Det ryska västra militärdistriktets luftbefälhavare, generalmajor Igor Makushev, berättade på en presskonferens i Sankt Petersburg att två nygamla flygbaser i Arktis kommer att öppnas igen under sommaren, enligt RIA Novosti. Enligt generalen planeras också en bas öppnas nästa år på Frans Josef’s land.

Detta ska ses i ljuset av de två arktiska brigader som ska byggas upp och där den första ska vara operativ 2015. Men, trots uppmärksamheten kring dessa, så är det ändå upprustningen av de strategiska robottrupperna och dess installationer som är den ryska prioriteringen. Nya robotar och radaranläggning provas ut och sätts i drift. Endast genom dessas kvalitet och kvantitet kan Ryssland få kraft bakom orden i det ständiga strategiska förloppet.

Ryssland satsar inte bara på militär styrka i Arktis. I början av april annonserades planer på investeringar i infrastruktur, sociala program och miljö på 44 miljarder dollar till 2020 i området. Det kan verkligen behövas investeringar för miljön med tanke på de fasansfulla foton som Huffington Post nyligen publicerade på oljesmältvatten i vattendrag.

Med ett skiftande amerikanskt fokus från Europa mot Asien kan det vara extra intressant att följa vad de europeiska stormakterna gör i regionen, i synnerhet Storbritannien som historiskt hyst ett stort intresse för Östersjön och Nordsjön. Vi har ju kunnat följa konsekvenserna när det brittiska försvaret fått dra åt svångremmen till följd av en kraftig underfinansiering och svag ekonomisk uppföljning. Ofördelaktigt för Sverige så drabbades av den brittiska flottan av stora neddragningar, vilket innebär att landet fått ett vakuum när det gäller styrkeprojicering i form av hangarfartyg med tillhörande luftstridskrafter ett antal år framåt.

Den brittiske utrikesministern William Hague var för ett par dagar sedan i Moskva för överläggningar med sin kollega Sergej Lavrov i syfte att förbättra de inbördes relationerna som försämrats långsamt de senaste fem åren. Strax före var den brittiske generalstabschefen David Richards i USA och blev uppmärksammad för att ha berättat att Storbritannien kanske inte har råd i framtiden att upprätthålla den ”speciella relationen” med USA, i synnerhet inte när det råder en ekonomisk kris i Europa. Den brittiske generalen menade att det pågår en debatt i London om det ligger i landets intresse att alltid hålla sig närmast USA.

Om relationen mellan USA och Storbritannien skulle försvagas något, så riskerar den transatlantiska länken att försvagas på motsvarande sätt. För svensk del innebär det ökande krav på egen förmåga och ansvarstagande i norra Europa eller att ta ökade risker inför framtiden. För att kunna ta sådana risker krävs en säkerhet om var Tyskland är på väg i säkerhetspolitiken, något som inte är helt lätt att skaffa sig. Landet har å ena sidan tagit ett stort ansvar i Afghanistan och har en ganska tuff linje mot Iran. Landet deltog dock inte militärt i Libyen och sätter stort värde på den ekonomiska relationen med Ryssland. Tyskland är heller inte entusiastiska inför tanken på delsystem i det gemensamma robotförsvaret i Östersjön. Ryssland försöker att manövrera genom Tyskland i denna fråga för att försvåra operationaliseringen av detta, då det också påverkar de ryska robottruppernas förmåga. Som den inrikespolitiska utvecklingen ser ut i Tyskland för tillfället kan vi få se ett nytt försök till avspänningspolitik från tysk sida så småningom.

För säkerheten i närområdet, Arktis och Östersjön bland annat, krävs vilja och ekonomisk styrka. Med en stark vilja och höga energipriser ökar den ryska förmågan att forma säkerheten efter egna preferenser. Intresset av att energipriserna hålls på en hög nivå är en faktor att värdera i ryskt agerande i nutida kriser, vilket blir en kraft för förlängningen av dessa konflikter. Intresset av det egna energiflödet när det gäller utvinning i Arktis och transporter genom Östersjön liksom den militära potentialen på Kolahalvön kommer i ökande grad att vara dimensionerande för den regionala säkerheten i årtionden framåt. Med möjlig framgruppering av amerikanska hangarsfartygsgrupper i Norska havet och möjligheterna att stänga Östersjöutloppen i praktiken, så konvergerar kraftcentrum i vattnen mellan Norge och Storbritannien för att behärska Skandinaviska halvön.

För svensk del innebär det att vi borde kombinera minst två av dessa tre försvarskomponenter för framtiden: NATO-medlemskap, mer resurser och/eller ambitiösa internationella insatser.

Men, eftersom vi inte verkar kunna uppbåda någon politisk vilja för vare sig det ena eller andra, så kommer det att framtvinga en högre risktagning och hänsynslösa prioriteringar. Konceptet ”Det insatta insatsförsvaret” tar nu in vatten för fullt. Välkommen till en helt annan verklighet!

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet