När detta skrivs, torsdag kväll 9/4, ett par dagar efter natten då parterna i Trumps och Netanyahus självvalda och alltmer bisarra krig mot arvfienden Iran stirrade ner i avgrunden men i sista stund valde att backa tillbaka och låtsas en överenskommelse om eldupphör, är huvudfrågan om vi andra ska våga tro att det verkligen ska bli direktsamtal mellan USA och Iran stundande lördag, i Islamabad av alla platser, och denna gång med JD Vance som chefsförhandlare på amerikansk sida. Eller om ”världens mest svårbegripliga” vapenviladeal ska hinna spricka innan dess och därmed omintetgöra direktsamtalen i Pakistan.
Svaret på just den frågan, samtal eller inte på lördag (eller snarast därefter) i Islamabad, får vi mycket snart. Däremot inte svaret på hur alla exceptionella oklarheter och krumbukter kring detta märkliga och till synes onödiga krigs bakgrund, funktion och möjliga utfall ska kunna (börja) hanteras fr o m förhandlingsstarten. Stor oklarhet råder både om vad som egentligen överenskommits, för direktimplementering respektive som ömsesidigt acceptabel bas för förhandlingarna om och när de kommer i gång, och om vad som är ett villkor för vad, med den särskilda komplikationen i detta fall att det egentligen handlar om tre parter, inte två, alltså USA, Iran och Israel, Israel som är involverat i flera krig samtidigt (Iran, Libanon, Gaza, mm) och vars krigsmål inte är identiska med USA:s – även om Donald Trumps och ”Bibi” Netanyahus ”ideologiska” befryndenhet som drivkraft i det skenande skeendet är internationellt väldokumenterad.
Den situation som nu uppstått, till följd av det israelisk-amerikanska angreppet och Irans överraskande motståndskraft och vedergällningskapacitet, är extraordinärt komplicerad, för att inte säga kaotisk. De står klart att Trump har försatt sig i ett närmast hopplöst dilemma med ganska usla återstående handlingsalternativ, särskilt som kriget gett Irans regim insikten om och möjligheten till ett motdrag – stängningen av Hormuzsundet – som genom sina globala ekonomiska ringverkningar gett den amerikanska politiken karaktär av självskadebeteende. Trump varnades förvisso för denna risk, men valde att bortse från den och satte större tilltro till team Netanyahus försäkringar om ett kort och segerrikt krig och den iranska regimens snara sönderfall och fall.
Rubrikens referens till metaforen om svansen (Netanyahu) som viftar på hunden (Trump) syftar just på denna i sammanhanget viktiga diskurs: huruvida och i vilken utsträckning det – trots politiskt nödvändiga försäkringar om motsatsen – var Netanyahu och dennes hemmapolitiskt betingade strävan till ”total seger” gentemot sina olika och i historiskt perspektiv unikt försvagade fiender, söderut, norrut och framför allt österut som drev vännen Trump framför sig steg för steg till att välja krig framför att fullfölja pågående förhandlingar, nu precis som vid ”12 dagarskriget” förra året. Tungt belägg för den analytiska tesen publicerades i dagarna i en New Times-artikel (Swan/Haberman ”How Trump took the US to war with Iran”); en artikel som i hög grad och i detalj beskriver ”How Bibi took Trump and hence the US to war…”, utan att förminska bilden av Trump som beslutsfattaren.
Av allt som i skrivande stund är ovisst och kaosartat framträder just detta med den komplicerade och komplicerande kopplingen till Israels Netanyahu-dikterade separata krigsmål, detta i och med kontroverserna kring israeliska arméns (IDF) fortsatta angrepp norrut, mot Hizbollah i Libanon (likt Iran överraskande motståndskraftigt och vedergällningskapabelt, trots tidigare massiva IDF-bekämpning, och de tänkta förhandlingsparternas olika bud om huruvida även Libanonkriget skulle/borde omfattas av den svårtolkade vapenvilan. Medan Iran, med visst stöd av den pakistanska medlingen, hävdade att vapenvilan inte gällde så länge Israel fortsatte och t o m expanderade sitt krig i Libanon och därför fortsatte blockeringen av Hormuz och beskjutningen av Golf-grannländerna, och genom att Israel hävdade motsatsen, med visst amerikanskt stöd, så kunde vapenvilan – som tänkt grund för kommande Islamabad-samtal – ha spruckit redan där och då. Och våldsamheten i det accelererade israeliska fälttåget norrut, med chockerande höga dödstal och enorma humanitära konsekvenser började väcka internationella reaktioner, återigen, som tydligt och klart underminerade den amerikanska tilltänkta förhandlingspositionen.
