Sverige måste lämna Ottawakonventionen medan det fortfarande är möjligt. Ukrainas erfarenhet visar vad som händer när ett land väntar tills hotet har övergått i krig; behovet av truppminor kan då vara akut samtidigt som fördragets utgångsdörr har stängts.
Svensk politik har reagerat alldeles för långsamt på denna risk.
När Rysslands president Vladimir Putin i slutet av juli gästade ryska marinens dag i Sankt Petersburg var det en marinparad utan fartyg, av fruktan för ukrainska drönarattacker. Men den som tog bilderna som intäkt för att det finns något hot i vår del av världen lyssnade inte på orden från Rysslands president. Putin mötte några utvalda marinofficerare i ett välregisserat skådespel. Putin lovar att kriget i Ukraina ska sluta med rysk seger. Inte idag, inte imorgon utan att det kan ta år eller något decennium. Ryska soldater kommer att ha nya möjligheter att tjäna moderlandet och känna sig lika behövda som de är nu.
“Detta är en viktig fråga. Vi måste tillsammans fundera över hur detta kan bevaras i framtiden, det råder ingen tvekan om det”.
Putin har ställt sitt land på krigsfot, och tänker behålla Ryssland som sådant under överskådlig tid. Som den finländska tidningen Ilta-Sanomat konstaterade lite lakoniskt i en ledare.
“Det är svårt att tolka Putins antydan som något annat än att förbereda det ryska folket för ett långvarigt krig i Ukraina – och möjligen också för nya kommande ryska militära maktdemonstrationer.”
Eller som docent Gudrun Persson några dagar senare skrev i DN om de långa linjerna i ryskt tänkande, att militära bakslag påverkar inte de politiska målen.
“Vissa regniga dagar undrar jag om framtida historiker kommer att skriva böcker om vår tid med titlar som “Sömngångarna”, som Christopher Clark gjorde om tiden före första världskriget.”
Att inte fatta beslut är också ett beslut, även för en sömngångare. Inom säkerhetspolitiken är de farligaste besluten ibland de som aldrig tas. Sverige har en tradition av att söka politisk konsensus och väntar alltför ofta tills ett beslut framtvingas av omständigheterna, i stället för att agera förebyggande.
Sedan Rysslands fullskaliga invasion den 24 februari 2022 har det svenska säkerhetsläget förändrats i grunden. Sverige har blivit medlem i Nato och fått ansvar för försvaret av allierat territorium, bland annat genom åtagandet att leda multinationellt markförband i norra Finland och genom att bidra med markstridsförband till en kanadensisk brigad i Lettland.
Samtidigt har Ryssland ställt om sin ekonomi och sitt samhälle för ett långvarigt krig och visat att landet är berett att acceptera mycket stora förluster för att erövra territorium. Mycket talar också för en omfattande rysk mobilisering efter dumavalet i september. Enligt Ukrainas president Zelenskyj förbereder Ryssland även för att ytterligare 30 000 nordkoreanska soldater ska ansluta sig till de ryska styrkorna.
Trots allt detta har svensk politik behandlat frågan om Ottawakonventionen med förbud mot truppminor som om tiden vore obegränsad, eller om man så vill – som en sömngångare.
I regeringsunderlaget är tre partier för att Sveriges ska lämna fördraget; Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Liberalerna. Men de har inte fått med sig Moderaterna, som leder både Försvarsdepartementet och Utrikesdepartementet.
Inom oppositionen har Socialdemokraterna och Centerpartiet ännu inte svängt i frågan, medan Vänsterpartiet och Miljöpartiet knappast kan förväntas göra det. Detta trots att överbefälhavaren Michael Claesson efterlyste redan i april 2025 att svenska officerare som ska tjänstgöra utomlands får hantera minor, i januari 2026 bad ÖB om en skyndsam hantering. Skyndsamheten lyser ännu med sin frånvaro, senfärdighet är inte ansvarsfull försiktighet. Det är att blunda för verkligheten.
Senfärdigheten riskerar att skapa precis den situation som säkerhetspolitiken ska förhindra: att avgörande beslut måste fattas först när handlingsutrymmet redan har försvunnit.
