Trycket ökar nu i och kring Egypten. Igår såg Kairo de största demostrationerna hittills. Vicepresident Suleiman höll ett resonemang för egyptiska redaktörer att regimen vill arbeta med den ordnade process den påbörjat. Alternativet är en militärkupp, för landet kan inte tillåtas att störtas i kaos var hans budskap. För en svensk är det svårt att sätta sig in i vad det innebär, men för en egyptier är det solklart. Regimen fortsätter att försöka spela ut de demonstrerande mot varandra genom förhandlingar och mot den tysta majoriteten genom löneförhöjningar och tal om utländsk intervention.
Läget på Sinaihalvön förvärras samtidigt. Det har sannolikt genomförts attacker mot polisstationer och gasledningarna utförda av Hamasenheter och grupperingar som Army of Islam. Enligt obekräftade uppgifter är även medlemmar av Al Qaida Arabian Penninsula (AQAP) på väg till området. En hel del av de olika terroristorganisationer som finns har som sitt första uppgift att störta de nuvarande regimerna i de arabiska länderna. Egypten har fått medgivande av Israel att föra in två bataljoner i Sinai för att skydda Sharm-el-Sheik och östra kanalbanken.
USA har positionerat 26th Marine Expeditionary Unit på bland annat amfibiestridsfartyget USS Kearsarge i närområdet och amfibietransportfartyget USS Ponce i Röda Havet, i första hand för evakueringsoperationer. Hangarfartyget USS Enterprise finns i östra Medelhavet, medan USS Carl Vinson och USS Abraham Lincoln i Arabiska Havet.
En hygglig koncentration av militära resurser för styrkeprojicering alltså. Nasser nationaliserade Suez-kanalen, och Storbritannien och Frankrike verkställde den misslyckade operationen 1956. Suez-kanalen är ett mycket stort intresse för världen, inte minst Europa. Det innebär att omvärlden är beredd att göra mycket för att hålla den öppen. Likaså är omvärlden samtidigt mån om att fredsavtalet mellan Egypten och Israel upprätthålls. I annat fall kan man tänka sig att omvärlden är beredd att agera som buffert. I Suez och Sinai har Sverige haft trupp tidigare, så varför inte 2012?
Inte minst Israel och Egypten själva är måna om att fredsavtalet upprätthålls, därför tror jag inte någon form av fredsbevarande mission utifrån kommer bli nödvändig. Det som krävs nu är att båda länderna håller kursen inrikespolitiskt och där hjälper inga blåa baskrar. Sinai kan egyptierna själva rensa upp med amerikanskt stöd och framförallt amerikanska garantier gentemot Israel att det inte rör sig om en militarisering riktad österut.
Eftersom det tar tid att göra en ordnad succession kommer givetvis diverse lycksökare att försöka positionera sig så att de kan profitera på situationen. Vänstergrupper som hoppas på en folkets resning och införande av ett socialistiskt eller kommunistiskt styre är en sådan grupp, och det är därför som olika vänsterdebattörer i Sverige vill ha kaos i Egypten. Al Qaeda, Islamic State of Iraq et consortes vill även de ha oreda för att störta tyrannerna och bedriva Jihad.
Det är inte ett enkelt problem att få en ordnad övergång till ett demokratiskt system, när Mubarak har varit så oförnuftig att han inte tillåtit oppositionen att träna inför ett maktskifte.
I Teheran blir det sannolikt en stor demonstration måndagen 14 februari och endast tiden kan ge svar på vad som kommer att hända.
/Mikael R
Det är ytterst svårt att spå utvecklingen i Egypten. Tyvärr så är nog alternativen antingen att Muslimska Brödraskapet tar över makten eller att militären gör det.I fallet av ett militärt maktövertagande borde det finnas en möjlighet till en relativt lugn utveckling i området samt att fredsavtalet mellan Egypten och Israel skulle upprätthållas.På längre sikt och om armen skulle inse landets bästa så finns det en möjlighet att sakta komma fram till någon form av demokrati. Om Muslimska Brödraskapet på ett eller annat sätt skulle lyckas komma till makten så kan det egyptiska folket glömma alla tankar på demokrati. Dessutom skulle det med all säkerhet leda till en total politisk instabilitet i Mellanöstern med ytterst stor risk för större eller mindre krig.Europa skulle nog få vänja sig vid att Suezkanalen skulle vara stängd vilket i och för sig inte skulle vara en total katastrof då i dag huvuddelen av oljan går med supertankers runt goda Hopps Udden.
I fallet att omvärlden skulle få för sig att i ett krisläge skicka någon form av fredsbevarande mission så bör man klart inse med erfarenheterna från maj 1967 att det endast kan bli frågan om en FN aktion enligt kapitel 7 i FN stadgan.