Sedan en tid tillbaka är Sverige Nato-medlem, och Försvarsmakten är under kraftig tillväxt. För att få en fungerande organisation under Nato-paraplyet erfordras också en fungerande logistik, vilket är särskilt viktigt då Sverige kan ses som ett transit-land för Nato-förstärkningar österut. Försvarsmakten har nyligen levererat en strukturutredning för organisering av delar av det framtida försvaret, bland annat logistiken. Denna text avser diskutera styrkor och svagheter med logistiken i utredningen.
De nordiska länderna har fokus på att etablera taktisk förmåga med sina stridskrafter och deras chefer önskar att ha rådighet över resurserna som möjliggör att man ska kunna lösa tilldelade uppgifter. Begreppet rådighet kan förstås på två sätt. Exempelvis kan arméchefen ha ensamt ansvar och ägande över ammunitionstillverkningen för arméns långsiktiga behov. För detta krävs både strategiska och operativa logistikbeslut och resurser. Denna form av rådighet är lätt att förstå men nästan omöjlig att genomföra. Alternativt äger arméchefen inte produktionsresurserna utan har i stället insyn i försörjningskedjan och ett partnerskap med de leverantörer som producerar, lagerhåller och transporterar den ammunition som armén behöver. Detta alternativ bygger på förtroende och överenskommelser mellan parterna och att arméchefen ensam inte kan ha kontroll över hela försörjningskedjan.
Strukturutredningen (FM2025-4293:3) daterad 2025-04-22 är ett tydligt exempel på försvarsgrenschefernas önskemål att öka sin rådighet i form av ökad kontroll över resurserna internt Försvarsmakten. Om man enbart ser på försvarsgrenarnas erfarenheter de senaste åren så har man till exempel genomfört en provpackning av en brigad. När alla fordon var fullastade så stod fortfarande en avsevärd mängd materiel kvar på marken. Materielen brigaden skulle ha med sig stod inte i proportion till mängden tillgängliga fordon som den skulle lastas på, vilket kan tolkas som att man behöver öka mängden fordon och personal på brigaden eller minska mängden materiel på brigaden och i stället förstärka logistiken på bakre nivåer. Inom flygvapnet identifierade man resursbrister kopplat till försörjningen av flygbränsle, där det saknades både tankbilar och bränsle. Båda dessa exempel pekar på att den taktiska nivån skulle behöva förstärkas, men bristerna skulle också kunna lösas genom en bättre insyn och dialog i försörjningskedjan, där de operativa logistikförbanden ökar sin förmåga att stödja försvarsgrenarna med de efterfrågade resurserna.
Delvis tvärtemot de taktiska chefernas önskemål att stärka den taktiska nivån, står Natos prioriteringar av de strategiska och operativa logistiknivåerna för att säkerställa stridens genomförande på taktisk nivå. Nato menar samfällt att man aldrig kan skapa rådighet enbart på taktisk nivå utan att dessa chefer är beroende av de operativa och strategiska logistikresurserna för att uthålligt försörja de stridande förbanden. Kriget i Ukraina är ett tydligt exempel på att utan logistikförband på operativ nivå så skulle inte brigader, flygdivisioner, eller marina enheter kunna försörjas. Ukrainarna menar att viktiga delar av logistiken måste finnas bortom räckvidden för ryskt artilleri och enkla drönare, och dessa delar ska inte organiseras på taktisk nivå.
Till stora delar uppfattas Strukturutredningens förslag bygga på de gamla principerna: möta, hejda, slå, där samverkan mellan försvarsgrenarna var begränsad. Nato bygger på helt andra principer där den operativa ledningen och gemensamma striden är det viktiga. Dessa olika perspektiv har en stor påverkan på valet av logistiklösning.
