Detta är ytterligare ett inlägg i debatten om framtidens svenska armé. Inlägget kommer att, med avstamp ur observationer från kriget i Ukraina, diskutera att Armén i kriget inte är en isolerad aktör, utan en del av större krigsansträngning. Storskalig krigföring är en insats av hela samhället, där hela samhället går i krig.
Kriget mot Ukraina visar att storskalig krigföring är något som påverkar hela samhället, men även att samhället är en viktig del för att skapa krigföringsförmåga. Med andra ord att krig utkämpas inte bara med militära förband, utan av hela samhället. Det innebär och förutsätter således integration av civila strukturer och resurser i Armén.
Observationer från kriget mot Ukraina
Ukraina har visat på både motståndskraft och förmåga att upprätthålla en långvarig krigsföringsförmåga. Detta har till del utgått från deras möjligheter att snabbt kunna mobilisera och integrera civila resurser i krigsansträngningarna, med flexibilitet och improvisationsförmåga som bidragande framgångsfaktorer.
När konflikten i östra Ukraina eskalerade 2014 uppstod flera initiativ med utgångspunkt i en reaktion på statens brister. Något som accelererade vid den fullständiga invasionen i februari 2022. Efter åtta års lågintensivt krig uppstod en inledningsvis kaosartad situation vid begynnelsen av den fullständiga invasionen. I detta läge visade det sig att initiativ och snabbhet var avgörande. Ukrainska samhällsaktörer visar bland annat en betydande förmåga att skydda samt att reparera kritisk infrastruktur och samhällsfunktioner som bland annat elförsörjning. Något som varit avgörande för att upprätthålla samhällets funktionalitet och befolkningens försvarsvilja; vilket bidrar till den resiliens och psykologiska uthållighet som utgör grunden för förbandens förmåga att verka under lång tid. Utan motivation spelar det ingen roll hur många förband och soldater armén mobiliserar.
Vidare har exempelvis ukrainsk innovation bidragit till att, under krig, utveckla olika typer av digitala applikationer. Dessa mobilapplikationer tas fram i samverkan mellan stat, militär och (internationellt) civilsamhälle. Där mobilapplikationer för rapportering av civilbefolkningen dock har vissa folkrättsliga utmaningar.
Till detta har internationella, icke-statliga, initiativ i form av tillverkning av exempelvis delar till drönare, donation av fordon samt sjukvårdsmateriel, översättning av publikationer och utbildningsmateriel till kompletterande och fortsatt förbandsproduktion etablerats.
Sammanfattningsvis är civilt och militärt försvar således två sidor av samma mynt; samhällets samlade krigsansträngning. Kriget mot Ukraina har påvisat att samhället omfamnar förändringsbenägenhet som överlevnadsstrategi. Detta bland annat på grund av resursbrist, krav på beslutsfattande i föränderliga lägen samt utifrån utmaningarna att under ett pågående krig kunna genomföra långsiktig samhällsplanering. Det är summan av alla samhällets aktörer som tillsammans skapar landets krigföringsförmåga, där både militära och civila förberedelser börjar långt innan första skottet avlossas, vars verksamhet sträcker sig långt efter det sista avlossats.
Vägen framåt?
Den svenska Armén är inte en isolerad aktör, utan en del av större krigsansträngning. För att vara en del av en samhällsomfattande krigsansträngning måste Armén därför utveckla sin förmåga att både ge och ta emot stöd tillsammans med att bidra till samt omfamna utveckling och innovation av externa aktörer under pågående krig. Vidare måste Armén både utveckla och delta i övningar där civila myndigheter, företag och frivilligorganisationer är integrerade som en naturlig del av krigsansträngningen.
Tillsammans bygger vi en motståndskraftig Armé – från förband till företag och frivilliga initiativ, från soldat till samhälle. Armén har alla förutsättningar att axla sin roll i ett modernt totalförsvar där alla krafter räknas!