Idag skriver SvD om de operativa effekterna av förslaget om 40-60 Gripen E som ersättare för dagens beslutade 100 Gripen C/D. Det är en fortsättning på debatten från Folk och Försvars seminarium för en dryg månad sedan, där bland annat jag framträdde. Manuskriptet jag utgick ifrån hittar du här.

Väldigt positivt i artikeln är att flygvapeninspektören, generalmajor Micael Bydén, lämnar två tydliga besked. Dels har vi inte råd att operera två flygsystem i den givna ekonomin, och dels behöver vi minst 60-80 Gripen E för att lösa våra uppgifter. Möjligen skulle det vara önskvärt med en högre precision i antalet plan, men detta är ju det spann som Försvarsmakten tidigare angett.

Till mina kommentarer i tidningen skulle jag vilja förtydliga två saker. Det ena är att Gripen E är mer än dubbelt så bra än Gripen C/D, vilket inte riktigt framgår. Det är inte så att regeringen föreslår en halvering av den luftoperativa förmågan, men förmågan med cirka 50 Gripen E når inte riktigt upp till dagens beslutade förmåga. Denna bestämdes av vår dåvarande bild av den ryska framtida förmågan när beslutet togs 2007. Sedan dess har planer på en omfattande upprustning tillkännagivits öppet, och leveranser har börjat ske i ökad omfattning.

I artikeln får jag framföra min huvudtes, nämligen att det är den omfattande moderniseringen av det ryska stridsflyget som motiverar en motsvarande modernisering av vårt eget. Denna modernisering borde leda till en ökad rysk förmåga, vilket rimligen borde resultera i att vi justerar vår förmåga uppåt.

Det andra förtydligandet är kring diskussionen om ytterligare till 20-40 plan för att kunna verka över ett större område eller att kunna gå till offensiv. Den krigföringsförmåga som Sverige anser sig behöva kommer inte enbart av ett antal plan. Det finns inget svart-vitt svar, utan det hela blir frågan om sannolikheter för överlevnad och uthållighet. Det förutsätter också att övriga system som konstituerar den luftoperativa förmågan är i balans med antalet plan när det gäller exempelvis vapen, personal och baser. Det är ingen ett-till-ett-effekt av att tillföra fler plan, om det inte finns vapen, utbildade flygförare eller tillräckligt med klargöringskapacitet för att ladda om flygplanen.

Dessutom ska flygstridskrafterna verka i ett operativt sammanhang som innebär att det får inte ske omfattande ombalanseringar mellan försvarsgrenarna. Om vi för att få råd med nödvändig kapacitet i luften inom given ekonomi blir tvungen att halvera kapaciteten till sjöss, så är det antagligen bättre att koncentrera sig på att skydda ett mindre område med en balanserad förmåga istället. Till det kommer att Ryssland också moderniserar sina marinstridskrafter och förband som luftlandsättningsdivisioner, om än inte i fullt samma utsträckning.

Detta leder för mig till slutsatsen att vårt försvar behöver mer resurser så länge vi är alliansfria och Ryssland kraftigt rustar upp. På motsvarande sätt som vi bejakade en omfördelning av resurser från det militära till andra sektorer när Sovjetunionen och Warzawapakten föll ihop, så borde vi nu höja vår egen kapacitet något och bryta den nedåtgående trenden. Det är viktigt som en politisk signal till omgivningen att vi tar vår del av ansvaret för att Norden ska fortsätta att vara stabilt.

Därför är det viktigt att vi lyckas med den reform som just nu pågår. Ett misslyckande där, och det kommer att ta tid att bygga upp vår kapacitet – även om vi skulle vilja och avsatte pengar. Där har Försvarsmakten också ett svårt pedagogiskt problem. Om dagens verksamheter resulterar i ett stort underutnyttjande av anslaget på grund av att t.ex övningsverksamheten är svag, så är det samtidigt svårt att argumentera för resursförstärkningar.

SvD följer upp artikeln med intervjuer av försvarspolitiker och Försvarsmaktens insatschef, generallöjtnant Anders Silwer.

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

Mer av samma författare