Ukrainas rättsliga rävsax
När Ryssland inledde det fullskaliga angreppet var Ukraina bundet av Ottawakonventionen. Landet undertecknade konventionen 1999, ratificeringen skedde 2005, och ikraftträdandet skedde i juni 2006. Ukraina hade 2022 fortfarande drygt 3,3 miljoner äldre truppminor i lager, främst av typen PFM-1, men dessa var föremål för destruktion. Landet hade alltså minor som det rättsligt hade avsagt sig möjligheten att använda, tillverka, förvärva och operativt behålla för sitt försvar.
Ukraina gick in i ett existentiellt försvarskrig bundet av ett fördrag som Ryssland samtidigt stod utanför. Ryssland använder minor på erövrat ukrainskt territorium i mycket stor omfattning, med svåra och långvariga konsekvenser för civilbefolkningen. Först i juni 2025 beslutade Ukraina att lämna konventionen och meddelade därefter FN att landet ansåg sig ha suspenderat konventionens tillämpning. Konventionens artikel 20 föreskriver emellertid uttryckligen att ett frånträde normalt får verkan sex månader efter underrättelsen, men inte träder i kraft så länge staten befinner sig i väpnad konflikt.
När kriget väl har börjat är det alltså för sent att lämna konventionen och använda minor utan fördragsbrott. Ukraina hamnade därmed i en rättslig rävsax.
När hotet hade blivit så allvarligt att behovet inte längre kunde förnekas, blockerades det formella frånträdet av själva kriget. Detta är inte ett argument för att Sverige ska bryta mot folkrätten i ett framtida krig. Det är ett argument för att Sverige ska fatta beslutet i fredstid, i enlighet med konventionens bestämmelser och internationell rätt, då det fortfarande kan ske under ordnade former medan tid ännu är.
Ett frånträde tar tid. Därefter ska lagstiftningen ändras, doktrinen utvecklas, system anskaffas, personal utbildas, lager byggas och samverkan med allierade övas. En militär förmåga uppstår inte när ett pressmeddelande publiceras.
Den obesvarade frågan
Allt fler röster höjs också för att Sverige ska stanna kvar i Ottawakonventionen. Ju känsligare den politiska frågan blir, desto svårare blir det för politiken att fatta beslutet i tid. Att det är valår spelar säkert in också. Men konventionens anhängare lämnar den mest centrala frågan obesvarad: Hur ska Ryssland stoppas?
I Svenska Dagbladet den 26 juli 2026 argumenterade Sally Longworth vid Stockholms universitet samt Henrique Garbino och Priscyll Anctil Avoine vid Försvarshögskolan mot ett svenskt utträde. Deras artikel, ”Stort misstag att tillåta truppminor”, lyfter viktiga humanitära och folkrättsliga perspektiv. Samtidigt illustrerar artikeln den målkonflikt som all säkerhetspolitik ytterst handlar om.
Den avgörande frågan är inte om truppminor är ett gott eller ont vapensystem. Krig och minor är avskyvärda. Men för små demokratier vars frihet hotas av ett numerärt överlägset Ryssland kan ett ont vara nödvändigt för att förhindra ett ännu större ont.
Den centrala frågan är hur Sverige och Nato ska stoppa ett ryskt angrepp mot Norden och Baltikum. På den frågan ger konventionens försvarare inget tillfredsställande svar. I stället reduceras debatten till truppminornas isolerade humanitära konsekvenser, med tonvikt på de risker som kvarliggande truppminor innebär, samt folkrättsliga fördragsaspekter på ett globalt plan; inte vad det betyder för människor i vår del av världen med våra särskilda förutsättningar.
Alternativet står inte mellan minor och inga minor, utan att öka förmåga till att kunna fördröja och stoppa en rysk invasion innan den når våra samhällen. Då får Ryssland möjlighet att ta territorium, mörda, tortera, deportera och terrorisera civilbefolkningen. Butja, Irpin och de ockuperade områdena i södra och östra Ukraina visar vad ett ryskt territoriellt genombrott betyder för civilbefolkningen. Därtill kommer att Ryssland själv skulle lägga ut långt större mängder oregistrerade och okontrollerade minor än någon demokratisk försvarsmakt skulle göra på eget territorium. Dessa får långvariga humanitära konsekvenser för civilbefolkningen under en mycket lång tid framöver, för de som har överlevt så länge.
Den humanitära kalkylen kan därför inte börja först när en svensk mina placeras ut. Den måste också omfatta följderna av att ett försvar misslyckas därför att det saknar nödvändiga verktyg.
Vad som hade hänt den 24 februari 2022 om Ukraina hade kunnat använda truppminor är en kontrafaktisk fråga. Men den illustrerar ett grundläggande problem: den som räknar minorna men inte massgravarna gör ingen fullständig humanitär bedömning.
Kritiken är inte ny
Dagens debatt kan ge intryck av att invändningarna mot Ottawakonventionen uppstod först efter Rysslands fullskaliga invasion. Så är det inte. Den skarpa militära och säkerhetspolitiska kritiken fanns redan när konventionen förhandlades fram på 1990-talet.
Finland vägrade att underteckna konventionen när den öppnades för undertecknande i Ottawa 1997 och beslöt att ansluta till avtalet först 2004, men gav sig själv en åtta år lång övergångsperiod innan man gjorde anslutningen formellt. ”Finland tillträder Ottawakonventionen mot antipersonella minor 2012 och förstör sina infanteriminor fram till 2016”, som det hette i Statsrådets redogörelse (SRR 6/2004) över Finlands säkerhets- och försvarspolitik 2004.
Motståndet var särskilt starkt inom Försvarsmakten och officerskåren. Truppminorna var en integrerad del av territorialförsvaret och pansarvärnet och kommer nu efter att Finland frånträtt Ottawaavtalet åter att vara det.
Det handlade inte om någon romantisk föreställning om gamla minfält, utan om konkret militärgeografi: ett glest befolkat land med lång gräns, stora ytor, begränsade personella resurser och en angripare med stora mekaniserade förband. I det finländska försvarsministeriets utredning 2003 konstaterades att armén saknade andra tillräckliga vapensystem som lika effektivt kunde bromsa och stoppa en mekaniserad angripare. Ett avstående från truppminor på operativ nivå kunde medföra att angriparens framryckningshastighet blev upp till tre gånger högre och att de egna förlusterna ökade. En ersättning bedömdes kräva en kombination av flera andra vapensystem.
Bengt Anderssons analys består
Också i Sverige fanns tidigt militär sakkunskap som varnade för konsekvenserna.
Bengt Andersson, då forskningsledare vid FOA, dagens FOI, framhöll redan i augusti 1997 att truppminornas främsta funktion inte var att ensamma tillfoga angriparen förluster. Deras viktigaste uppgift var att skydda pansarmineringar, försvåra röjning och begränsa angriparens operativa handlingsfrihet.
En angripare som inte fritt kan röja eller kringgå ett hinder tvingas koncentrera sina förband och välja mer förutsägbara framryckningsvägar. Personal, röjningsfordon och annan värdefull materiel exponeras under längre tid. Försvararen kan därmed forma slagfältet och skapa bättre möjligheter för bekämpning med artilleri, pansarvärn, drönare och andra vapensystem.
Den bedömningen är fortfarande giltig. Erfarenheterna från Ukraina har på nytt visat att minor inte är ett alternativ till eld, sensorer eller drönare. De bidrar till att skapa de lägen där dessa andra system får störst verkan.
Harry Järv visste vad en mina gör
En annan röst från 1990-talets debatt förtjänar att lyftas fram.
Harry Järv var finlandssvensk frontofficer, krigsveteran, författare, biblioteksråd och ställföreträdande riksbibliotekarie vid Kungliga biblioteket i Stockholm. Han var också en stor humanist och beskrev sig som antimilitarist.
Under fortsättningskriget ledde Järv spanings- och stridspatruller bakom de sovjetiska linjerna. Han demonterade sammanlagt ca 300 minor.
