Idag presenterade Regeringen statsbudgeten. Den innehöll inga överraskningar i försvars- och säkerhetspolitiken. Med prognosticerad inflation, så innebär den en liten neddragning i reala termer. Anslaget till Försvarsmakten innehöll bland annat en riktad satsning på 300 miljoner 2013 för att kunna betala starten på den utveckling av JAS Gripen E som alliansens partiledare nyligen band sig vid i en debattartikel. I sammanhanget kan det vara värt att uppehålla sig vid det faktum att dessa liksom de försvarspolitiska företrädarna förklarade uppgraderingen med:


”Men utan fortsatt utveckling halkar vår förmåga till luftförsvar efter.”


Det ska ställas som referens till formuleringen i dagens presenterade proposition:

Beställningen av utveckling och ombyggnation kan senast 2014 avbeställas för det fall att Schweiz eller annan nation inte har beslutat om anskaffning och beställning av minst 20 JAS 39 E.”

Var tog de operativa behoven vägen som partiledarna pekade på i sin debattartikel?
Budgeten reflekterar därmed det status quo som statsministern presenterade inom säkerhetspolitiken under sin regeringsförklaring:
”Vår säkerhetspolitik ska fortsatt utformas i brett nationellt samförstånd. Den säkerhetspolitiska linjen ligger fast. Det står klart att Sverige inte kommer att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland i Europeiska unionen eller ett annat nordiskt land. I detta ligger också en förväntan om att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.”
Detta sker samtidigt som elva utrikesministrar inom EU, som konstituerat gruppen The Future of Europe Group, presenterade sin slutrapport. Det är inga små förändringar inom säkerhetspolitiken som gruppen föreslår:
”The EU must enhance the coherence and political clout of its external action. We call for a substantial revision of the decision on the European External Action Service (EEAS) in 2013. The High Representative/Vice-President should be rendered responsible for key external action areas. The EU also needs to fundamentally reinforce the Common Security and Defence Policy and shape relations with strategic partners more effectively.
In the long term, we should seek more majority decisions in the CFSP sphere, joint representation in international organizations, where possible, and a European defence policy. For some members of the Group this could eventually involve a European army.”
Med tanke på att fem av de sex mest folkrika staterna i Europa står bakom rapporten, så är det politisk dynamit. Storbritannien finns inte med, och en av formuleringarna förefaller vara riktat mot det brittiska utnyttjandet av veto inom detta område. Det är naturligtvis en förutsägbar utveckling vid den politiska och finansiella kris som EU upplever att några vill samarbeta närmare, medan andra vill ha mindre samarbete inom olika områden. Ett EU, även elva länder, som bestämmer sig för en utveckling som skisseras ovan gör att vi i så fall skulle bli tvungna att omvärdera NATO:s ställning.
Det finns det de som redan gör. Vid den årliga Rigakonferensen i helgen, så diskuterades NATO:s förmågor, utvidgning- och regionaliseringstendenser. Den norska försvarsministern Espen Barth Eide höll en inledning, där han bland annat varnade för att de symmetriska hoten är tillbaka liksom den strategiska konkurrensen mellan stormakterna i Europa. Du kan höra hans inledning här (börjar kring 16.30 min). Mellan raderna är den norske ministern orolig för vad som händer med Norge/Norden mellan ett aggressivt rustande Ryssland och ett USA som lägger mer energi på andra delar av världen.
Just Tyskland genomgår en omvandling på det strategiska området. En del av denna blir synlig när Den tyska regeringen ska ta ställning till en sammanslagning inom försvarsindustrin av fransk-tyskt dominerade EADS och brittiskt dominerade BAE för att skapa världens största företag inom sektorn. Genom en sådan sammanslagning rustar sig Europas stormakter för en hård konkurrens med både USA och Asien när det gäller produktion av försvarsmateriel. Förslaget har säkerhetspolitiska konsekvenser i den meningen att USA på sikt utmanas på ett sätt som varit otänkbart tidigare. För brittisk del kan det innebära ett underminerande av den ”särskilda relationen” som landet anser sig ha med USA. 
