av Hans Lindblad
Sverige som medvetet valt att stå utanför den allians som omfattar nästan alla demokratier i närområdet kan naturligtvis inte rimligen kalkylera med att ändå få skydd av denna allians. Det vore ju att söka agera fripassagerare. Den beskyllningen var knappast rimlig mot Sverige under kalla kriget, då vi hade ett stort försvar av utomordentlig betydelse också för skyddet av Norge.
Åren närmast efter Atlantpaktens bildande 1949 angav den svenske ÖB att Sverige borde ha förmåga att stå emot ett anfall till dess hjälp hann komma utifrån. Efter hand upphörde de skrivningarna, men utan att informera medborgarna vidtog regeringen en rad åtgärder för att förbereda ett samarbete västerut i händelse av krig. Det är lätt att förstå argumentet att om vårt land skulle angripas så var neutraliteten omöjliggjord och det var rimligt att förbereda sig också för ett sådant läge. Mer anmärkningsvärt var kanske att vi redan i fred hade ett omfattande underrättelsesamarbete västerut, bland annat den svenska signalspaningen mot Sovjet. För att dölja detta ljög den svenska regeringen inför medborgarna och omvärlden när den påstod att den av Sovjet i juni 1952 nedskjutna svenska DC 3-an var ute på en skolflygning.
Det är tveksamt om Nato och då främst USA, Storbritannien, Norge och Danmark tänkte i termer av att kunna ”bistå” ett angripet Sverige. Varken de eller vi själva bedömde det sannolikt att Sovjet isolerat skulle anfalla Sverige, t ex för att flytta fram luftförsvarets förvarningssystem – för det skulle naturligtvis leda till att Nato fick tid att stärka sitt försvar i norra Europa.
Det sannolika scenariot rörande Skandinavien var att Sovjet hade Norge och Atlantkusten som mål för en aktion genom Sverige. Vad skulle det finns för skäl för Sovjet att anfalla via norra Finland och övre Norrland för att stanna på östra sidan av fjällkedjan eller tåga genom Mellansverige för att stanna i Värmland?
Vid ett sovjetiskt anfall genom Sverige var det övergripande intresset för Nato naturligtvis att så tidigt som möjligt värna Norge och Atlantkusten, vitala områden för att säkra sjöförbindelsen mellan Västeuropa och Nordamerika. Detta försvar av Nato-medlemmen Norge var av central betydelse, och att detta var till nytta också för Sverige blev mer en bieffekt.
När svenska statsråd, riksdagsledamöter, militärer i karriären, generaldirektörer och ledare av storföretag sommartid på 50-talet gick på försvarshögskolans chefskurser på Solbacka i Sörmland deltog de i krigsspel där de kom fram till att begära kärnvapeninsatser från USA. Över tiden gällde det kärnvapen mot mål i Danmark, Östtyskland och Baltikum, främst hamnar, och mot kommunikationer och trupper i Finland. I ett senare skede av operationerna också mot sovjetiska enheter på svenskt område. Däremot inte mot ryskt område, då man räknade med att det kunde leda till mycket kraftiga motreaktioner.
Efter Warszawapaktens upplösning och regimen Putins urartning är det möjligt att tänka sig konflikter och militära aktioner berörande stater i Östersjöregionen. Sådana konflikter behöver inte eskalera till en nivå där den norska atlantkusten blir ett centralt krigsmål. Därmed är inte längre svenskt område intressant för Nato främst ur perspektivet att värna Norge.
Under kalla kriget hade Sverige genom sitt läge mellan Norge och Sovjet en utomordentlig betydelse för Nato främst luftoperativt som ”ryggtäckning” åt Norge. Svenska flygvapnet var långt starkare än vad Nato kunde hysa på de rätt få norska flygbaserna. Så Sverige kunde till och med ses som viktigare för Nato än en del av de formella medlemsstaterna. Sverige låg mellan Norge och Sovjet. Numera är Sverige geografiskt beläget bakom de demokratiska staterna öster om Östersjön.
Vid ryska påtryckningar mot Baltikum är det rimliga att Sverige självmant dras in genom den proklamerade solidaritetsdeklaration men också genom EU:s Lissabonfördrag. Genom att Sverige extremt mer än andra stater i Europa reducerat försvarsförmågan har vi inte mycket kapacitet att bidra med. Det viktigaste vi kan erbjuda är de fördelar svenskt sjö-, luft- och landområde, inklusive Gotland, kan ge till Baltikums försvar. Svenska underrättelsesystem och vanan att agera över, på och under Östersjöns yta är av betydelse. Vi har kunskap och fysisk närhet. Tanken att Sverige i ett krigsläge i närområdet skulle förklara sig neutralt och skjuta ned till exempel amerikanska eller norska flygplan över svenskt område är naturligtvis politiskt och psykologiskt helt uteslutet.
Sverige-Finland
Ett samarbete med Finland med syfte att ge en större samlad styrka i krig kan bara ha marginell betydelse, nog mer i fredstida verksamhet. Har Sverige ens resurser för att som i tidigare skeden planera för att bidra till försvaret av Åland? Finland har numera betydligt mer omfattande markstridskrafter än Sverige. En samverkan i krig bör väl helst vara som när England våren och försommaren 1940 sände markförband och jaktflyg till Frankrike som då var invaderat från Tyskland medan England var skyddat genom kanalen.
Sverige skulle kunna operera med ett par ubåtar i Finska viken och de två länderna kunde momentant kraftsamla i gemensamma flygoperationer. Men med Sveriges ytterst lilla armé är det svårt att se att till exempel hälften av den sänds till Finland och då lämna Sverige inklusive Gotland med ytterst ringa markstridsförmåga. Det hade varit annorlunda om den svenska försvarsmakten fortfarande vore större än den finländska.
Ett gemensamt försvar bör väl inledningsvis prioritera det land som ligger närmast angriparen. Se svenska tankar under mellankrigsåren. Det är svårt att se ett scenario där Finland i en konflikt med Ryssland ska sända över en stor styrka för att bidra till försvaret av svensk ostkust, alltså att flytta förband längre från den anfallande staten.
Alliansfrihet
Påtagligt ofta ges bilden av att Sverige i över två sekel haft en obruten linje av alliansfrihet. Det bör nyanseras, åtminstone för liberaler och socialdemokrater. De två riktningarna var i koalition under Nils Edén och drev 1920 igenom riksdagens beslut om inträde i Nationernas förbund. Högern, de två nya bondepartierna och vänstersocialisterna röstade emot. Sverige hade därmed ersatt alliansfrihet med kollektiv säkerhet. Branting blev en av tidens främsta europapolitiker. Tanken att en liten demokrati skulle riskera att stå ensam mot en diktatur sågs som omöjlig av de partier som drev igenom demokratins införande i Sverige. Bl a genom att USA inte gick med blev NF dock svagt och föll under 30-talet mer eller mindre samman efter fiaskot i Abessinienfrågan. Det ledde till att de s k Oslostaterna (Sverige, Norge, Danmark, Finland, Belgien, Nederländerna och Luxemburg) i juli 1938 förklarade att de tills vidare återgick till alliansfrihet.
Efter andra världskriget gick Sverige efter ett års tvekan med i FN, men denna stod i praktiken inte för kollektiv säkerhet eftersom de permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet genom veto kunde stoppa aktioner till stöd för angripna stater.
Författaren är tidigare riksdagsledamot och redaktör. Han är ledamot av KKrVA.