Som jag kommenterade häromdagen, så är tyska Patriotbatterier på väg till Turkiet för att ingå som en del i NATO:s luftförsvar. Detta sträcker sig från Turkiet ända till Island, vilket jag berörde för en tid sedan. Det tyska utrikesministeriet har instruerat sin ambassad i Turkiet att lämna ett positivt underhandsbesked angående Turkiets begäran. Nu återstår bara en behandling i Förbundsdagen, och sedan kan de bägge batterierna vara på plats om ett par veckor. Det finns nästan inget som talar för att det skulle bli stoppat. Handlingen förefaller vara väldigt genomtänkt av en mängd skäl:

För det första innebär det ett skydd för både Turkiets luftrum och också för den hårt plågad civilbefolkning i norra delen av Syrien. De tyska batterierna ger ett indirekt skydd 10-20 mil in i Syrien, beroende på var någonstans de placeras i Turkiet.

På samma sätt så innebär den tyska insatsen ett förstärkt skydd av turkiska baser mot iranska attacker, i synnerhet den flygbas i Kurecik som hyser den avancerade amerikanska X-bandsradarn. Det är inte förvånande att Tyskland som driver den hårdaste linjen visavi Iran är villigt inställd att genomföra denna typ av framgruppering för att motverka Iran och den lierade syriska regimen.

Tyskland och Turkiet har också ekonomiska relationer med varandra, inte minst genom den arbetskraftsinvandring som skett de senaste decennierna till Tyskland. Dessa relationer är viktiga att uppräthålla för bägge länderna. Uppdraget innebär också sannolikt att den tyska försvarsindustrin, som befinner sig under kraftig expansion, får en möjlighet att exponera sig mot Turkiet.

I den bortre änden ligger också en möjlighet för Tyskland att längre fram motta turkiskt stöd, om så skulle krävas vid en instabil situation i Östersjöområdet. Det tyska försvaret genomgår en tydlig omvandling mot ett expeditionärt koncept som lämnar territorialförsvaret bakom sig. Med en buffert till Ryssland i form av Polen blir en sådan metamorfos enklare än vad som annars hade varit fallet. Den turkiska krigsmakten är en av allra starkaste i NATO/världen, och skulle kunna ge ett viktig bidrag i händelse av oroligheter i närområdet. Nackdelen är förstås tidsaspekten. Militär nominell styrka är en sak. Att finnas på plats när det sker för att vara relevant är förstås en annan.

För svensk del kan vi ta några saker med oss. Det ena är betydelsen av långräckviddigt luftvärn för skydd av stora områden. Ett behov som kommer att öka i takt med den ryska upprustningen, och som inte funnits i våra planer tidigare. Det attraktiva med ett kvalificerat luftvärn är dess förmåga att skydda stora områden med uthållighet. I skydd av detta luftvärnsparaply kan våra stridskrafter röra sig på ett enklare och snabbare sätt.

Nästa område är den turkiska läxan om ”zero-problem policy” mot grannländerna. En politik som enbart går ut på vackert väder blir problematisk när grannarna hamnar i kris. I vårt fall, så är det vad som händer med de baltiska staternas relationer med Ryssland i framtiden liksom den inrikespolitiska utvecklingen i Vitryssland som det mest gäller att ha en militär handlingsfrihet för.

Den tredje reflektionen handlar om den tyska omvandlingen till expeditionärt försvar. Det innebär att Östersjön får mindre uppmärksamhet i den tyska planeringen, vilket innebär att ett större ansvar kommer att falla på Sverige som traditionell Östersjömakt. Alternativet är att ett militärt vakuum tar form med origo kring Gotland. Det finns mycket för Försvarsberedningen att fundera på.

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet


Blogg listad på Bloggtoppen.se