Den 12 april genomfördes ett andra seminarium i samarbetet mellan avd II och avd III för att ta fram ett koncept för en svensk A2/AD-förmåga. Seminariet inleddes med ett definitionsresonemang och fortsatte med dragningar om de tekniska möjligheter som industrin ser framför sig, samt hur dessa lösningar kan exploateras. Därefter presenterades arbetsläget för de geografiska, tekniska och metodologiska utgångspunkterna som studien utförs efter och slutligen följde en utvecklande diskussion.
Definition av A2/AD – varom är det egentligen frågan?
En slutsats från det första seminariet i början av februari var att vi behöver närma oss en definition av begreppet A2/AD. Ur ett militärteoretiskt perspektiv kan det hävdas att A2/AD som koncept inte är något nytt. Det har alltid varit viktigt att förneka motståndaren tillträde till eller handlingsfrihet i ett specifikt område. De definitioner av A2/AD som kan identifieras idag utgår oftast från att Anti-Access innebär att hindra en motståndare tillträde till ett område medan Area Denial hänförs till att förneka en motståndare handlingsfrihet i ett område. Två förslag lades fram och diskussionen ledde till att det handlar om att skapa områden i vilka en motståndare förnekas möjligheten att uppträda eller handlingsfrihet, beroende på ambitionsnivå. Med tanke på att ”A2/AD” framför allt används för att beskriva en motståndares åtgärder och gärna leder till diskussioner om det är möjligt att tränga in genom en bubblas vägg eller inte, bedömde seminariet att det är bättre att använda det svenska begreppet avreglingszon samt definiera det som förmågan att hindra en motståndare tillträde till eller handlingsfrihet i ett område. Ambitionsnivån i avreglingszonen kan således variera och med område avses avreglingszoner inom luft-, mark-, sjö och cyberdomänerna. Ambitionsnivån måste således definieras, t ex avreglingszon mot ballistisk robot och kryssningsrobot, avreglingszon mot obemannade och bemannade subsoniska luftfarkoster eller avreglingszon mot motståndarens markrörlighet. Dessutom fördes ett resonemang om det egentligen är någon skillnad för uppdraget för en sjöstyrkechef eller en jaktrote om syftet med striden är att just regla av ett område. Förmodligen är så icke fallet. Istället bör definitionen av avreglingszonsbegreppet hamna på de strategiska eller operativa ledningsnivåerna.
Tekniska möjligheter (Carl-Johan Bergholm, chef för Saab Surveillance)
Carl-Johan Bergholm beskrev hur Saab söker egen förståelse för de behov som kommer av A2/AD och bryta ned dessa till olika system, såväl befintliga som framtida. Bergholm framhöll att digitaliseringen nu tar fart och att ackrediteringsprocesser och länkprotokoll kommer att vara trånga sektorer.
Bergholm beskrev hur Saab bedömer det dimensionerande hotet som i sin tur kommer att kravställa en egen A2/AD förmåga. Saabs slutsatser på högsta nivån handlar om lågt flygande, ballistiska och hypersoniska missiler tillsammans med undervattenshotet i form av bemannade och obemannade undervattensförmågor.
Saab lutar sig mot internationellt erkända modeller och principer. Som ett exempel nyttjar Saab ett resonemang om en ”kill-chain” för att omsätta ”övervakat” område till beslutad ”verkan” för att beskriva hur Saab förstår efterfrågade förmågor och kapacitet inom samtliga tidsperspektiv, på kort, medellång samt lång sikt.
Under ”övervaka” beskrev Bergholm att utmaningen inte ligger i den tekniska realiserbarheten utan snarare förmågan att designa i linje med juridiska samt sekretessaspekter. En slutsats som Saab har dragit är att samtliga domäner med dess inneboende system kommer att behövas för att realisera en A2/AD. Möjligheten till realiseringen beskrevs som en kombination av långräckviddiga, korträckviddiga, multistatiska, passiva/aktiva sensorer i det elektromagnetiska spektrumet. Sammankoppling och optimalt nyttjande av de ingående sensorerna kommer att ställa nya krav på ledning och dess system, flera av vilka kan mötas med stöd av teknologier som artificiell intelligens och ”machine learning”. Ledningen kommer också att behöva förlita sig på extensiv kommunikation vilken är både icke röjande och störfast.
Inom ramen för ”verkan” beskrev Bergholm hur ledningen behöver kunna sortera såväl ut rätt mål även i en mättad eller på annat sätt störd miljö och snabbt kunna målväxla efter mänskliga som autonoma beslut. Behovet accentueras av den tillgängliga tiden för att möta hypersoniska vapen som därmed blir dimensionerande.
