Israels premiärminister, Benjamin Netanhayu, överraskade sina motståndare genom att få igenom sitt förslag att utlysa val redan till den 4. september i år. Detta är mycket tidigare än förväntat, även om premiärministern klart leder alla opinionundersökningar.

[Edit: Fascinerande nog överraskade Netanhayu genom att överraska ytterligare än gång sent i går kväll och istället för att rösta igenom förslaget bilda en ny samlingsregering med Kadima istället. I världens huvudstäder försöker man nu frenetiskt räkna ut vad detta innebär. Å ena sidan tros Kadimaledaren Mofaz vara mot en attack generellt, men å andra sidan omfattar regeringenskoalitionen en stor del av Knesset, vilket innebär starkt politiskt stöd. [Slut Edit].

Det finns analyser i israeliska medier som går ut på att detta är relaterat till Iran. Genom att vinna valet och presidera över en expeditionsministär kan Netanhayu beordra en attack på iranska kärnteknologianläggningar lyder resonemanget. Tidpunkten skulle då vara någon månad före det amerikanska presidentvalet, vilket skulle tvinga president Obama att acceptera en sådan operation av rädsla för att stöta sig med viktiga väljargrupper.

En av 1900-talets främsta strateger, den franske generalen André Beaufre, definierade strategi som:

”…konsten att uppfatta och behärska en växelverkan mellan viljor, som använder sig av maktmedel för att avgöra sin inbördes konflikt.”

Hypotesen i inledningen kan vara korrekt, men frågan blir hur de styrande i Tehran tillämpar Beaufre’s abstraktion i så fall. En väg att gå skulle kunna vara att starta vapentillverkningen nu för att ställa omvärlden inför fullbordat faktum. Å andra sidan skulle detta kunna vara den egentliga avsikten med utlysandet av valet i Israel – att tvinga fram en handling som skulle legitimera en israelisk operation. Modus Operandi i iransk säkerhetspolitik kännetecknas av målmedvetenhet, försiktighet och användning av ombud. En sannolik utveckling är därför en strategi med små steg i förhandlingar med omvärlden och fortsatta åtgärder för att undandra vitala funktioner genom fortifikatoriskt skydd. Samtidigt kan också olika grupper med logistiskt stöd genomföra mindre attacker mot israeliska och möjligen saudiska mål.

I kalkylen måste både Israel och Iran räkna in förändringar i viktigare politiska och ekonomiska förhållanden. Det franska presidentvalet innebär att Israel inte kan räkna med samma uppbackning som var fallet med Sarkozy som president. Resultatet i det grekiska valet ökar också risken för oförutsedda ekonomiska konsekvenser i Europa, vilket kan antas minska den europeiska aptiten för så abstrakta hot som iranska kärnvapen. All denna föränderlighet i politiken visar varför handlingsfrihet är ett av de mest önskade tillstånden för strategen. Det innebär att inte ta chanser, men väl kalkylerade risker. Att inte stänga dörrar i onödan eller låsa fast sig i löften. Handlingsfriheten måste dock vila på en reell förmåga.

När vi läser om att USA har framgrupperat både F-22 stridsflygdivisioner och två hangarfartyg till Persiska viken så ökar landet sin kapacitet att operera. Kombinerat med en politisk vilja har USA därför ökat sin handlingsfrihet att genomföra kvalificerade militära operationer, om så krävs. Den miltära uppladdningen kan också användas som påtryckning inför de förhandlingar som ska genomföras i Bagdad den 23 – 24. maj. Den ökar alltså handlingsfriheten även i denna dimension.

Nu är inte strategi så enkelt att det handlar om militär styrka, vilket torde blivit uppenbart i fallet med Afghanistan. Häromdagen konstaterade ledande politiker från både demokraterna och republikanerna att Talibanerna är starkare nu än vad de var innan den stora truppförstärkningen inleddes 2009. Det var de bägge ordförandena för senatens respektive represententhusets underrättelseutskott som efter besök i Afghanistan uttalade sig i amerikansk TV. Ett uttalande som står i kontrast till andra uttalanden om motsatsen.

Det kan i och för sig spegla kulturella skillnader mellan den egna militära organisationen (”Vi ska ta höjden”) och underrättelsevärlden (”Fienden har minerat höjden”). Att Talibanerna varit en betydligt svårare nöt att knäcka än vad de flesta trott kan vi nog vara överens om. De har alltså excellerat i Beaufre’s definition av strategi genom att först dra sig tillbaka och sen långsiktigt bygga upp sin styrka och fört en strategisk kommunikationskampanj som understötts av våldsamma aktioner för förstärka budskapen och trötta ut det internationella samfundet.

Exemplet belyser två andra vitala fenomen. Jag använde uttrycket ”trott” för att understryka att vi många gånger inte söker genuin kunskap, utan istället hemfaller åt önsketänkande och fördomar. Det är svårt att utforma realistiska strategier om vi inte skaffar oss en så sann bild av aktörernas avsikter och förmågor som möjligt, inklusive oss själva.
Det andra fenomenet är viljan eller viljestyrkan hos en aktör liksom vår egen. Ju högre krigföringsnivå vi rör oss på, desto viktigare är viljan. I luftstridsduellen mellan en handfull flygplan är sensorer, fart och robotprestanda väldigt viktiga. Sett till kriget är dessa faktorer av mycket mindre betydelse.

När vi betraktar det riktiga virrvarret kring det iranska kärnvapenprogrammet med Israel, Iran, USA, Saudiarabien, Ryssland, Hizbollah,….så gäller det att försöka isolera de kritiska komponenterna som vilja och kapaciteter bland annat. Vem vill vad, vem kan göra något och kan det uppstå gynnsamma tillfällen för den ena eller andra aktören?
Det är emellertid inte bara väst som går fel angående den andra sidan. Fler än en har underskattat amerikansk vilja förut. Är kunskapen om USA större i Tehran än den om Iran i Washington? Och vad gör Tel Aviv?

Vi står inför en klassisk mål- och intressekonflikt, där aktörernas målsättningar är väldigt svåra att förena. Lita på att dramat kring det iranska atomprogrammet kommer att fortsätta och det angår oss alla. Om några år kanske med en Aegisjagare i Östersjön och en rysk president som gnisslar tänder.

DN
Ekot

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Mer av samma författare