Harry Järv demonterar en personmina bakom de ryska linjerna i september 1943. Något senare steg han själv på mina vid samma uppdrag (Harry Järvs fotosamling).
Den 4 september 1943 skadades han svårt av en mina under en patrull. Hans fot måste amputeras. Trots detta återvände han 1944 till sitt förband som krigsinvalid.
Järvs erfarenhet visar att den som själv har drabbats hårt av en mina inte nödvändigtvis drar slutsatsen att ett utsatt land måste avstå från minvapnet. Personlig erfarenhet av vapnets grymhet kan också ge en djupare förståelse för den tragiska avvägning som ett litet land måste göra när alternativet är att en angripare bryter igenom. Järv själv ansåg att det på ett personligt plan var en ren bagatell att han förlorade benet jämfört med att hans vapenbröder förmådde avvärja Röda arméns ockupationsplaner av Finland.
År 1997 skrev Harry Järv och Stefan Forss, medförfattare till denna artikel, gemensamt artikeln ”Personminorna och säkerheten” i Hufvudstadsbladet. De erkände uttryckligen de humanitära tragedier som urskillningslös minering hade orsakat, men motsatte sig att erfarenheter från utdragna konflikter i andra delar av världen utan vidare överfördes till ett reglerat finländskt territorialförsvar:
”Skall Finland hålla fast vid minvapnet – som är en integrerad del av pansarvärnet – eller skall landet avstå från minorna och sälla sig till de ’respektabla’ ländernas skara? I en militär konflikt skulle alltså priset för respektabiliteten betalas med finländskt blod.”
Detta skrevs 1997, inte efter invasionen 2022. Kritiken mot konventionen är således ingen efterhandskonstruktion, grundad på information som inte fanns då. Tvärtom, redan då varnade Järv och Forss för att väl skyddade länder kunde vinna politisk och moralisk respektabilitet genom beslut vars militära och mänskliga kostnader i praktiken skulle bäras av Finland och de baltiska staterna.
Järvs medverkan gör argumentet särskilt svårt att avfärda som känslokallt. Han visste bokstavligen vad en mina kan göra med människokroppen. Ändå ansåg han att den personliga skadan inte upphävde statens ansvar att väga denna risk mot priset för ett militärt genombrott och en ockupation där civilbefolkningen drabbas hårdast.
Att själv ha drabbats av ett vapen ger inte automatiskt svaret på hur ett land ska försvaras. Men det borde mana till ödmjukhet hos dem som misstänkliggör konventionens motståndare som likgiltiga inför mänskligt lidande.
Men trots insikterna och kritiken mot konventionen så anslöt sig Finland slutligen 2012, då som det sista EU-landet. Vid den tiden levde Europa fortfarande i den eviga fredens sista skälvande år, men en femton år lång strid i Finland hade nött ned motståndet. I Sverige hade vi samtidigt avvecklat totalförsvarsplaneringen och rivit ned Försvarsmakten till spillror.
Så stark var tilltron till dogmen att både kriget och minorna tillhörde historien.
Det är värt att minnas när Finlands senare utträde framställs som ett plötsligt avsteg från en självklar folkrättslig linje. Finland stod utanför konventionen under ett och ett halvt decennium av just de skäl som åter blev uppenbara efter 2022 och som även Polen, Estland, Lettland och Litauen nu har dragit slutsatser av.
Olika saker blandas samman
Konventionsanhängarnas argumentation blandar ofta samman sådant som måste hållas isär.
Det finns en avgörande skillnad mellan gamla, oregistrerade, okontrollerade och permanent verkande minfält och moderna system som används av en disciplinerad försvarsmakt på eget territorium, med noggrann dokumentation, kontrollerad utläggning och med tekniska funktioner för självdestruktion eller självdeaktivering.
Även tidsbegränsade personutlösta truppminor omfattas av Ottawaförbudet. Den tekniska utvecklingen gör dem alltså inte tillåtna, men den är högst relevant när de faktiska humanitära riskerna ska bedömas och jämföras.
