Det här inlägget är en nedkortad, något bearbetad, svensk, version av ett anförande jag höll vid en konferens i Helsingfors den 29 mars. Konferensen var anordnad av Finska Utrikespolitiska Institutet med deltagare från Natohögkvarteret i Bryssel, NATO Defence College i Rom, SIPRI, U.S. Army War College m fl organisationer. Ämnen som avhandlades var bland annat Sveriges och Finlands framtida roller i Nato, förhållandet NATO-EU och USA:s förhållande till Kina. Min sammanfattande slutsats är: svenskt politiskt och militärt tänkande kommer behöva ske i för oss radikalt nya banor.

Anförande

Ett svenskt och finskt medlemskap i Nato ändrar inte den grundläggande hotbilden. Baserna på Kolahalvön med Rysslands kärnvapenbestyckade ubåtar och de stridskrafter med vilka man kan påverka Natos förbindelser över Atlanten, och till den Skandinaviska halvön, kommer för rysk del vara lika skyddsvärda i framtiden som idag. Rysslands eventuella ambitioner i Baltikum kommer fortsatt utgöra ett hot som måste kunna mötas. Det som kommer att förändras är Natos möjligheter att försvara sina medlemmar i regionen. De kommer att öka genom att alla de nordiska länderna kan inordnas i en för hela regionen gemensam försvarsplanering.

På vilket sätt skulle då Sverige och Finland kunna bidra till alliansens försvarsförmåga i regionen?

Det första vi bör göra klart för oss är att vi talar om två olika situationer, signalering i fred respektive bidra i krig. Tydligast syns denna skillnad i Baltikum.

Natos koncept, Enhanced Forward Presence (EFP), med att på rotationsbasis ha en begränsad multinationell truppnärvaro i Baltikum syftar inte till att kunna försvara länderna mot ett angrepp. Styrkorna är för små för att stoppa ett ryskt angrepp. De är främst till för att markera att hela alliansen kommer bli indragen om Ryssland skulle angripa något av de baltiska länderna.

Självfallet bör Sverige såväl som Finland bidra till EFP, t ex med flygstridskrafter och något markstridsförband. Det främst för att politiskt markera solidaritet med de mest utsatta medlemmarna i alliansen.

Men med vad och hur borde Sverige och Finland kunna agera i händelse av krig för att bidra till alliansens yttersta syfte – att försvara dess medlemmar? Även om varje medlem ska vara beredd att bidra efter bästa förmåga var som helst inom Natos ansvarsområde så ter det sig rimligt att vi i första hand ser till insatser i vårt närområde. Det är nog en förutsättning för att vårt bidrag ska kunna ges en sådan omfattning att det verkligen gör någon skillnad.

Ett stort och viktigt steg togs för någon vecka sedan när flygvapencheferna i Sverige, Norge, Finland och Danmark skrev på ett avtal som innebär att ländernas flygvapen på sikt ska utvecklas till en ur operativ synvinkel gemensam resurs. Det vill säga kunna ledas som om det vore ett flygvapen, ha goda möjligheter att utnyttja varandras baser, utveckla gemensam taktik m m. Det innebär att en angripare kommer ha att möta i storleksordningen 250 högmoderna stridsflygplan vilka kommer kunna agera samordnat vid såväl luftförsvars- som attackoperationer, vid en eventuell konflikt det nordiska området. En styrka ungefär lika stor som det tyska Luftwaffe. Ett tämligen kraftfullt instrument, även sett i ett större Natosammanhang.

Även om de nordiska flygvapnens gemensamma förmåga kommer att vara avsevärd, finns det skäl att förbereda stationering också av andra länders flygstridskrafter i regionen, kanske främst då i Sverige. Inte primärt för att delta i försvaret av Sverige, utan mer för att kunna verka i Finland och Baltikum.

Det kommer att föreligga ett stort behov av att skydda sjötransporter av såväl militär materiel och personal som civila förnödenheter över Östersjön, framförallt då från Sverige till Finland och Baltikum, något som kommer att kräva en omfattande samordning av Natos marina resurser i Östersjön. Det vore därför en stor fördel om det gick att inom ramen för Nato skapa ett liknande arrangemang mellan östersjöstaternas mariner som nu sker mellan de nordiska flygvapnen.

Förutom att skydda sjötransporter i Östersjön är det minst lika viktigt att säkerställa sjötransporter till Skandinavien, främst då till den svenska västkusten. Göteborg är Sveriges såväl som Norges viktigaste hamn, och kan bli det även för Finland om sjötrafik i Östersjön blir svårgenomförbar. Frågan är dock vem som bör bära huvudansvaret för att skydda sjöfart på Nordsjön och Skagerrak? Det är stora havsområden som måste patrulleras, en uppgift som kommer att kräva många fartyg med god uthållighet. Något som kommer ta i anspråk mycket stora ekonomiska och personella resurser. Här bör man kanske överväga om inte tyska Bundesmarine borde dra det tyngsta lasset, då i utbyte mot att de svenska, finska, och polska marinerna är de som i huvudsak hanterar Östersjön.

