På ett år kan mycket hända. Till och med på bara någon månad.
Det NATO som Sverige efter visst turkiskt och ungerskt förhalande blev medlem i för lite drygt ett år sedan ser ju just nu inte ut att ha så värst många likheter med dagens försvarsallians.
Den 7 mars 2024, när Sverige inträdde i alliansen i samma ögonblick som utrikesminister Antony Blinken tog emot de svenska anslutningshandlingarna från statsminister Ulf Kristerssons hand, var NATO sig precis likt från alla de föregående 75 åren.
Ja, förutom då att det just hade tillkommit ett medlemsland och utökat kretsen av allierade till 32. Men i övrigt var allt precis som förr.
Hotet mot Alliansens överlevnad kom utifrån, från öster, liksom vid grundandet den 4 april 1949. Det hotet lever vi än i alla högsta grad med.
Men idag kommer det kanske främsta hotet mot NATOs fortsatta överlevnad från ett helt annat håll; inifrån.
Och inte från vem som helst utan från den supermakt som en gång grundade NATO i sin huvudstad, där NATO:s stadgar fortfarande förvaras på State Department och som därför oftast omnämns som Washingtonfördraget.
Det är där alla nya medlemmars anslutningshandlingar fortfarande deponeras; därav ceremonin förra året när Sverige på en eftermiddag tog det markanta steget från allianslöst till allierat.
Hur ofattbart det än kan verka är det därifrån, från den amerikanska huvudstaden, som det kanske största hotet mot NATO numera emanerar.
Ingenting är längre som förut, som det heter i den gamla sången.
NATOs förste generalsekreterare, Lord Ismays, klassiska mantra om att syftet med NATO var att hålla ryssarna ute, tyskarna nere och amerikanerna inne har därmed hamnat i en ny dager.
Ryssarna måste fortfarande hållas ”ute”, som det främsta externa hot det som sagt återigen är. Men med Tyskland är läget ett annat än på Lord Ismays tid: istället för att hållas ”nere” ska det nu helst rusta upp sitt försvar så fort och mycket som det någonsin går efter många års försummelser av försvarsförmågan.
Att det brinner i knutarna med den saken hänger förstås ihop med det sista ledet i mantrat som på nolltid har blivit oroväckande aktuellt; att hålla USA ”inne”. Som Alliansens traditionelle, starke ledare, dess ”primus inter pares,” och som symbolen för den transatlantiska länk som är grunden för NATO:s existens.
Som tills alldeles nyligen betraktades som den främste garanten för de demokratiska värden som listas i NATO-stadgans förord.
Att Donald Trump skulle skapa sitt sedvanliga kaos när han återvände till Vita huset var väl de flesta beredda på lite till mans; inte minst i NATO HQ där man alltför väl minns hur det var förra gången det begav sig.
Det välbekanta tjatandet om de europeiska och kanadensiska försvarskostnaderna var förväntat och där har Trump faktiskt en poäng, även om han fortfarande tycks inbilla sig att det är en medlemsavgift som övriga medlemmar är skyldiga USA.
Men att han skulle få för sig att hota med att militärt annektera sina NATO-grannars territorier hade nog inte så värst många i de allierade huvudstäderna, eller i NATO HQ för den skull, fantasi nog att föreställa sig.
Från det senare högkvarteret, eller snarare dess generalsekreterare, har Köpenhamn, Nuuk och Ottawa dessvärre inte fått någon vidare hjälp under de senaste månaderna.
Mark Rutte valdes i somras i ett tydligt försök från NATO-ländernas sida att förbereda sig för en möjlig comeback samma höst för Trump. Den holländske före detta premiärministern kallas ju ofta för ”Trump-viskaren” för sin omvittnat goda kontakt med Donald Trump under den första presidentperioden.
Men när Rutte bemötte Trumps utläggning om ett förestående amerikanskt övertagande av Grönland och Kanada med ett storgarv sjönk hans aktier som en sten i de danska och kanadensiska huvudstäderna.
Som om allt bara var ett skämt.
Att Rutte uppenbarligen inte hade kommit på tanken att planera för att den brännheta frågan skulle komma upp under hans besök i Ovala rummet, som på alla Trumps tidigare presskonferenser när den planterats hos vänligt sinnade reportrar, är milt sagt förbluffande.
För att försvara övriga allierade mot Trumps expansionistiska ambitioner att överta deras territorier är väl det minsta de allierade kan begära av sin generalsekreterare, kan man tycka.
Så tycks det också i dessa dagar inte minst i Köpenhamn, där man också gärna hade sett lite mer handfasta uttryck på stöd från de nordiska grannarna i Grönlandsfrågan.
Men här står vi nu, som nyblivna medlemmar i en försvarsallians där den bärande transatlantiska länken visserligen inte har brustit men definitivt har fått sig en rejäl törn.
I det läget är det trots allt viktigt att ha en sak klar för sig: hur mycket säkrare Sverige är idag än för bara ett drygt år sedan.
Trump tycks av oförklarliga anledningar fast besluten att nermontera såväl den liberala världsordningen som den egna Pax Americana.
Men för Sveriges del är vi trots det tryggare och säkrare än någonsin förut.
Sverige ingår numera i NATOs operativa samarbete och är delaktigt i den gemensamma försvarsplanering som är helt avgörande för vår egen och våra grannars säkerhet. Hela vägen in i minsta operativa detalj och in i minsta allierad hemlighet är Sverige nu med.
Någon risk för att vi en dag ska vakna upp till nyheten om att det står ryska soldater på Gotland finns inte längre – och ja, säkerhetsgarantierna i Artikel 5 gäller i allra högsta grad än idag.
Lägg därtill den historiska upprustningen av det europeiska försvaret, inklusive det svenska som inom bara några år ska upp till 3,5 procent av BNP.
Sent omsider sitter Sverige nu som röstberättigad medlem vid Nordatlantiska Rådets ovala bord, med alla de möjligheter det erbjuder att påverka både Alliansens planering och verksamhet och övriga deltagares uppfattningar. Vilket även inkluderar delegationen från den amerikanska huvudstaden.
Det är värt att tänka på, och att vara djupt tacksam för i dessa dagar.