Slutet av maj innebar flera viktiga val i Europa. Valet till Europaparlamentet innebar ett framflyttande av populistiska och vissa extremistiska partier på bägge kanterna, framförallt den högra, där många dessutom hade ett nationalistiskt budskap. Detta och ett svalt valdeltagande innebär ökade svårigheter för EU att agera samlat och med någon större legitimitet.

I Ukraina avgjordes presidentvalet redan i första omgången, där oligarken/politikern Petro Poroschenko vann stort. Med en vald president ökar möjligheterna att stabilisera Ukraina den närmaste tiden. I avvaktan på Poroschenkos tillträde på lördag har de ukrainska myndigheterna intensifierat sina säkerhetsoperationer i östra delen av landet.

Flera våldsamma strider har ägt rum med många tiotals döda på bägge sidor. Eller rättare sagt flera sidor, då det verkar vara olika grupperingar på separatistsidan. I Donetsk finns den så kallade Vostokbataljonen med ”frivilliga” som i själva verket antas till förbandet. Många indikatorer pekar på att de är understödda av Ryssland som exempelvis tillgången till bärbara luftvärnsrobotar.

De ryska förbanden har till tre fjärdedelar lämnat övningsområdena i anslutning till Ukraina, men infrastrukturen finns fortfarande kvar. Det är fullt möjligt att Ryssland skruvat ned målen något och nu satsar på negativa mål som att regeringen i Kiev inte ska kunna kontrollera sitt territorium. Ett sådant tillstånd försvårar Ukrainas ekonomiska återhämtning och framförallt omöjliggör det en Nato-anslutning.

Det studande 70-årsjubileumet av D-dagen kan också vara en förklaring till den nedskruvade officiella retoriken. Festligheterna innebär ett utmärkt tillfälle för den ryske presidenten att känna sina motståndare på pulsen och utöva det personliga inflytande han är övertygad om att han besitter. Glöm inte bort att han som premiärminister var på plats i Beijing när Ryssland koreografiskt provocerade fram Georgienkriget.

Vladimir Putin har förresten inte legat på latsidan den senaste tiden heller. Byggandet av hans anti-liberala allians har fortsatt. I just Beijing avslutades förhandlingarna om den ryska energiexporten till Kina. Beväpnad med intäkter på uppskattningsvis 2600 Mdr på 30 år kan Ryssland fortsätta sin upprustning med sin framtida betalningsförmåga som säkerhet. I kommentarerna till affären anser jag att den psykologiska dimensionen är underskattad.

Ställd inför västliga (främst amerikanska) sanktioner återvänder Tsar Vladimir med en kista med guldpengar från Östern till sina vasaller i Kreml. Till detta kan fogas bildandet av den Eurasiska Unionen, än så länge bara med Vitryssland och Kazakhstan. Men här spelar också psykologin en roll i det gamla Sovjetunionen. Nu råder ingen tvekan om att ryssarna är tillbaka.

……………….

Och det är de kring den Skandinaviska halvön också med besked.

Finland har fått uppleva något som påminner om den så kallade Ryska påsken. Ryska flygplan kränkte nyligen finskt luftrum flera gånger samma dag, varav ett intrång på cirka 30 km djup. Vad som egentligen skedde är omstritt. Det finska försvaret menar i sina senaste kommentarer att man haft full kontroll via radar de två första gångerna, men sände upp jaktberedskapen med F-18 Hornet vid det tredje tillfället.

Det är inte samma version som den finske presidenten meddelat medierna i Finland. Sauli Niinistö menade att man återhämtade efter en större övning och sänkt beredskapen tillfälligt. De skilda versionerna blir verkligen oförenliga när man betänker att den finske presidenten är landets överbefälhavare. Jämförelsena med ”Ryska påsken” är inte vad som hände, utan om svårigheterna att kommunicera officiellt om känslig materia.