Det finns också en skillnad i att använda minor som ett stridsmedel mot en angripares militära styrkor, eller som ett terrorvapen mot civilbefolkning. Att likställa varje tänkbar svensk eller finsk användning med ryska minfält som lagts ut utan kartläggning eller röjningsplan är inte en seriös analys.
Ett utträde ur Ottawakonventionen är inte heller ett utträde ur den internationella humanitära rätten. Sverige skulle fortfarande vara bundet av bland annat distinktionsprincipen, proportionalitetsprincipen och skyldigheten att vidta försiktighetsåtgärder. Användning, registrering, utmärkning och röjning skulle även fortsättningsvis regleras.
Det går alltså att lämna Ottawakonventionens totalförbud och samtidigt upprätthålla strikta humanitära krav på vilka system som anskaffas, hur de används, hur länge de verkar och hur de röjs.
Framför allt får vapnets isolerade humanitära kostnad inte förväxlas med den samlade humanitära kostnaden. Att ett vapen kan skada civila är ett tungt argument för begränsningar, dokumentation och kontroll. Det är däremot inte automatiskt ett tillräckligt argument för att avstå från vapnet om följden blir att en angripare lättare kan bryta igenom och utsätta ett långt större antal civila för ockupation, tvångsförflyttning, sexuellt våld, tortyr och avrättningar.
Även beslutet att inte använda ett vapen har offer. Det humanitära ansvaret för dessa måste också bäras i debatten.
Truppminor ska alltså inte förstås som ett fristående vapensystem. För de nordiska och baltiska demokratierna är deras viktigaste funktion att skapa tid, kanalisera rörelser och skydda andra hinder. De tvingar fienden att välja framryckningsvägar där försvararen kan koncentrera artilleri, drönare och andra bekämpningssystem. De gör det möjligt att försvara större områden med färre soldater och minskar behovet av att permanent bemanna de farligaste frontavsnitten. Något som i sin tur leder till färre egna förluster, en inte heller negligerbar humanitär aspekt.
Erfarenheterna från Ukraina har inte gjort denna funktion mindre relevant. Tvärtom har kombinationen av mineringar, drönare och indirekt eld blivit central för att bromsa och slå mekaniserade och infanteriburna angrepp. När röjning och framryckning tvingas till förutsägbara stråk ökar möjligheten till effektiv bekämpning.
Fördröjningsstrid är en grundläggande del av ett trovärdigt territoriellt försvar. För Finland och Baltikum handlar det om att förhindra snabba ryska framgångar och köpa tid tills allierade förstärkningar kan mobiliseras, transporteras och sättas in.
Den som vill avstå från ett kostnadseffektivt hinder, säkert lagrat under fredstid, måste därför visa hur samma militära effekt ska uppnås på annat sätt.
Med fler soldater? Fler artilleriförband? Fler drönare? Tätare permanent gruppering? Kärnvapen? Till vilken kostnad, med vilken personal och inom vilken tidsram?
Att bara hänvisa till teknisk utveckling är inget svar. Teknik ersätter inte terräng, tid och förband.
Brottsbalken binder svenska officerare
Problemet är inte enbart att Sverige saknar en militär förmåga. Ottawakonventionens förbud har också fått straffrättsligt genomslag i svensk lag. Det var det som fick ÖB Michael Claesson att vädja om skyndsamhet 2025. Att lösa den juridiska bakbindningen är en förutsättning för att svenska officerare ska kunna föra befäl över finska och baltiska förband utan att riskera åtal i Sverige för att de gör något som är lagligt i Finland och Baltikum. För underlydande förband kommer inte att avstå från att använda alla för dem lagliga och tillgängliga vapen för att försvara sig, däribland truppminor som svenska officerare är förbjudna att befatta sig med enligt svensk lagstiftning.
Enligt 22 kap. 6 b § brottsbalken kan den som använder, utvecklar, tillverkar, förvärvar, innehar eller överlåter truppminor dömas för olovlig befattning med minor till fängelse i högst fyra år. Om brottet bedöms som grovt kan straffet bli fängelse i högst arton år eller på livstid. Undantaget gäller den begränsade hantering som är tillåten enligt konventionen, exempelvis för utbildning i minröjning och destruktion.
