I och med den svenska ansökan om medlemskap i Nato öppnar sig ett utökat djup för svenska förband upp sig inom ramen för ett större militärt operationsområde på Nordkalotten. Nedan kommer jag att diskutera några utmaningar som detta för med sig.
Den grundläggande svenska strategin i Arktis har varit att bidra till och verka för ett fredlig, stabil och hållbart utveckling i regionen. En region som påverkas av en mångfald av olika strategiska intressen där de dramatiska klimatförändringarna i regionen har medfört både olika typer av internationella samarbeten och överenskommelser för att påverka klimatet samt ökade ekonomiska intressen. De ekonomiska intressena har i sig medfört ett ökat geostrategiskt och således militärstrategiskt intresse av Arktis och Nordkalotten.
Något som även visar sig för svensk del genom de försvarspolitiska samarbetena vilka även omfattar Nordkalotten – med försvarssamarbetena mellan Sverige och Finland samt mellan Sverige, Finland och Norge som tydliga exempel. Vidare har övningarna i området växt i både antal och omfattning under de senaste åren. Exempel på övningar är Cold Response, Arctic Challenge Exercise och Trident Juncture; där flera av dem genomförts gränsöverskridande mellan länderna. Utöver ovan sker även utbyten genom träning mellan länderna. Sammantaget sker idag ett omfattande gränsöverskridande militärt samarbete. Vidare har även andra Natoländer visat ett allt större intresse till förbandsträning i området de senaste åren.
Nordkalotten kan även sättas i en Nordeuropeisk kontext. Där säkerhet och stabilitet i området avspeglas i Östersjöregionen och Baltikum. Nordkalotten kan således beskrivas som Natos norra flank. I och med de svenska och finska ansökningarna till Nato kan området ur ett militärstrategiskt perspektiv få ett tydligare, mer sammanhållet och gemensamt operationsområde. Där den nya sammanhållna norra flanken innebär nya operativa utmaningar att hantera.
De delar av Sverige, Finland och Norge som ligger norr om polcirkeln är ett stort område med unika fysiska utmaningar där det subarktiska klimatet i ställer särskilda krav. Operationsområdet omfattar ett utmanande klimat med stora glesbefolkade områden med mycket begränsad infrastruktur och kanaliserande terräng. Exempelvis innebär det en begränsad mängd underhållsvägar då vägnätet är fattigare än i södra Sverige vilket gör att våra förband blir mer känsliga för störningar, samt att det begränsade vägnätet mer styr striden för både en anfallare och en försvarare. Vidare bidrar mängden vattendrag, med tillhörande broar, till att kanalisera större förband. Vid en konflikt i området finns således en risk för ett långsamt och sårbart logistiskt flöde som behöver tillträde till vägar på grund av terräng, klimat och väder.
Kontrollen över kommunikationsleder, underhållsvägar och järnväg, är med andra ord en av nycklarna för båda sidor av en konflikt i området. Eftersom dessa är avgörande för alla parter i en potentiell konflikt, kommer kontroll och förmågan att neka motståndaren tillgång att vara avgörande – något som genom historien visat sig tidlöst.
Grundläggande för att kunna verka i denna typ av miljö krävs särskilt utbildade och utrustade förband som använder sig av en särskild taktik inom ramen för en högre chefs operationskonst som i sig är grundad i förståelse för klimatets påverkan på militära operationer. Resonemanget ovan visar även att det finns ett utökat djup att hantera på operativ nivå, som i sin tur innebär att det taktiska och operativa djupet som svenska förband kommer att behöva hantera, efter ett medlemskap i Nato, kommer att bli betydligt större. Det kommer att krävas att detta avspeglas i våra framtida förbands uppbyggnad, förberedelser och uthållighet då striden på djupet om rörligheten är nyckeln till Nordkalotten.