Vidare lyfte Bergholm fram slutsatsen att vi måste säkra effektivare datautbyte i de kontrollerade bubblorna än vad nutida Natolänkar medger, samtidigt som alla lösningar behöver vara Natolänkskompatibla. Bergholm avslutade sin dragning med att visa vilka innovativa framtida lösningar Saab utforskar just nu och mot vilka behov dessa lösningar avses möta.
Tankar och operativa perspektiv på avreglingszoner (ledamoten Mats Helgesson)
Ledamoten generalmajor Mats Helgesson (avd III) talade om avreglingzoner och dess operativa perspektiv som tankegods inför seminariets avslutande diskussioner utifrån de huvudsakliga syftena med en avreglingszon:
- Att förneka en motståndare handlingsfrihet (geografiskt, tidsmässigt eller viss verksamhet)
- Att under längre tid skydda strategiskt viktigt område eller verksamhet
- Att hushålla med egna resurser
- Att sända en strategisk och operativ signal
Helgesson fortsatte därefter med att resonera kring att kunna närma syftet med att upprätta en avreglingszon genom att ställa sig frågorna – Vad är operativt och strategiskt viktigt för mig, mina allierade och för motståndaren? Genom att besvara dessa frågor kan man identifiera viktiga kriterier som bör ligga till grund för den operativa planeringen av en avreglingszon.
Ledamoten menade också att eftersom hoten inte kommer vara domänunika kan inte avreglingszoner ledas i bara en taktisk dimension utan konceptet måste i sin grundläggande utformning vara ett operativt gemensamt tillvägagångssätt. Vapensystem, underrättelsesystem, ledningssystem etcetera behöver vara genuint gemensamma på högre taktisk och operativ nivå. Svenska militära förband behöver också inom ramen för avreglingsuppgiften kunna samverka med partners och allierade. En annan viktig faktor som berördes var vikten av att nyttja geografins fördelar utan att vara bunden till den. Hav, älvar kanaliserande terräng är exempel på geografiska förutsättningar som kan gynna en försvarare samtidigt som de kan låsa i denne om till exempel rörlighet och god underrättelsetjänst saknas. Även vikten av att dra nytta av modern och kostnadseffektiv teknologi underströks och exemplifierades genom jordobservation via satelliter och informationsinhämtning av obemannade system i alla domäner.
Helgesson tryckte också bland annat på att samhällets samtliga skyddsvärden behöver beaktas inom ramen för vad som kan kallas för en avreglingszon. Befolkningsskydd, alarmeringstjänst och utrymning är exempel på områden som måste finnas med som grundvärden i en avreglingsplan.
Avslutningsvis underströk Helgesson att ett avreglingskoncept behöver ha en hög grad av anpassningsförmåga. Att vara statisk och förutsägbar är inte karaktärsdrag som står sig mot en tänkande motståndare vare sig i en avreglingszon eller i övrig strid.
Militärgeografiska utgångspunkter (ledamoten Per Edling)
Ledamoten kommendör Per Edling (avd II) menar att när vi blir allierade med Nato kommer vår östra försvarsgräns att flyttas ungefär 600 kilometer österut. Dessutom flyttas den norrut till Arktis, i väster till USA och den södra gränsen flera tusen kilometer söderut.
Många experter har enligt Edling på olika sätt givit uttryck för att Norden med omgivande havsområden är ett sammanhängande militärstrategiskt område. Vidgar man perspektivet framträder en bild av en nordlig front och av ett sammanhängande nordiskt-arktiskt-baltiskt område – varför inte under akronymen NABO.
Som Natomedlem hamnar Sverige mitt i detta NABO, med korta transportvägar till våra övriga allierade i alla väderstreck. Stora mängder varor omlastas i Sverige för vidare befordran till länderna i NABO på väg och järnväg och med kustsjöfart.
Dessutom gör den pågående och världsomspännande kraftmätningen att Sverige kan skydda sina intressen i the global commons, d v s de globala allmänningarna på det fria havet och dess botten, i luftrummet, i rymden och i cyberrymden. Ganska snart räcker inte kartan till för att beskriva operationsmiljön, varför den istället tecknas av domänerna mark, sjö, luft, cyber och rymd. Det elektromagnetiska spektrumet skär genom samtliga domäner, vilka omsluts av informationsmiljön.
