Före sommaruppehållet röstade riksdagen ja till regeringens förslag till ett modernt, centralt och enhetligt belöningssystem (Prop. 2021/22:232). Belöningsreformen är väl underbyggd och efterfrågad; det finns en bred politisk enighet på detta område som det har motionerats på under årtionden. Regeringen har många goda skäl till att uppdatera ordensväsendet och att utveckla det statliga belöningssystemet, såsom att göra det mer inkluderande så att fler kan komma i fråga för belöningar.

Belöningar är ett mjukt styrinstrument som har många positiva effekter. Att införa belöningssystem i offentlig verksamhet innebär att statsmakterna försöker påverka människors etik, värderingar och normer. Belöningarna skapar positiva incitament och goda förebilder – helt enkelt för att medborgare ska uppmuntras till att sträva efter goda gärningar. För att det ska fungera måste den underliggande logiken, som är värdebaserad, få gehör i samhället. (Se vidare i Robertsson, 2020.)

Bakgrunden till reformen återfinns i grundlagsreformen på 1970-talet. Då lades ordensväsendet vilande, eftersom det ansågs föråldrat med utmärkelser som var förbehållna kungligheter och fint folk från utlandet. I grunden handlade frågan om utvecklingen av parlamentarismen i förhållande till monarkin, och ett viktigt syfte med reformen var att begränsa kungens makt. Utformningen av det nya centrala belöningssystemet blir därför tätt förbundet med utvecklingen av vår demokrati, och en central fråga är följaktligen vem som kan komma i fråga för en belöning.

Vad belöningsreformen innebär i praktiken är ännu inte helt klart, men det är tydligt att regeringen vill positionera sig med en ny och betydelsefull roll och med en egen organisation för detta ändamål. Regeringen får ett eget beredande råd för sina egna utmärkelser och förtjänstmedalj vid sidan av H. M. Konungen och ordensväsendet, och rådet placeras inom Kungl. Maj:ts Orden, som har en lång erfarenhet av att bereda belöningsärenden (SOU 2021:74). Här finns det alltså redan en etablerad organisation under kungen med legitimitet och förtroende i dessa frågor, därför blir resultatet inte ”ett enhetligt system”, åtminstone inte organisatoriskt.

Regeringen tar också över beslutsrätten från överbefälhavaren vid utdelning av militära tapperhetsmedaljer. Förvaltare Laestadius skriver i Försvarets Forum (2022, nr 04, s 63) att Försvarsmaktens förtjänstmedalj läggs vilande till förmån för Svärdsordens militärkors och regeringens utmärkelser. Förtjänstmedaljen har exempelvis delats ut till svenska soldater och officerare för tapperhet i strid i Afghanistan och Mali. Sannolikt kommer detta att innebära andra belöningsgrunder för tapperhetsmedaljerna än tidigare, men förhoppningsvis talar även dessa till den militära professionens själ och hjärta.

Regeringen installerar samtidigt en egen förtjänstmedalj för att belöna insatser som är av stor och varaktig betydelse för samhället och som främjar viktiga demokratiska värden. Regeringen poängterar dock att politiskt förtroendevalda eller politiskt anställda inte kan belönas förrän anställningen eller uppdraget avslutats – och bara kan komma i fråga för belöning om den aktuella insatsen inte är kopplad till en partipolitisk insats. Skälet bakom avgränsningen är hedervärt, nämligen att tilldelningen av belöningar måste vara politiskt oberoende, men det innebär också att ”inkluderande” inte heller denna gång betyder alla.

Politiskt engagemang ligger dessutom bakom såväl stora samhällsförändringar som förebilder som inspirerar. Det torde vara något som regeringen vill främja i tider med sviktande valdeltagande, låga medlemstal i politiska partier, och ett ihållande politikerförakt. Behovet av politiska förebilder och signaleffekten av att avgränsa politiskt aktiva (oavsett omfattning) motverkar således de värden som det är själva syftet med belöningssystemet att främja.

Belöningsreformen måste därför betraktas ur ett större förvaltningspolitiskt sammanhang! Organiseringen av belöningssystemet är ett uttryck för regeringens syn på statschefens roll och funktion i vår moderna demokrati. Reformen skulle kunna vara modern och framåtblickande men bygger på en uppfattning om att regeringen och kungen konkurrerar om politisk makt som inte längre är ändamålsenlig.

En framtidsvision till nästa belöningsreform (om kanske 50 år till) är att regeringen utvecklar och renodlar statens befintliga funktioner. Vår statschef (kungen och framtida drottningar) har som bekant idag enbart en ceremoniell roll och är således utan formell politisk makt. Kungen är den enda personen i vårt öppna demokratiska samhälle som inte kan uttrycka politiska åsikter eller främja en partipolitisk linje i offentlighetens ljus. Han skulle kunna leda ett enhetligt centralt belöningssystem – som inkluderar politiskt aktiva fullt ut.

Författaren är lektor i ledarskap vid Försvarshögskolan.

Referenser/Länkar:

Betänkande av Kommittén om det offentliga belöningssystemet, de allmänna flaggdagarna och utformningen av anslaget till hovet (SOU 2021:74). Ett modernt belöningssystem, de allmänna flaggdagarna och redovisningen av anslaget till hovet. Stockholm, Elanders.

 

Regeringens proposition (Prop. 2021/22:232). Ett modernt offentligt belöningssystem och de allmänna flaggdagarna. Stockholm, Elanders.

 

Robertsson, M. S. (2020). Personligt mod: Om krigsdekorationer som metagovernance under insatsen i Afghanistan åren 2008-2012. Doktorsavhandling. Stockholm studies in politics, nr. 186.

 

Laestadius, P. (2022) ”Nyordning för medaljer och ordnar”. Försvarets Forum, nr 4, sid 63.

 

Ärendet på riksdagens hemsida: Ett modernt offentligt belöningssystem och de allmänna flaggdagarna Konstitutionsutskottets Betänkande 2021/22:KU39 – Riksdagen

Mer av samma skribent