Episoden belyser också svårigheterna att skydda sitt luftrum med ett defensivt luftförsvar. En aggressiv stormakt kan relativt lätt slita ut incidentberedskapen i en småstat, i synnerhet om dessa inte satsar på sitt försvar som motsvarar dess geografiska belägenhet och kompenserar för sin militära alliansfrihet.

I det senare fallet har just de finska politikerna flyttat fram positionerna offentligen. President Niinistö efterlyser en bred debatt om Nato i Finland. Både av- och pågående statsministrar (?) har luftat sina Natopreferenser liksom försvarsminister Carl Haglund.

Svaret lät naturligtvis inte vänta på sig. Rysk media rapporterade att biträdande utrikesminister Titov ska ha förklarat vid en konferens för sina ambassadörer i regionen att en svensk och finsk Nato-anslutning skulle vara en mycket farlig utveckling i regionen.

Detta är ett typiskt ryskt sätt att uppmuntra till självavskräckning och att försöka räkna in Sverige och Finland i den ryska intressesfären. På flera sätt är detta felaktigt.

För det första finns det inga aggressiva avsikter mot Ryssland från Sverige och Finland, inte heller från Väst i allmänhet. När de baltiska staterna för tio år sedan upptogs i alliansen var Ryssland just i färd att lämna sin försvarsmässiga dekadens. Då om någon gång var Ryssland kraftigt försvagat, men västmakterna utnyttjade inte det tillfället till aggressiva handlingar mot Ryssland eftersom det intresset inte fanns/finns.

För det andra tillhör de skandinaviska länderna den västliga sfären, kulturellt, ekonomiskt och militärt sedan lång tid tillbaka. Att erkänna en rysk intressesfär i de bägge länderna vore skadligt för våra säkerhetsintressen. Däremot går det att förstå att Ryssland återfaller till kända mönster av inringnings- och nollsummetänkande när alliansen genomför mindre framflyttningar av militära enheter till, och ökad övningsverksamhet i, de ryska grannländerna. Kreml bortser då förstås att dessa manövrar utlösts av den ryska aggressionen och annekteringen av Krim.

I det här läget har Sverige valt att upplåta sitt luftrum för transitering av AWACS-plan från Nato, och deltagande i både minröjningsövningar till havs och CAS-övningar i Baltikum som bidrag till gemensam säkerhet. Den politiska enigheten kring dessa insatser är relativt stor, då socialdemokraterna gett sitt öppna bifall till det första exemplet och inte gjort några invändningar mot de andra.

Det är därför ganska givet att temperaturen i Östersjön kommer att öka med stegrad övningsverksamhet och nya incidenter, då bägge sidor kommer att pröva varandras viljor och förmågor på olika sätt. I vilken grad Sverige kan delta beror till del på hur politiken väljer att omfördela pengar till förbandsverksamheten i höst.

I Sverige precis som i stora delar av Europa verkar det ha gått troll i försvarsförmågan. I brittisk press kommer uppgifter om att man förbereder neddragningar i snabbinsatsförmågan. Tillsammans med Tyskland förmår man stampa fram sammanlagt två (!) förstärkta brigader i norra Europa, om snabba insatser krävs. I Frankrike hotade de fyra högsta militära cheferna att avgå om försvaret utsätts för mer nedskärningar. När de senaste ryska flottstyrkorna prövat beredskapen till sjöss i Atlanten och Nordsjön tog det 24 timmar för Royal Navy att komma med något och Nederländerna hade ingenting alls.

I praktiken är Europa beroende av USA i försvarshänseende, åtminstone när det gäller expeditonär förmåga. Detta var uppenbart i Libyen och senast i Mali. Ryssland ser detta och kommer att göra allt för att driva sprickor i den västliga sammanhållningen, påhejade av sina femtekolonnare i högerextremistiska partier. I god rysk dialektisk stil kommer en del att skvätta åt vårt håll också, i synnerhet om vi upplevs som svaga.

Prepare for the unexpected.

Mer av samma författare