Efter Carl Bildts utredning om svensk underrättelsetjänst och behovet av förnyelse har en försiktig debatt inletts, även i detta forum. Ledamöterna Johan Wiktorin och nu senast Anders Brännström har gjort väl underbyggda och viktiga inlägg, dock med olika slutsatser. Jag vill inte recensera varken utredningen eller de kommenterande texterna, men jag anser att det borde vara möjligt för den nationelle säkerhetssamordnarens kansli vid statsrådsberedningen att sörja för nödvändig samordning och effektivisering under den kritiska period vi nu lever i. Att det blir effektbortfall under en omorganisation torde alla vara överens om, liksom att det vore ”onödigt” just nu.
Fortsatt diskussion är viktig, vi befinner oss redan i en konflikt som till stor del handlar om inhämtning, infiltration, påverkan psykologiskt och fysiskt och till slut ren skrämsel. Att göra och väl förmedla korrekt och saklig analys, baserad på tydliga uppdrag och god inhämtning är avgörande för såväl politiska som militära mottagare. Men även mottagarna behöver skolas!
När man studerar utmaningarna i samband med underrättelsearbete framstår ”skolning” av beställare-mottagare som en försummad aktivitet. Att önska bekräftelse på sin egen uppfattning är en normal mänsklig instinkt som kan vara till stor skada i utvärdering av hur en motpart kan tänkas agera. En inskolning i att förutsättningslöst beställa och formulera inhämtnings- och analysuppdrag hos slutanvändaren är därför viktig. Att den ”taktiske” underrättelsechefen är förutsättningslös räcker inte. ”Instinkter” som ” så djävla korkad kan Putin inte vara….” ,för att dra ett drastiskt och aktuellt exempel, kan inte få styra inhämtning eller analys.
Min enkla slutsats är att ovannämnda typ av tänkande starkt påverkade såväl vår underrättelsetjänst, som MI6 och CIA, genomslag för sina analyser under perioden december 2021 mars 2022.
Före Carl Bildts utredning skrev jag en liten text på kkrva.se blogg om ”Avsändarlegitimitet och mottagarauktoritet” som berör ämnet kommunikation kring underrättelsefrågor, t ex balansen mellan beställare, analytiker och mottagare med fokus på ”förväntningarnas” betydelse för tolkning av uppdrag, process, analys, slutsatser och rekommendationer, liksom acceptansen hos mottagaren.
När jag har läst Carl Bildt, Johan Wiktorin och Anders Brännström kan jag inte undgå en återkoppling till min gamla text. Alla dessa tre författare fokuserar mycket på struktur och organisation, mindre på process, kommunikation och psykologi, samt inte minst behovet av inskolning av användare.
När jag ”från utsidan” försöker analysera informationsprocesserna kring kriget i Ukraina under 2021 och 2022 i Sverige och de ledande Natoländerna, Storbritannien och USA, slår det mig hur avgörande de psykologiska faktorerna är. Beredskapen att ställa relevanta och rätt frågor, acceptansen för oönskade svar, agerande på besvärliga analysresultat förefaller väl så viktigt som underrättelseinhämtning och analys.
Anders Brännström skriver, vilket är korrekt, att underrättelsetjänsterna i Storbritannien och USA, på i stort sett samma underlag som de vi hade, drog slutsatsen att en invasion skulle ske kring 24 februari 2022. Men till vad nytta, mer än att ge politiken lite förvarning som de knappast reagerade eller agerade på, i och för sig viktigt, men talande.
Naturligtvis ledde slutsatsen till högre aktivitet i säkerhetstjänster och försvarsmakter, som aktiverandet av ytterligare sensorer, högre aktivitet i staber och mer aktiv underrättelseförmedling till Ukraina, men knappast till mental omställning hos politiken.
Fortfarande in på tredje året så saknar hela Väst den mentala omställningen, trots allt vi känner till. Går det över huvud taget att ha en bättre genomlyst situation än den vi har idag kring kriget i Ukraina och dess lokala svallvågor av påverkansverksamhet? Vad är det då som gör att politiken har så svårt att ta till sig situationen och agera därefter? Önsketänkande, inrikespolitiska utmaningar, koordinering med grannländer, EU och Nato, friktioner i systemen?
Min slutsats kring detta är att minst lika viktigt som nya tag kring vår underrättelseverksamhet är att ”skola” beställarna i förutsättningslöst tänkande vid beställning och mottagande av information. Det jag kallar ”mottagarauktoritet” har mycket större påverkan på underrättelsearbetet än vi vill acceptera. Detta gäller såväl hur utlagda uppdrag ”tolkas”, som hur slutsatser och rekommendationer presenteras och senare hanteras av beställaren.
De praktiska politiska utfallen av underrättelseinformationen i Sverige, i Storbritannien och i USA våren 2022 visar på att det finns andra, lika viktiga frågor, som organisation att hantera när vi diskuterar vår framtida organisation av våra underrättelsetjänster.