av logistik till frambaserade enheter i Östersjöregionen från Nordens största hamn, Göteborg! Kanske kan tolv korvetter/patrullfartyg tillkomma, vilka kan modifieras eller ombestyckas om det skulle behövas för att möta en högre hotmiljö än dagens. Den taktiska ledningen kan genomföras av en kustflottechef; gemensam för de svenska och finländska marinerna. Dessutom borde det tillkomma ett par större fregatter, som kan förstärka alliansens närvaro i Medelhavet eller i det Norska havet. Självfallet borde Kustbevakningen ingå i marinen, som den gör i de flesta Natostater och en gemensam personalförsörjning kunde då dessutom skapas.
Flygvapnet har inte något mera påträngande behov av att anpassa sig till övriga Natostaters flygstridskrafter. Med vårt starka flygvapen är det kanske tvärtom – och det är kanske mera de andra som bör anpassa sig efter vårt sätt att utnyttja flygstridskrafterna på ett ändamålsenligt sätt!
Vi får se hur Nato operativa ledning kommer att utformas. Kommer svenska enheter under olika kommandon blir behovet av en enklare samverkan tydliga av rent nationella skäl – och då duger inte en administrativ budgetstyrning som det ofta gjorde under det kalla kriget.
Och dagens mera akuta hot torde utgå från den omfattande ryska olje- och gasexporten från hamnar i Finska viken till mer eller mindre obskyra mottagare i Medelhavet och bortom detta. Den senaste oljekatastofen, TT-linjens Cypernflaggade färja Marco Polo, torde lätt kunna överträffas av tanksjöfarten från Ryssland!