Trots allt, alltså, dags för ”hunden” att återta visst befäl över ”svansen” och torsdagskvällens nyhet att Netanyahu nu välkomnade direktförhandlingar mellan Israel och den hårt pressade libanesiska regeringen om Libanonkriget och (ev.) dess avveckling, samtidigt som den libanesiska regeringen offentligt betackade sig för iranskt bistånd i detta sammanhang. Därmed skulle ett litet steg kunna vara taget för att förhindra vapenvilans sammanbrott och möjliggöra Islamabad-samtalen. Om det blir så får vi alltså veta snart. Det mesta förblir oklart. Än så länge.
Härom natten, timmarna innan Trumps ultimatum skulle utfalla, tycktes läget vara katastrofalt, för regionen och där bortom. Med fortsatt fundamental ovisshet om de amerikanska krigsmålen tillika ”segerkriterierna” hade Trump gått längre än någon amerikansk president före honom i att hota motparten med domedagshot i olika kulörer, konkret att totalangripa vitala civila mål som broar och kraftverk, således hot av ett slag som i sig innebär krigsbrott, och då främst i syfte att framtvinga öppnande av Hormuz – jämfört med de övriga till och från anmälda målen, såsom gällande missilbeståndet, det anrikade uranförrådet eller ”regimförändringen”. Parallellt med de exempellösa hoten kopplade till det knappast än en gång uppskjutbara ultimatumet förelåg en bild av en amerikansk president som i insikt om det självvalda krigets vådliga konsekvenser verkligen sökte en s k ”off-ramp”, en utväg från alternativet att behöva genomföra vad han hotat med.
Och i det utsatta läget kommer alltså ett pakistanskt medlarförslag om en två veckors vapenvila, och direkta samtal som led i vapenvilan, ett förslag som en synbarligen lättad Trump godtar, om än på villkor som ingen förstod eller förstår, och som Iran (men inte Israel, till vidare) också godtar, om än på villkor som ingen förstod eller förstår. Men som omvärlden och inte minst marknaden mottog med stor lättnad, trots all uppenbar ovisshet framöver. Vapenvileförslaget ger parterna ett par veckors andrum att i det nya läge som uppstått förhandla fram i varje fall ett slags ramverk för ytterligare förhandlingar – med sikte på en permanent fredsöverenskommelse – som det brukar handla om år snarare än veckor att mangla fram, i fall av framgångsrika förhandlingar.
Med den totala osäkerhet som alltså föreligger inför Islamabad (om det faktiskt blir av) om parternas syn på orsak och verkan, vad som förutsätter vad, etc, , givet de fundamentalt motsatta och maximalistiska positioner som dokumenterats i respektive sidors kravlistor, och givet också rubrikens metafor om svansen och hunden och viftandet, så lär det största och viktigaste intresset – för parterna och särskilt Trump och för världens energiförsörjning mm – hänföra sig till huruvida vapenvilan verkligen ska tåla påfrestningarna från motsättningarna i substans, dels de överenskomna två veckorna och dels därefter, följande veckor, månader och kanske år.
Det handlar ju om politiskt och tekniskt svåra förhandlingar i en paus mitt i ett förödande krig vars reella verkningar ännu inte kan överblickas och som uppenbarligen drivit ner måttet förtroende till nära nollpunkten. Och för iransk del handlar det om erfarenheten av att motparten inte en utan två gånger inleder krig mitt under pågående förhandlingar. Och om alla frågetecken som finns om den inrikespolitiska utvecklingen i det nu svårt krigssargade Iran.
Det som sist och slutligen och trots alla extraordinära svårigheter som tornar upp sig ändå talar för att den pakistanska medlingen ska lyckas (vart tog förresten Turkiet och Egypten vägen som medlarkandidater?) är allt som analytiskt kan konstateras om särskilt Donald Trumps tvingande behov av att kunna avsluta sitt onödiga och konsekvensdigra krig i Mellanöstern. Det utdragna krisförloppet har gradvis berövat honom möjligheten att snabbt men samtidigt trovärdigt segerrikt avsluta kriget, och detta i så hög grad att hans risk blivit stor att enda tillgängliga ”off-ramp” blir ett utfall som är säkerhetsmässigt och allmänpolitiskt sämre än läget före kriget, eller krigen, enkannerligen främst i så fall förlusten av Hormuz som öppen vattenväg och tillgänglig för 20% av världens olje- och gasflöden. Ett olagligt och onödigt krig som svårligen tär på allianssammanhållningen och därtill leder till ett nettonegativt resultat är ingen framgångsfaktor – hur mycket regimspinnandet än jobbar – inför höstens val, i både USA och Israel.
Särskilt med tanke på allt som nu kan sägas om negativa konsekvenser av det amerikansk-israeliska Iranäventyret på det europeiska och transatlantiska samarbetet i stödet för Ukrainas försvarskamp.
Så lycka till, JD Vance.