Detta får direkta konsekvenser för svenska officerare som ska planera och genomföra operationer tillsammans med allierade som förfogar över truppminor. I juni 2026 etablerades Forward Land Forces Finland, FLF Finland. Finland är värdland och Sverige leder styrkan som ramnation. Den multinationella staben finns i Rovaniemi och ska snabbt kunna ta emot, integrera och sätta in allierade markförband i norra Finland.
Svenska officerare ska därmed ha en ledande roll i planeringen av försvaret i ett land som har lämnat Ottawakonventionen och nu återuppbygger sin förmåga med truppminor.
Straffrättsfrågan gäller inte bara den svenske soldat som själv lägger ut en mina. Bestämmelsen omfattar även som sagt var utveckling, förvärv, innehav och överlåtelse. Vid konkret gemensam operationsplanering kan det uppkomma frågor om vad medverkan vid planering, ordergivning och annat praktiskt bistånd innebär. ”Militära förberedelser” är inte kriminaliserade som en egen gärning, men konkret främjande av ett fullbordat minbrott kan vara medhjälp eller anstiftan enligt brottsbalken.
Det skapar en påtaglig juridisk riskzon där svenska officerare, Sverige, kan tvingas avstå från befattningar där de skall föra befäl över multinationella förband som deltar i försvaret av vårt närområde, en inte obetydlig inskränkning av möjligheterna att påverka militära operationer som direkt berör Sverige.
Svensk domsrätt kan omfatta gärningar som begås utomlands. För olovlig befattning med minor har lagstiftaren uttryckligen gjort undantag från det normala kravet på dubbel straffbarhet. En handling kan alltså prövas i Sverige även om den är tillåten i det land där den utförs. En svensk officer som under ett krig i Finland tar operativ befattning med finska truppminor kan därför riskera svensk förundersökning och åtal.
Det krävs inte ens en ”övernitisk åklagare” för att problemet ska uppstå. Det räcker att en åklagare tillämpar den lag som riksdagen har beslutat.
Straffrätten kan därför redan i fredstid påverka hur svenska officerare kan delta i konkret operationsplanering tillsammans med allierade i Finland och Baltikum. Särskilt när planeringen övergår i ordergivning eller annat praktiskt bistånd till faktisk användning av truppminor uppkommer frågor om medverkansansvar. Det kan också leda till att Sverige måste kräva nationella förbehåll som försvårar gemensamma operationer mitt i ett sammanhängande försvarssystem. Osäkerheten riskerar att skapa försiktighet och organisatoriska brandväggar där det i stället krävs snabbhet, förtroende och en gemensam operationsplan.
Hur ska en svenskledd stab planera skyddet av finska pansarmineringar? Kan svenska officerare ange var finska förband bör använda truppminor och samordna mineringarna med svensk indirekt eld och svenska drönarsystem? Kan svenska logistiker medverka till transporter? Kan ett svenskt förband överta ett avsnitt där finska truppminor redan har lagts ut? Kan en svensk officer beordra en finsk pluton att försvara ett frontavsnitt i vetskap om att uppgiften förutsätter användning av minor?
Det räcker inte att svara att detta kan lösas med nationella förbehåll, varje förbehåll har ett militärt pris. Handlingsfriheten minskar, ansvarsförhållandena blir otydligare och tiden från beslut till handling längre.
Sverige riskerar därmed att vara en komponent i en styrka vars operationsplan vi inte fullt ut kan påverka eller delta i. Finland och de baltiska länderna lär knappast acceptera att striden förs på ett sätt som ökar deras förluster eller ökar risken för att förlora landområden med brutala konsekvenser för civilbefolkningen.
Frågan som inte det idag inte finns ett tydligt svar på är hur långt straffansvaret sträcker sig från fysisk hantering av minor vidare in i en multinationell ordergivning och operationsplanering.
