Dåvarande finansminister Magdalena Andersson (S) och finansmarknadsminister Åsa Lindhagen (MP) har i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 8 november argumenterat för en principiell förändring av det s k finanspolitiska ramverket. Det innebär bl a en tidigareläggning av förslag om övergång från överskottsmål till balansmål.
Här är inte avsikten att från mer principiella finanspolitiska utgångspunkter diskutera för- och nackdelar med det framförda förslaget. Efterföljande kommentarer till artikeln visar också att det är tydligt att förslaget inrymmer partipolitiskt särskiljande synsätt.
Däremot bör uppmärksammas att de båda statsråden representerade de olika partier som fram till början av december bildade regeringen. Vidare bör uppmärksammas att statsråden tydligt markerade att de tre tunga skäl de anförde för en ändring i ramverket, alla innebär behov av stora investeringar för lång tid framöver inom viktiga samhällsområden. De områden som anges är klimatomställningsbehov, äldrevård, samt rättsväsende och totalförsvar.
Utan att här ställa de tre områdena på något sätt i motsats till varandra eller möjligen tillföra något eller några andra också, t ex infrastruktur vad avser järnvägar och vägar och överföringskapacitet m m i vårt nationella elsystem, kan konstateras att markeringen vad gäller totalförsvar inte framförts med så stor tydlighet tidigare. Det är av stor betydelse att den socialdemokratiska partiledaren och statsministern tillsammans med miljöpartiet så tydligt markerar att det föreligger långsiktigt stora behov inom totalförsvaret. Detta är på många sätt synnerligen välkommet och vittnar om insikt i den problematik som föreligger inom både militärt och civilt försvar vad gäller långsiktigt säker finansiering.
Inom det militära försvaret är det framför allt osäkerheten om de relativt stora men osäkra kostnadsfördyringar som förestår vad gäller ubåtssystemet, stridsflygets förnyelse och ett successivt utökat förbandsantal inom armén byggt på allmän värnplikt och till detta knutna stora materielbehov.
Vad gäller det civila försvaret kan här t v bortses från att statsråden i sin artikel blandar ihop begreppen civilförsvar och civilt försvar; ett tyvärr vanligt misstag många gör. Eftersom statsråden talar om att pandemin visat på brister kring samhällets beredskap torde de avse fredstida krisberedskap (t ex inom sjukvårdsberedskap i vid bemärkelse) och inte civilförsvar, som ju främst avser befolkningsskydd och räddningstjänst under krigsförhållanden.
Det samband som finns mellan uppbyggnad av civilt försvar för höjd beredskap inför krigsfara och krig och krisberedskap under fredstida förhållanden då beredskapen för krig inte höjts, tydliggörs inte så ofta i offentliga dokument. Sedan 1996 är det emellertid klarlagt i lagen om totalförsvar att resurser som byggts upp inom civilt försvar numera även får användas vid fredstida svåra påfrestningar på samhället, något som inte var tillåtet tidigare. Hade vi t ex inom civilt försvar haft kvar den omfattande sjukvårdsberedskapen för krig hade den kunnat komma krisberedskapen under pandemin till godo. Men då beredskapen för krig inom civilt försvar i stort sett helt avvecklades i början på 2000-talet, stod vi med en sjukvårdsberedskap som var hårt anpassad till fredstida förhållanden med ”lean production” och ”just in time” vad gäller t ex sjukvårdsplatser på IVA respektive sjukvårdsmateriel och läkemedel.
De bägge statsråden har alltså rätt i att stora satsningar inom civilt försvar (alltså inte enbart civilförsvar) är av stor betydelse för uppbyggnad, förutom vad avser den självklara och länge eftersatta behovsbilden för krigsberedskapen, även av den fredstida krisberedskapens behov. De senare behoven kan ju nämligen numera också förlita sig på det civila försvarets uthållighet.
Vilka behov som statsråden kan ha haft i åtanke är inte specificerat i deras artikel. De resurser som i det senaste försvarsbeslutet hösten 2020 avsatts för civilt försvar, ca 4.2 miljarder SEK, är dock helt otillräckliga resurser för de behov som förestår, främst vad avser längre tids uthållighet inom försörjningsberedskap i vid bemärkelse.
Vid flera krigsspel som genomförts nyligen framstår osäkerheten kring vår försörjningsberedskap som särskilt påtaglig och inte minst de faror som hotar om inte hamnen i Göteborg kan användas. Den uthållighet som krävs enligt försvarsbeslutet – minst tre månader – torde kräva uppbyggnad av lager inom en mängd olika samhällsområden, något som kräver långsiktiga avtal med viktiga delar av det privata näringslivet. Sådana avtal kommer inte att kunna ingås utan väsentliga uppoffringar från den offentliga sektorns sida. Jämförande kostnadsbild från Finland, som har ett väl uppbyggt försörjningsberedskapssystem, visar på uppskattade kostnader i Sverige som pendlar mellan 20 miljarder och 30 miljarder SEK.
Det behöver också uppmärksammas att de avtal vi ingått med flera av våra grannstater om värdlandsstöd inte enbart kan komma att beröra militära stridskrafter. Skulle sådant stöd aktualiseras kommer det sannolikt också att krävas betydande insatser från det civila försvarets sida.
De bägge statsrådens artikel får därför inte passera oförmärkt i dessa viktiga avseenden. Stora behov måste således täckas inom kort tid för att vi ska kunna få ett väl fungerande totalförsvar; ett totalförsvar som också kan bistå samhället vid fredstida kriser.
