Så har då EU haft sitt första större toppmöte med Libyen på agendan. Det regeringscheferna lyckades komma överens om just nu var att inte kräva någon flygförbudszon, utan en uppmaning till Khaddafi att avgå och att uttrycka en oro över regimens flygattacker. Inte särskilt imponerande av en politisk allians som gör anspråk på att vara en global aktör. Särskilt inte som Libyen är en granne till Europa.

Vari problemen egentligen ligger är svårt att veta exakt. Jag har skrivit tidigare om min bild av en allmän interventionströtthet. Till denna kommer också svårigheten att veta vilken slags politisk gruppering det är som skulle ta över makten från Khaddafi. En sådan osäkerhet ökar inte aptiten för äventyr. En annan underskattad faktor är att någon ska betala kalaset också. En begränsad operation som etablerar en sådan zon över den norra tredjedelen av Libyen kostar kring 2,5 Mdr SEK/månaden. I rådande budgetläge för de flesta stater står nog inte särskilt många i kö för att betala den notan.

En verkligt intressant argumentation i sammanhanget stod statsministern för. Enligt dagens DN tillhörde Fredrik Reinfeldt dem som argumenterade emot att EU ska ta ställning till miltära insatser. Statsministern i DN: ”EU är framför allt lämpat för andra typer av samarbeten, som ekonomiskt stöd, att bygga demokratiska institutioner och säkerställa humanitär hjälp.” och ”Diskussionen om en eventuell militär användning tycker jag ska föras i NATO och i FN:s säkerhetsråd. Flera EU-länder är ju också medlemmar där.”

Hur ska vi tolka detta? Innebär det att vi inte ska bygga upp något annat än försvarsindustriell kapacitet i Europa? EU har ju föresatt sig att kunna ingripa med upp till 60000 man i en allvarlig konflikt och Sverige leder en av de två Battlegroups som står i beredskap just nu. Bör vi istället lägga pengarna på annat eller signalerar statsministern att vi istället bör ställa våra resurser till NATO:s förfogande istället? NATO har ju exempelvis en NATO Response Force (NRF) i ständig beredskap.

Försvarsminister Sten Tolgfors har ju dessutom den senaste tiden drivit frågan tillsammans med Tysklands försvarsminister om ett ökat militärt samarbete inom EU, där staterna ska kunna dela på utbildning, logistik och kanske olika förmågor. Ett klokt arbete av försvarsministern, men vad ska det egentligen åstadkomma om militär användning ska föras in i NATO?

Statsministerns uttalanden väcker också frågor om EU:s betydelse för krishantering i exempelvis vårt närområde. Om EU inte vill ingripa militärt i Libyen, varför skulle det då göra det i Vitryssland? Det är nog få som trott det innan med Ryssland i närheten, men frågan blir vad det innebär i andra fall? Om EU:s auktoritet att använda militära resurser undermineras, så minskar legitimiteten för miltärt stöd vid exempelvis en friktion mellan Ryssland och Finland.

Jag förespråkar inte en militär intervention av EU i Libyen eller ens en flygförbudszon. Det skulle bara göra ont värre, eftersom vi inte vet vad vi vill uppnå och med vem. EU:s säkerhetsstrategi har varit så tom på innehåll och politisk vilja att vi i det här läget inte har någon större handlingsfrihet att använda militära resurser, om man skulle komma fram till att det var nödvändigt. Kanske har statsministern en liknande uppfattning och pekar därför på NATO. Är det starten på en svensk NATO-debatt?

SvD
DN
Aftonbladet
Expressen

Mer av samma författare