av Magnus Sjöland

Jag vill med detta inlägg stödja Sveriges regerings beslut att stödja FN:s generalförsamling i deras historiska resolution mot kärnvapen den 27 oktober 2016. Ett internationellt avtal mot kärnvapen kommer att förhandlas fram under 2017. Olof Palme föreslog 1985 vid FN:s 40-årsjubileum att kärnvapen borde förklaras olagliga, det var både klokt och framsynt. Nu 31 år senare kan det bli verklighet! Vi måste nu se till så att det blir ett starkt avtal och det gäller att kärnvapenstaterna inte förstör förhandlingarna. Tidigare avtal om biologiska- och kemiska-massförstörelsevapen, samt förbud mot landminor och klustervapen har haft stor påverkan på utvecklingen. Vi får hoppas att så även blir fallet med ett förbud mot kärnvapen.

Jag hävdar att det näst värsta vi kan göra är folkmord – utrotning av ett helt folk. Vi talar om illasinnade diktatorer i historien som utfört folkmord, som t ex Hitler eller Stalin.

Men en utrotning av hela mänskligheten är ännu värre än folkmord. Detta är ett stort svek mot alla tidigare generationer som slitit och släpat för att få sina barn att överleva. Alla mödrar och fäder som kämpat för att framtida generationer skall kunna ta över efter dem, som har berett marken, skött skogen och byggt för framtida generationer.

Precis som våra förfäder har slitit för att vi skall få det bra, så anser jag att kommande generationer skall få möjlighet att leva ett bra liv. Därför måste vi som lever idag minska de faror som hotar framtida generationer. Vi bör inte skuldsätta framtida generationer genom att vi idag lever över våra tillgångar, varken ekonomiskt eller ekologiskt. Jag anser att vi handlar moraliskt rätt om vi minimerar vårt avtryck idag och ser till så att så få faror som möjligt hotar våra efterkommande.

Det avgjort mest ologiska av all mänsklig verksamhet är utvecklingen av vapen för massutrotning! Hur tänker vi när vi tar fram dessa? Här avses vapen, som med en knapptryckning kan utföra både folkmord och total utrotning av mänskligheten. Massor med oskyldiga män, kvinnor, barn och djur utrotas utan att dessa har utfört något ont, det enda de har gjort är att de har bott på fel plats vid fel tid. Dessa vapen måste förbjudas då de inte på något sätt följer krigets lagar, som i stort går ut på att militärer skjuter på militärer och att civilbefolkningen inte får vara ett mål. Det är svårt att använda ett massförstörelsevapen utan att civilbefolkningen drabbas!

Vi bör prioritera framtiden då den är oändligt lång, vi människor har funnits i några hundratusen år beroende på vad man menar med vad som är en människa, men vi kan finnas för evigt om vi gör rätt och bäddar för framtida generationer. Detta bör prioriteras.

Jag blev bestört när jag nyligen läste om att Ryssland tagit fram en ny missil som är så snabb (7 km/sekund), att ingen kan skjuta ner den och att den sammanlagda sprängverkan är så stor att en enda missil totalt kan utplåna Storbritannien eller Frankrike med en sprängverkan på 10.000 gånger Hiroshimabombens.

Till vilken nytta? Vad händer om en sådan missil kommer i orätta händer? Vem vet vilken regim som kommer att regera om 50 år, om 100 år eller om 500 år i någon av de stater som idag har kärnvapen? Många otäcka scenarier kan målas upp, självmordsbombare som kommer över massförstörelsevapen (nukleära och kemiska), en stat som vill hämnas någon oförrätt, ett tekniskt fel som gör att en kärnladdning briserar oavsiktligt eller om en fundamentalistisk religiös undergångssekt kommer över dessa?

Jag anser att det allra, allra, allra värsta vi idag kan göra är att framställa ting som kan utplåna oss själva och hela mänskligheten. Att utveckla massförstörelsevapen är ett svek både mot oss som lever idag och mot framtida generationer, vi gör denna planet till en mer osäker plats.

Jag vill med detta inlägg stödja den svenska regeringen och alla de människor som nu jobbar för en kärnvapenfri värld. Tänk om all denna destruktiva energi som går åt till att tillverka kärnvapen istället kunde riktas mot att minska lidandet i världen och bygga en bra bas för framtida generationer.

 
Författaren är verkställande direktör och ledamot av KKrVA.

Mer av samma författare