För att bättre förstå skillnaden, låt oss göra en historisk tillbakablick. Under 80-talet var Sveriges Försvarsmakt av en helt annan storlek än idag. De tre försvarsgrenarna hade eget ansvar för sina logistikresurser, delvis kopplat till att man talade om olika tidstempo där varje försvarsgren var tänkt att strida individuellt och med ett eget tidsfönster. Det fanns en logistikstruktur baserat på Försvarsområden (Fo), Militärområden (Milo) och försvarsgrenar, där logistiken gick i separata stuprör. På central nivå, politisk och departement, var man inte nöjd med den operativa effekten i denna organisation och därför utreddes en förändring som ledde till Försvarsproposition 1989/90:139. Utredningen som föregick propositionen hade som uppgift att studera möjligheterna att höja den operativa effekten i Försvarsmakten, med bibehållen ekonomi. Den konstaterade att: för att höja den operativa effekten och att kunna samordna försvarsgrenarnas operationer så erfordrades det en gemensam logistikledning med egna logistikförband. Detta ledde till att underhållsregementena skapades. Ett bärande argument var att delar av behoven mellan försvarsgrenarna ofta var tidsförskjutet och därför kunde underhållsregementena åstadkomma större effekt med samma mängd resurser. Endast Underhållsregemente Övre Norrland (UHRegÖN) etablerades fullt ut. Kalla Krigets slut medförde att ekonomiska reduktionskrav påverkade Försvarsmakten och att den fortsatta etableringen av övriga underhållsregementen avbröts. Vid etableringen av UHRegÖN så överfördes förband från försvarsgrenarna, Fo, och Milo för att bilda denna resurs. När man går tillbaka och studerar resultaten av denna förändring, så sades det samfällt att detta var en stor förbättring av den operativa förmågan och de taktiska cheferna var nöjda med resultatet. Det man planerade för då var ett långt krig, mer än några dagar/veckor. Ett krig där nya resurser behövde fyllas på under månader eller år, alltså ett tankesätt som liknar Ukrainas situation.
Självklart kan man inte likna dagens situation i Nato med dåtidens Försvarsmakt. Idag är den svenska Försvarsmakten en tiondel så stor och dess materiel är mer komplex och avancerad, jämfört med 80-talet. Under perioden då internationella insatser var i fokus avvecklades stora delar av den logistiska förmågan, då den inte behövdes i samma omfattning för internationella insatser.
Logistiken behöver därför byggas upp igen, där kan och bör underhållsregementena utgöra en viktig referens även om dagens Försvarsmakt ser helt annorlunda ut. I underhållsregementena fanns en genomarbetad idé om hur ledningen skulle organiseras och vilken förbandsstruktur som erfordrades. För att optimalt kunna nyttja försvarsgrenarnas styrkor idag talar man om gemensamma operationer, där stridskrafter koordineras i tid och rum för att få maximal effekt. Med ett svenskt Nato-medlemskap så finns det två perspektiv att ta hänsyn till, före och efter beslut om artikel 5.
Före ett beslut om artikel 5 gäller artikel 3 även om övergången kan förväntas påbörjas utan att beslut har fattats i Nato Political Committee. Man kan anta att de nordiska länderna kommer att etablera ett fullt integrerat operativt samarbete på sikt. Inom logistikområdet är detta arbete påbörjat. På politisk nivå ingicks ett försörjningstrygghetsavtal 2019 mellan de nordiska länderna, där man kom överens om att hjälpa varandra med logistikresurser i händelse av krig, vilket kan ses som ett första steg i denna riktning. Även FISE samarbetet har medfört en ökad integrering mellan Finland och Sverige. Detta och andra samarbeten inom Norden kommer troligtvis att leda till en integrerad försvarsplanering, vilket medför att också logistiken bör optimeras för att kunna stödja en gemensam nordisk försvarsoperation. Mellan de nordiska länderna har beslut fattats om en gemensam logistisk planering, Nordic Support Network (FM2025-9415:1). Denna överenskommelse bedöms inte kunna genomföras fullt ut om Strategiutredningens beslut om förändrad inriktning fullföljs. Dessutom bör övergången från Nato artikel 3 till artikel 5 kunna ske sömlöst, där den nordiska logistikledningen övergår i en JLSG (Joint Logistic Support Group) roll och förstärks med resurser från övriga Nato. I övergången mellan artikel 3 och 5 kommer också JEF (Nato Joint Expeditionary Force) behöva logistiskt stöd av de nordiska länderna. Att då fullfölja strukturutredningens förslag att överföra till exempel Försvarets Verkstäder till Armén begränsar operativ nivås möjligheter att stödja JEF. Att utbilda, öva och leda på samma sätt i fred och krig blir inte verklighet.