Edling underströk att en domän inte är detsamma som en väpnad styrka eller en stridskraft som uppträder på marken, till sjöss eller i luften. Resonemanget tar inte sin utgångspunkt i vem som gör något, utan var det sker. Ett förband kan agera i en domän mot en motståndare i samma domän, men även mot motståndare i alla andra domäner. En operation kan genomföras i en domän eller i flera domäner. Några exempel är att en luftvärnsbataljon är organiserad i markstridskrafterna men verkar i luftdomänen. Stridsflygplan är organiserade i flygstridskrafterna men verkar i markdomänen när de genomför markmålsbekämpning. Ubåtar är organiserade i marinstridskrafterna men verkar i luftdomänen när de bekämpar luftvärnsfregatter och i markdomänen när de landsätter specialförband. Uttrycket multi-domain operations används av USA och Nato sedan några år och kan förstås som att samtidigt möta en angripare i hela operationsdjupet.
Eftersom dagens snabba tekniska utveckling medger en allt bättre lägesuppfattning på stora avstånd och kraftigt ökade vapenräckvidder med flygprofiler som är mycket högre och snabbare än tidigare, fungerar inte längre det traditionella djupförsvaret, med sekventiella metoder och förmågor. Istället ska motståndaren mötas över hela tiden och över hela djupet med operationer i samtliga domäner – multidomänoperationer.
Teknologiska utgångspunkter (ledamoten Lars Helmrich)
Ledamoten brigadgeneral Lars Helmrich (avd III) fortsatte med att redogöra för relevanta militärteknologiska utgångspunkter och beskrev både svenska operativa och kommande system samt identifierade viktiga teknikområden på lägre TRL-nivåer (Technology Readiness Level). Helmrich menade att Sverige idag har vapen och system som kan skapa en effektiv avreglingszon; S102B, ASC890, Rb103 Patriot, Robot 101 Meteor, RB15 (från mark, sjö, luft) samt plattformar som kännetecknas av uthållighet eller responsförmåga; ubåtssystem, korvett Visby, JAS 39C/D. Möjligheten förstärks med system som planeras bli operativa inom kommande cirka 10 år; halvtidsmodifiering av korvett Visby, Ytstridsfartyg Ny, ubåt A26, JAS 39E, S106, Ny försvarsmaktsgemensam sjömålsrobot. Försvarsmakten bedöms även succesivt få tillgång till rymdbaserade system för underrättelseinhämtning, navigation och kommunikation.
Sammanställningen och värderingen av de militärteknologiska utgångspunkterna bygger på underlag från Natos Science & Technology Organization, FOI och Försvarsmakten. Det kan konstateras att slutsatserna av underlagen är väl överensstämmande. Nio teknikområden bedöms kunna ge upphov till s k disruptiva tillämpningar, d v s en teknologi som har en så omvälvande effekt eller löser ett problem på ett så mycket mera fördelaktigt sätt att den tränger bort den existerande teknologin. Av dessa nio bedöms big-data, artificiell intelligens, autonomi, rymd och hypersoniska vapen kunna bli disruptiva inom 10 år. Kvantteknik, material, energiteknologi och bioteknik bedöms kunna bli disruptiva på 10 – 20 års sikt. Samtliga organisationer bedömer att det är kombinationer av flera av dessa områden som kan få störst påverkan. Helmrich gjorde reflektionen att man kan påstå att informations- och kommunikationsteknologi (inklusive AI, autonomi och cyber) redan nu kan anses vara gränsande till att gradvis ha blivit disruptiv.
Helmrich konstaterade sammanfattningsvis att Sverige har kvalitativa system med en planerad ökning av förmågan och införande av ny förmåga som ger en god grund för att upprätta ett koncept med en avreglingszon(er) i Östersjöområdet. Det är dock viktigt att våra nu och i närtid operativa system förmår inkorporera framtida teknikutveckling. I syfte att förstå och omhänderta utvecklingens möjligheter fordras överhörning mellan forskning inom flera teknikområden samt en systematik för identifiering av de möjligheter teknikutvecklingen medger. Dessutom fordras att utveckling av förmågor sker stegvis samt med ett modulärt förhållningssätt samt interoperabelt med Nato.
Metodologiska utgångspunkter (Ledamoten Jon Wikingsson)
Ledamoten kommendör Jon Wikingsson (avd II) påminde om att FOI 2019 presenterade i sin rapport ”Bursting the bubble” att rysk förmåga till A2/AD är överskattad. Rapporten klargör svårigheten att skapa en A2/AD och att det är för enkelt att rita ut nominella räckvidder för ett vapensystem. Med FOI rapporten som stöd är det rimligt att anta det inte är enklare för Sverige eller när Sverige är Nato att skapa en A2/AD – det är precis lika svårt. Vald metod för att angripa utmaningen är att besluta sig för vad man vill (strategisk nivå) och därefter samordna aktiviteter som når viljan och tar höjd för eventuella konsekvenser (operativ nivå). Viljan när Sverige är medlem av Nato är att använda Sverige som ett logistik- och förstärkningsområde samt säkerställa logistik- och förstärkningsomgångar till Baltikum och Finland. Aktiviteter som når viljan är att försvåra Rysslands förmåga till lägesbild och verkan över Östersjön.