Det är inte svårt att förstå frustrationen inom Försvarsmakten kring detta.
Frontstaterna har dragit sin slutsats
När den finländska riksdagen röstade om att lämna fördraget i juni 2025 sade 157 ja och bara 18 nej. Endast ett parti var emot, Vänsterförbundet. De Gröna var splittrade, med en minoritet som var för. Bland de som röstade för utträdet fanns partiledaren Sofia Virta, den tidigare utrikesministern och presidentkandidaten Pekka Haavisto och försvarsutskottets Hanna Holopainen som skrev i samband med beslutet om hur hon kommit till slutsatsen efter att Ukraina tvingats börja använda truppminor för att sakta ned det ryska angreppet och spara ukrainska liv:
”Huvudansvaret för att försvara Finlands frihet, såväl historiskt som i dag, vilar på vanliga finländare. I Finland är varje människa en värdefull och respekterad medlem av samhället, som när situationen kräver det är beredd att riskera sitt eget liv för Finland. Som beslutsfattare vill jag med alla till buds stående medel säkerställa att våra soldater efter striderna återvänder hem levande.”
Omröstningsresultatet i voteringen om frånträdet av Ottawafördraget i Finlands riksdag 19 juni 2025. 157 ja-röster, lagda från alla partier utom Vänsterförbundet, mot 18 nej, där nejröster kom även från Gröna riksdagsgruppen och Svenska riksdagsgruppen (som består av Svenska Folkpartiet och det åländska riksdagsmandatet).
Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen har nu slutligen lämnat Ottawakonventionen i enlighet med dess regler. De baltiska staternas utträden trädde i kraft den 27 december 2025, Finlands den 10 januari 2026 och Polens utträde slutligen den 20 februari 2026.
Finland arbetar nu med att återanskaffa truppminor och utbilda personal, värnpliktiga och reservister. Målet är att de första nya systemen ska finnas tillgängliga under 2027. Det visar hur lång tid det tar att återta en förmåga som har avvecklats.
Besluten från de fem frontstaterna har skett för att de lever närmast ett aggressivt Ryssland och måste planera för att faktiskt stoppa en invasion, inte bara fördöma den efteråt. Det handlar inte om att dessa demokratier värderar civila liv eller humanitära principer lägre än Sverige. De har en sammanvägning av de humanitära riskerna, en sammanvägning där också den uteblivna försvarseffekten räknas eftersom man vet hur Ryssland för krig.
Deras beslut förtjänar respekt, inte misstänkliggöranden.
Lämna medan tid finns.
Sverige bör omedelbart inleda ett frånträde ur Ottawakonventionen och samtidigt förbereda nödvändiga ändringar i brottsbalken.
Tid har förslösats av ett sömngångarbeteende.
Försvarsmakten bör samtidigt få i uppdrag att tillsammans med Finland och andra allierade utreda vilka system som behövs, hur användningen ska regleras och hur riskerna för civilbefolkningen ska minimeras.
Ett svenskt beslut bör förenas med strikta nationella krav: noggrann registrering av all utläggning, tekniskt begränsad verkningstid där detta är möjligt, tydliga beslutsnivåer, utbildning, lagerkontroll, efterkrigsröjning och fortsatt efterlevnad av den internationella humanitära rättens övriga regler.
Att lämna konventionen innebär att Sverige återtar möjligheten att i nödfall använda ett militärt verktyg för att hindra en angripare från att nå våra städer och vår civilbefolkning.
Säkerhetspolitik handlar om att välja mellan ofullkomliga alternativ. Det finns ingen riskfri försvarsplan och inget vapensystem utan humanitära konsekvenser. Men det finns också humanitära konsekvenser av att sakna nödvändiga vapen och förlora kriget.
Ukraina var bundet av ett internationellt åtagande som hade antagits i en annan säkerhetspolitisk tid. När verkligheten förändrades och behovet blev existentiellt var det juridiska handlingsutrymmet redan kraftigt begränsat.
Sverige får inte göra samma misstag.
Den handlingsfrihet som inte säkras i fred kan vara omöjlig att återta i krig.