av Stig Rydell
Hur betraktar omvärlden Sverige – en trovärdig partner som tar ansvar för den egna säkerheten, eller tvärtom?
Landet som stannar upp precis innan en unik, lovande och välbehövlig utarbetad rapport från Försvarsberedningen presenteras, p g a sent uppkommen oenighet kring ekonomin? En fråga som borde ha besvarats långt tidigare, det har funnits rikligt med tillfällen att förankra den ytterst välbehövliga satsningen.
Vilka signaler ger detta till omvärlden?
Artikeln tar upp några delar från Försvarsberedningens rapport, exempel på militär förmåga i närområdet samt Sveriges ansvar.
I Försvarsberedningens rapport konstateras kort att ”Säkerhet byggs solidariskt tillsammans med andra.”, ”De europeiska staterna måste axla ett större ansvar för sin egen säkerhet och för sitt försvar.”, ”Ingen europeisk stat kan på egen hand möta alla dagens allvarliga och komplexa säkerhetspolitiska utmaningar och hot.” [1]
Det egna nationella ansvaret är, tillsammans med internationell samverkan helt nödvändiga komponenter i svensk säkerhetspolitik. Förutsättningen för en ömsesidigt givande internationell militär samverkan är att ingående parter har samma uppfattning om vad som förväntas i samarbetet, t ex ökad militär gemensam operativ effekt. Det är alltså fundamentalt att skapa nationella förutsättningar för att kunna leva upp till förväntningarna, i annat fall naggas trovärdigheten rejält i kanten.
Sverige står utanför Nato och medlemskapet i EU lär högst sannolikt inte generera några avgörande militära hjälpinsatser. Det räcker inte långt att hänvisa till artikel 42.7 om de avgörande övriga förutsättningarna inte finns på plats. Länder i Europa som är medlemmar i Nato och EU, prioriterar den först nämnda för den militära säkerheten. Samma förhållande har gällt sedan Nato bildades 1949. Utvidgningar av den atlantiska alliansen har skett 1952, 1955, 1982, 1990 samt i de centrala/östra delarna i Europa som inleddes på 1990-talet och som fortfarande pågår. Det egna ansvaret gäller naturligtvis alla länder, även i Nato, vilket senare tas upp i texten.
I rapporten framgår också att ”… det militära och det civila försvaret inom ramen för ett sammanhållet totalförsvar ska planera för att under minst tre månader kunna möta och hantera en säkerhetspolitisk kris i Europa och vårt närområde som leder till allvarliga konsekvenser för samhällets funktionalitet.”[2]
Del av tiden kan landet befinna sig i krig, med varierande intensitet, och anges också som planeringsförutsättning. Är intensiteten lägre och hjälp uteblir kan tiden förlängas utöver angivna tre månader.
Sverige måste därför ta ett ökat nationellt ansvar för den egna säkerheten, samarbeta internationellt och kunna hantera en säkerhetspolitisk kris under minst tre månader.
Vad gäller då för Nato-medlemmarna?
Nato [3] [4] bedöms inledningsvis ha begränsad militär förmåga i Sveriges närområde, speciellt avseende markstridskrafter. [5]
På relativt kort sikt, ca en vecka, bedöms i refererad studie, 25-40 markstridsbataljoner, 25-35 ytstridsfartyg och 15-20 stridsflygdivisioner finnas tillgängliga. På längre sikt ökar sjö- och flygstridskrafterna till en nivå som är överlägsen Rysslands motsvarigheter, detta gäller dock inte markstridskrafterna.
Sammantaget är det ”… snarare Ryssland som för närvarande har ett övertag i förmåga vad gäller strid mot en kvalificerad motståndare.”[6]
”Ryska handlingsmöjligheter med utsikt till framgång finns i första hand om målen är begränsade och kan nås snabbt. Ett hastigt uppdykande hot är därför särskilt viktigt för väst att kunna mota och möta.”[7]
Tidsaspekten talar därför till Rysslands fördel, förstärkningar med markstridskrafter från t ex USA hinner helt enkelt inte fram i tid. De tre månaderna som anges i rapporten är därför högst rimliga.
