Trycket ökar nu i och kring Egypten. Igår såg Kairo de största demostrationerna hittills. Vicepresident Suleiman höll ett resonemang för egyptiska redaktörer att regimen vill arbeta med den ordnade process den påbörjat. Alternativet är en militärkupp, för landet kan inte tillåtas att störtas i kaos var hans budskap. För en svensk är det svårt att sätta sig in i vad det innebär, men för en egyptier är det solklart. Regimen fortsätter att försöka spela ut de demonstrerande mot varandra genom förhandlingar och mot den tysta majoriteten genom löneförhöjningar och tal om utländsk intervention.

Läget på Sinaihalvön förvärras samtidigt. Det har sannolikt genomförts attacker mot polisstationer och gasledningarna utförda av Hamasenheter och grupperingar som Army of Islam. Enligt obekräftade uppgifter är även medlemmar av Al Qaida Arabian Penninsula (AQAP) på väg till området. En hel del av de olika terroristorganisationer som finns har som sitt första uppgift att störta de nuvarande regimerna i de arabiska länderna. Egypten har fått medgivande av Israel att föra in två bataljoner i Sinai för att skydda Sharm-el-Sheik och östra kanalbanken.

USA har positionerat 26th Marine Expeditionary Unit på bland annat amfibiestridsfartyget USS Kearsarge i närområdet och amfibietransportfartyget USS Ponce i Röda Havet, i första hand för evakueringsoperationer. Hangarfartyget USS Enterprise finns i östra Medelhavet, medan USS Carl Vinson och USS Abraham Lincoln i Arabiska Havet.

En hygglig koncentration av militära resurser för styrkeprojicering alltså. Nasser nationaliserade Suez-kanalen, och Storbritannien och Frankrike verkställde den misslyckade operationen 1956. Suez-kanalen är ett mycket stort intresse för världen, inte minst Europa. Det innebär att omvärlden är beredd att göra mycket för att hålla den öppen. Likaså är omvärlden samtidigt mån om att fredsavtalet mellan Egypten och Israel upprätthålls. I annat fall kan man tänka sig att omvärlden är beredd att agera som buffert. I Suez och Sinai har Sverige haft trupp tidigare, så varför inte 2012?

Mer av samma skribent