Efter att artikel 5 har aktiverats kommer Sverige att ha bemanningsansvar som lead nation för att etablera en JLSG som är en försvarsgrensgemensam resurs för att stödja samtliga nationers förband med logistik inom operationens ram. Denna uppgift är inte beslutad i Nato ännu, men är en del i en överenskommen uppgiftsfördelning mellan de nordiska länderna. Doktrinen för JLSG (AJP-4.6) är under revidering, men den aktuella versionen från 2018 fastställer att JLSG är en taktisk stab som leds av operativ chef genom J4-funktionen i Nato. Doktrinen klargör att JLSG stab leder den gemensamma logistiken inom operationen och genomför gemensam operativ logistik med tilldelade logistikförband.
Hur ska man då få detta att hänga ihop? Det strukturutredningen föreslår är att man ska utveckla en Central LogistikLedning (CLL) inom ramen för FMLOG. Så långt kan det fungera om man ser CLL som en organisation som ska leda så mycket mer än förrådsdelarna i FMLOG. Om CLL är tänkt att utgöra kaderorganisationen för JLSG och logistikledningen för det nordiskt gemensamma artikel 3 försvaret, så finns grunden för staben där. Det verkar dock inte som om Strukturutredningen har studerat hur stabsdelarna i en JLSG ska organiseras och resurssättas. Att till exempel överföra inköpsfunktionen till HR-centrum förefaller vara direkt kontraproduktivt.
Strukturutredningen föreslår att huvuddelen av de operativa logistikförbanden överförs till försvarsgrenscheferna. Om man kopplar det till rådighetsbegreppet så blir det tydligt att den första varianten enligt ovan är förhärskande och att man inte litar på varandra i Försvarsmakten och det man inte leder själv har man ej heller rådighet över. Kollegiala överenskommelser och prioriteringar har man inte tillit till. Det innebär i praktiken att CLL inte har några direkt underställda logistikförband samtidigt som JLSG i ett krig i Nordeuropa kommer att ha ett stort ansvar för olika transporter från norska och svenska hamnar till Finland och AJP-4.6 menar att JLSG ska ha direkt underställda logistikförband. Man kan förvänta sig att JLSG behöver ha resurser för att leda och genomföra transporter i öst-västliga riktningar. För detta erfordras ett stort antal egna logistikförband. Dessutom visar erfarenheter från Ukraina att verkstadsresurser behövs på den operativa nivån. Att då överföra dessa till armén är ett oövertänkt beslut. Utbilda och anskaffa materiel för nya operativa transportförband är genomförbart, men att skapa nya verkstadsresurser är betydligt svårare och kan därför ifrågasättas. Dessutom kommer samverkan att behöva genomföras med svenska och norska lokalförsvarsförband och hemvärn liksom med civila resurser för olika former av stöd.
Om strukturutredningen enbart syftar till att kortsiktigt åtgärda de resursbrister som finns inom försvarsgrenarna och att Försvarsmakten, i ett senare skede, förstärker CLL med nya logistikförband och återförande av delar från försvarsgrenarna så kan detta delvis fungera och vara relevant, men med nuvarande lösning så har man valt att fullt ut överföra samtliga logistikförband inklusive verkstäder till försvarsgrenarna utan någon plan på att förstärka de bakre nivåerna mad nya förband. Ur ett historiskt och vetenskapligt perspektiv så är Strukturutredningens förslag till stora delar kontraproduktiva.
Utredningens förslag kan uppfattas som fredsmässigt rationella vid organisatorisk tillväxt men måste ses som en suboptimering som inte leder till en ökad operativ förmåga i nordisk eller Nato kontext. Förslagen går till stora delar mot förstärkta försvarsgrenar men i motsatt riktning för den gemensamma striden. Som vetenskapligt sammanhållande för försvarslogistiken på Försvarshögskolan så blir jag fundersam över framtiden och Försvarsmaktens förmåga att lösa åtaganden inom Nato och i samverkan med de nordiska länderna.