Vidare har Tyskland genom ett utslag i Författningsdomstolen gett klartecken för användningen av den tyska krigsmakten för intern säkerhet om ett förestående katastrofalt angrepp hotar landet och dess medborgare. Detta innebär att ett tidigare hinder för våldsanvändning av tyska militära förband i Tyskland har luckrats upp. Tyskt jaktflyg får enligt domstolen i Karlsruhe inte skjuta ned passagerarflygplan, utan dessa ska tvingas ned med varningsskott. 
En annan, liten indikation på att den tyska synen på sin krigsmakt är under förändring är det faktum att krigsmakten nyligen vid en parad i Bremen betygade den siste överlevande ubåtskaptenen Reinhard Hardegen. Denne 99-åring sänkte minst 22 allierade handels- och örlogsfartyg under andra världskriget innan han blev kommenderad till skoltjänst. Han dekorerades personligen av Hitler med Riddarkorset för sina Atlantpatruller, men hade ingen nazistisk koppling, vilket utreddes noggrant efter kriget.
Det som gäller är att hålla ögonen på hur de rysk-tyska relationerna utvecklas framöver. Europa har dåliga erfarenheter av när Ryssland når överenskommelser med den starkaste kontinentalmakten som i Tilsit (med Frankrike) och Rapallo 1922 (Under namnet Sovjetunionen med Tyskland). Fördraget 1807 ledde fram till att Sverige förlorade Finland 1809. Så småningom ledde Rapallofördraget fram till ett anfall på Finland och Polen samt att de baltiska staterna inlemmades i Sovjetunionen. Bara att Tyskland ställer sig bakom förslaget för ett framtida Europa som riskerar starka motsättningar med Storbritannien, och därmed försvagar EU, måste glädja de ryska geopolitiska strategerna.
Den strategiska utvecklingen har lagt i en växel med högre varvtal, som inför en omkörning, och det kommer att ställas höga krav på den Försvarsberedning som inkallats med början idag. Beredningens ordförande, Cecilia Widegren (M) skriver idag på SvD Brännpunkt med budskapet att det gäller att hantera framtida hot och de säkerhetspolitiska förändringar som påverkar världen och vår del av denna. 
Uppgiften för de folkvalda försvars- och utrikespolitikerna är naturligtvis stimulerande, men också utmanande. Det är ett stort ansvar att ingå i en Försvarsberedning och tillsammans representera nio miljoner människors förhoppningar och farhågor. Ett av problemen för försvarspolitikerna är att det oftast står andra prioriteringar före i reformkön när folket anger vad som är de viktigaste frågorna. Det innebär att det interna utrymmet i varje parti är begränsat redan från utgångsläget.
Det i sin tur får genomslag i politiken. Det finns inget större stöd bland medborgarna att ingå i en allians som NATO eller att betala skattemedel för en självständig linje. De olika grupperingarna orkar därmed inte ta konsekvenserna av sin egen politik. Alliansen hanterar NATO-frågan som socialdemokraterna hanterat monarkin samtidigt som de troligaste regeringsalternativen (S) eller (S)+(Mp)+(V) hittills inte tagit de ekonomiska konskvenserna i form av högre försvarsanslag för skapande av den hårda säkerheten.
Det är därför intressant att Sverige inte ingår i gruppen som släppte rapporten om Europas framtid. Det torde innebära att Sverige inte delar den mer federativa hållningen som dessa stater intar, utan istället har mer gemensamt med de femton andra stater som inte deltagit. En av de mer övergripande ställningstagandena som Försvarsberedningen därför måste reda ut är om vår linje i fortsättningen ska formuleras som: Tillsammans med några eller Tillsammans med andra – kanske?!?
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet

Mer av samma författare