Hur ansvaret för Östersjön än fördelas är det uppenbart att det antal fartyg som just nu planeras att tillföras de olika marinerna i östersjöområdet kommer att vara för litet för att kunna bedriva ett effektivt sjöfartsskydd. Då hotet sannolikt främst kommer att utgöras av ryska ubåtar, minor och olika typer av robotar, flygburna eller markbaserade, bör de fartyg som planeras för framtiden ges en uttalad förmåga att hantera den typen av hot.

Nu till alliansens största problem i regionen. Bristen på markstridsförband. Förutom att det redan från början saknas tillräckligt med markstridsförband i ”frontstaterna” som gränsar till Ryssland, så är det också den resurs som tar längst tid att tillföra från andra allierade, i den mån sådana förband överhuvudtaget existerar i något större antal.

Norra Skandinavien – det område som kan vara hotat i det fall Ryssland skulle vilja utvidga skyddszonen kring sina baser på Kolahalvön är mycket större än vad de flesta föreställer sig. Den sammanlagda landytan för: de norska fylkena Nordland, Troms och Finnmark, Norrbotten och Lappland i Sverige, samt finska Lappland omfattar en yta av cirka 421 000 kvadratkilometer. En yta som är avsevärt större än hela Tyskland eller Polen, 357 000 respektive 313 000 kvadratkilometer.

Skulle det utbryta krig inom de närmaste fem åren så ska området försvaras av i storleksordningen: en norsk brigad, en svensk brigad (båda är för närvarande ofullständiga) och en finsk brigad med vissa tilläggsresurser. Hur och när eventuella förstärkningar kan tillföras området kommer alltid att vara förknippat med stora osäkerheter. Bilden kompliceras ytterligare av att Norges främsta uppgift inom alliansen har en klart maritim inriktning: att tillsammans med främst Royal Navy hindra ryska marin- och flygstridskrafter att passera genom Norskehavet och sedan ut mot Atlanten. Möjligheterna att satsa stort på markstridskrafter kommer att vara begränsade. Försvaret av norra Norden kommer i huvudsak att vara en uppgift för Sverige och Finland. Något som kommer att kräva fler förband än vad som idag är planerat.

Baltikum – inget baltiskt land kommer kunna sätta upp tillräckliga styrkor för att på egen hand kunna avvärja ett ryskt angrepp. Befolkningarna och ekonomierna är för små. Det finns i grunden bara två sätt att lösa det problemet: att de styrkor som ingår i Enhanced Forward Presence förstärks drastiskt, så att det ständigt finns ett par allierade brigader i varje baltiskt land. Det är dock en dyr och personalmässigt mycket krävande lösning.  Alternativet är att skapa en modell där de baltiska länderna mycket snabbt kan tillföras substantiella förstärkningar, åtskilliga brigader.

Sveriges geografiska läge gör att svenska förband skulle kunna vara bland de första, sannolikt de allra första om vi talar om sjötransporterade förstärkningar, att vara på plats i Baltikum vid hot om ett ryskt angrepp, eller vid ett påbörjat anfall. Tiden för att med t ex en Gotlandsfärja föra förband från Nynäshamn till Liepaja är cirka 10 tim.

Två svenska brigader som skulle vara på plats tidigt i något baltiskt land skulle kunna utgöra en ”tipping point” för att vid en kris avskräcka från ett angrepp, eller i en krigssituation skapa tid för andra länder att tillföra ytterligare förband.

Det kanske också finns skäl för Finland, trots att man själv är en frontstat, med ett stort eget behov av markstridsförband, att överväga om man ändå inte skulle planera för att snabbt kunna föra över vissa förband till Estland.

Sammantaget skulle den övergripande inriktningen för hur Sverige och Finland bör utveckla sina försvarsmakter för att bäst bidra till alliansens avskräcknings- och krigföringsförmåga, sammanfattat i en mening kunna lyda:

Sverige bör skapa en organisation med en tydlig inriktning att delta i och stödja operationer Finland och Baltikum, medan Finland fortsatt bör prioritera försvaret av det egna territoriet.

Författaren är generalmajor, tidigare rektor för Försvarshögskolan, operationsledare i dåvarande östra Militärområdet och brigadchef- Han är ledamot av KKrVA.

*****

I den efterföljande diskussionen framfördes bland annat följande av åhörarna:

”Tanken att snabbt, mycket snabbt, kunna förstärka Baltikum med större markstridsförband i händelse av kris eller krig är helt i linje med Natos pågående planering. Det av två skäl: kunna hålla terräng för att möjliggöra fortsatta förstärkningar, men nu också, i ljuset av ryska krigsförbrytelser och den extrema hänsynslösheten i Ukraina, kunna hejda ett angrepp så nära gränsen som möjligt.”

” Arktis ökade betydelse vad avser sjöfart, naturtillgångar och den generella risken för politiska friktioner i det arktiska området talar för att Norge sannolikt kommer bli tvunget att prioritera den regionen delvis på bekostnad av andra önskvärda förmågor, varför Sveriges och Finlands förmåga att  ”skydda ryggen” åt Norge kommer bli än viktigare”

”Sverige kommer ha en stor betydelse för Nato som transport- och logistikhub –  borde inte det leda till funderingar hur öka skyddet av infrastruktur mot olika typer av robotangrepp?”

 _______________