Genom att påverka Kaliningrad i alla domäner med Natos stridskrafter tvingas ryska stridskrafter enligt Wikingsson 300 km österut (ost om Baltikum) och kan inte verka i Östersjön. Genom Natos stridskrafters närvaro i Östersjön och Baltikum skapas möjlighet till A2/AD över Östersjön och västerut till Skagerack. Aktiviteten säkerställer även stöd till Nato stridskrafter i Finland och Baltikum inom alla domäner. Rysk förmåga att insätta ballistiska robotar och kryssningsrobotar kvarstår dock, men övriga ryska stridskrafter kommer endast att kunna verka mot Finland och Baltikum. En konsekvens av agerandet är således att rysk terrorbombning mot civil infrastruktur utanför Finland och Baltikum kvarstår. Det kan enligt Wikingsson endast mötas med omfattande militära resurser, bedömt 20-30 luftvärnsbataljoner bara i Sverige, eller med luftvärn mot ballistiska robotar i vissa strategiska områden i Nato och ett väl fungerande civilförsvar – alltså flyglarm och skyddsrum. Ingen optimal situation, men förutsättningarna är bättre för att kunna stödja Finland och Baltikum samt förhindra utbredning av rysk marktrupp i Europa än om Ryssland ges möjlighet att verka i Östersjön.
Diskussion
Under den avslutande diskussionen resonerade seminariet kring själva syftet med avreglingszoner. Vad är det egentligen som ska skyddas, och varför? Bedömningen är att det svenska territoriet i stor utsträckning kommer att vara ett logistiknav och ett uppmarschområde för Natotrupp i rörelse från syd mot norr eller från väst till öst. Således handlar det om att skydda kritisk infrastruktur, transporter på land och till sjöss samt under RSOMI (reception, staging, onward movement and integration), av förbanden. D v s det känsliga skede som infaller mellan urlastning och att ett förband är anfallsgrupperat. En avreglingszon handlar mer om att skapa egen handlingsfrihet än att begränsa fiendens tillträde till ett område. Kanske borde vi tala om area-access snarare än om anti-access.
Vidare genomfördes en diskussion om i vilka domäner det är möjligt och nödvändigt att skapa avreglingszoner eftersom motståndarens A2/AD-upplägg i stor utsträckning bygger på kontroll av luftdomänen. Med tanke på den oreda som ett cyberangrepp kan skapa i ett transportsystem och fördelarna med att dolt kunna kommunicera från hav till land med hjälp av undervattenskommunikation o s v är snarare en avreglingszon en multidomänoperation. Behovet av skapa avreglingszoner kan vara draglok i utvecklingen mot multidomänoperationer. Kanske är en lämplig väg framåt att fördefiniera ett antal nivåer av avreglingszoner, t ex nivå 1 mot alla typer av cyberangrepp, nivå 2 mot ballistiska robotar, nivå 3 mot subsoniska luftangrepp och motståndarens markrörlighet.
Det finns redan idag tekniska lösningar och fastställda metoder i Sverige för att skapa avreglingszoner, men det krävs bättre samordning mellan system ur samtliga försvarsgrenar och stridskrafter för att förmågan ska realiseras. Ökad uthållighet samt prioriteringar av geografiska områden och särskilt kritisk verksamhet kommer att vara nödvändiga eftersom varken sensorer eller vapen kommer att räcka över hela operationsområdet. En viktig faktor är att det finns vilja att avsätta övningstid och ekonomiska medel. Om zonerna skapas på någon av de högsta systemnivåerna räcker det att göra mindre justeringar i resp. övningsmoment, men däremot måste flera ledningsnivåer och förband ur alla försvarsgrenar öva samtidigt.
Med tanke på att Sverige någon gång inom överskådlig framtid kommer att bli medlem i Nato är det viktigt att det svenska ledningssystemet är interoperabelt. Möjligen kommer det bli nödvändigt att välja Natokompatibla stödsystem trots att de kanske har lägre överföringshastighet och inte är lika flexibla som svenskutvecklade system. Ett absolut minimum är att svenska system fungerar i s k federerade nätverk.
Avslutningsvis konstaterades att de utgångspunkter som arbetet bedrivs genom är fortsatt relevanta, men det bör övervägas om faktorer som befolkningsskydd och civilt försvar ska komplettera analysen. Risken med att lägga till även dessa perspektiv är att ämnet blir för brett och att allt blir inget. Ett alternativ som kan övervägas är att i ett avslutningsavsnitt helt enkelt konstatera att fortsatt arbete krävs och lämna frågan vidare.
Nästa seminarium i arbetet planeras till augusti.