Det egna ansvaret gäller också Nato-medlemmarna, egna nationella mark-, sjö- och flygstridskrafter bildar grunden för Nato oavsett om de kallas för Nato Response Force (NRF) eller något annat och de måste vara tillgängliga snabbt.
Inom Nato förväntas medlemmarna öka sina försvarsanslag till 2% av BNP senast 2024.[8] Tendensen har funnits långt tidigare, bl a med krav på ökat ansvar för de europiska medlemmarna. Kravet har accentuerats på senare år, starkt understött av den nuvarande administrationen i USA.
I det globala perspektivet har USA också riktat krav på ett ökat ansvarstagande hos länder som Japan och Sydkorea.
I Norge, för att ta ett exempel från Sveriges närområde, pågår debatt kring markstridskrafterna i de norra delarna av landet, Finnmark. Den förre Forsvarsjefen (Sverre Diesen) skriver i en debattartikel [9] att armén i Nordnorge bör vara stående och tredubblas. Syftet är att möjliggöra en uthållighet på ca 30 dagar så att allierade förstärkningar kan komma fram. I samma artikel framgår också att försvarsanslagen behöver höjas till en stabil nivå på 2,0 % från nuvarande 1,5 % av BNP innan 2024.
Bland övriga länders försvarsanslag som del av BNP kan nämnas Danmark 1,1 %, Finland 1,5 %, Estland 2,1 %, Lettland 2,0 %, Litauen 2,0 %, Polen 2,0 % samt Tyskland med 1,1 %.
Sveriges försvarsanslag uppgår idag till ca 1 % av BNP och genomförs Försvarsberedningens förslag kommer andelen att öka till 1,5 % 2025.
Sveriges internationella samarbeten, bl a med länderna i Norden och Nato, är en del av den solidariska säkerhetspolitiken och ökar det nationella försvarets förmåga.
Målsättningen är mest ambitiös i samarbetet med Finland, där möjligheterna till en gemensam operativ planläggning utvecklas. I rapporten nämns dessutom att, upp till och på sikt, en svensk brigad förbereds för insatser i Finland i kris, vid krigsfara eller krig.[10]
Detta skapar naturligtvis förväntningar på Sverige som pålitlig partner. Därför är det speciellt viktigt att skapa möjligheter för detta, särskilt med tanke på tidigare historiska erfarenheter.
Det är fundamentalt med bred enighet kring säkerhetspolitiken, även i ekonomiska frågor.
Tar inte Sverige sitt eget ansvar och betalar för den – vem skall då göra det?
Sverige måste prioritera den egna säkerheten för att uppfattas som en trovärdig partner i internationella sammanhang.
Försvarsberedningens rapport innehåller många goda förslag – realisera dem!
Författaren är reservofficer, överstelöjtnant i Flygvapnet och har tidigare bl a varit strategilärare vid den svenska, norska och finländska försvarshögskolan samt tjänstgjort inom Nato.
Bild: Ett stort ansvar vilar på nuvarande regering då det gäller att återskapa en trovärdig försvarsförmåga. Foto: Wikimedia Commons.
Noter
[1] ”Värnkraft Inriktningen av säkerhetspolitiken och utformningen av det militära försvaret 2021–2025”, Fö DS 2019:8, sid 17 – 18
[2] Ibid, sid 152.
[3] Se Studien Västlig militär förmåga En analys av Nordeuropa 2017, FOI-R–4563–SE ISSN 1650-1942 www.foi.se, januari 2018
[4] ”Om hotbilden kräver militära motmedel är alltså Nato huvudaktören.”, Ibid s. 43
[5] Ibid
[6] Ibid
[7] Ibid
[8] NATO:s toppmöte i Wales 2014 enades om denna målsättning.
[9] Nordnorsk debatt. Nordnorskdebatt.no, 2019-05-24
[10] Värnkraft Inriktningen av säkerhetspolitiken och utformningen av det militära försvaret 2021–2025, Fö DS 2019:8, sid 299
