av Lars Holmqvist

Lördagen den 8 juni publicerade SvD ett debattinlägg skrivet av tre av Sveriges mest namnkunniga diplomater, Hans Blix, Rolf Ekéus och Sven Hirdman. Rubriken löd

Sverige kan göra mer för avspänning i Europa”. Debattinlägget skrevs med anledning av den internationella ministerkonferens för nedrustning som regeringen nyligen har anordnat.

De tre artikelförfattarna har var och en över femtio års erfarenhet av diplomati och utrikespolitik. En imponerande tidsrymd.

Vi känner alla till att inom diplomatin är språket centralt. En skicklig diplomat väljer sina ord med omsorg, beroende på vad denne önskar uppnå och/eller undvika. Språket bör inte vara så rakt att det kan uppfattas som konfrontativt men inte heller så vagt att risken för missförstånd ökar. För att diplomaten ska kunna uttrycka sig med precision krävs att han eller hon behärskar språket i grunden. Än högre blir kraven när parterna inte har samma modersmål, då språkliga nyanser inte alltid går oskadda genom översättning.

Det kan vara bra att ta med sig tanken på diplomatens språkliga förmåga när man tar del av debattartikeln.

Texten inleds med en rivstart: ”Dagens svenska säkerhetspolitik utgår från att ryssen kommer, snarare förr än senare.”

Om man tar del av regeringens utrikesdeklaration från den 13 februari så återfinns inte mycket – eller snarare ingenting alls – som stödjer påståendet. Visst, säkerhetspolitiken är en beståndsdel inom utrikespolitiken så de båda behöver förstås inte vara identiska, men de lever knappast helt avskilda från varandra. Man undrar därför på vilken grund de tre artikelförfattarna bygger sitt inledande påstående,

I nästa stycke tar man upp det ökade samarbetet med Nato, med orden: ”… inte minst i form av krigsövningar”. Ordval. Regeringen brukar tala om försvarsövningar, rimligen på grund av att benämningen Krigsmakten byttes ut mot Försvarsmakten för 45 år sedan. Försvarsmakten använder flera benämningar för att skilja olika typer av övningar åt. Begreppen marin-, och flygövningar är självförklarande. Aurora 17 var en försvarsmaktsövning, då alla vapengrenar plus Hemvärnet övade. Nästa år genomförs Aurora 20, en totalförsvarsövning då även ett större antal civila myndigheter kommer att delta. Men vilka brukar då använda begreppet ”krigsövningar”?  Våra media tycks växla friskt mellan militär-, försvars- eller krigsövningar utan att en betraktare kan se eller ens ana något mönster, men de som konsekvent använder termen är de små men högljudda grupperingar som emellanåt skymtar förbi i nyhetsflödet, motståndare till varje form av militärt försvar. Det är svårt att tro att ordvalet skulle vara en ren slump.

Därefter kan vi läsa något om ryska aktiviteter de senaste åren, vilka beskrivs med orden: ”Ingreppen i Georgien, annekteringen av Krim och infiltration i Ukraina har rest frågor om mer långtgående avsikter…”. På sitt vis är det imponerande att ett såpass kort textavsnitt kan väcka så många frågor. Vad menas med ”ingrepp”? Vad menas med ”infiltration?” Borde man (avseende Donbass) inte skrivit ”även i andra delar av Ukraina” eller menar artikelförfattarna att Krim enligt folkrätten inte skulle vara ukrainskt? Exakt vilken typ av avsikter skulle vara ”mer långtgående” än att ändra nationsgränser med våld?

Därefter: ”Det har lett Nato till att öka sin militära närvaro i dessa stater och liksom USA åter peka ut Ryssland som en militär huvudmotståndare”.

Den ökade Natonärvaron i Baltikum och Polen har kommit till på dessa länders begäran och är en direkt följd av rysk aggression i Ukraina 2014 och framåt. Innan man har synpunkter på Natos respons bör man fundera över president Obamas utspel Russian Reset från 2009, ett initiativ helt i Neville Chamberlains anda. Russian Reset ledde visserligen inte till världskrig men det ledde inte heller till något gott.

Här har vi ett nytt intressant ordval, att ”peka ut”. Att peka ut innebär implicit ett avslöjande av något som hittills är okänt eller ovisst. I frågan om huruvida Ryssland kan utgöra ett militärt hot, är det snarare fråga om ett stilla konstaterande. Summan av rysk rustning, ryskt språkbruk och ryska militära insatser är fullt synliga för envar som vill se. Varför skriva ”peka ut”?

”På rysk sida pågår en motsvarande planering med stora militärövningar och utplacering av missiler i Kaliningrad”.

Ännu ett ordval. Den ryska planeringen är inte på något sätt att betrakta som motsvarande.

1) Det är rimligt att anta att Natos nyväckta intresse för att försvara Baltikum/Polen är en direkt följd av ryskt agerande. Inte tvärtom.

2) Kreml planerar för anfallskrig, Nato för att hejda anfallet.

Ifråga om Arktis får artikelförfattarna faktiskt ordning på tidsföljden. Det är ökad rysk verksamhet i norr som fått våra grannländer Finland och Norge – och därmed även USA – att vända blickarna norrut. Läsaren kan konstatera att artikelförfattarna tar upp amerikansk närvaro i Nordnorge men underlåter att tala om t ex den ryska återmilitariseringen av Alakurtti 2015. Det för tankarna till det gamla skolskämtet: ”… Bråket började när Kalle slog tillbaka”.

Sedan kommer den eviga halmgubben om risken för ett renodlat militärt anfall mot Västeuropa tillbaka. Javisst. Uppgifterna om rysk militärbudget och den dvärglika ryska ekonomins begränsningar är välkända. Samtidigt är det är inte särskilt betryggande att läsa att ett ”… oprovocerat ryskt angrepp i väst är i realiteten uteslutet.” Den som väljer sina källor kan nog läsa sig till både om ”polska provokationer” som den vid Gleiwitz radiostation den 31 augusti 1939 eller den ”finska” eldgivningen vid Mainila 26 november samma år. Vad är det artikelförfattarna vill ha sagt med just ordet ”oprovocerat”?

Samtidigt, en militär öppen konflikt är som de flesta känner till inte den enda formen av hot.

Betydligt mer närliggande är risken för fortsatta konfrontationer inom ramen för fullspektrumkonflikten. Den påvisade ryska inblandningen i USA:s presidentval 2016 och mordförsöket i Salisbury är ett par exempel på hänsynslöst och farligt agerande, men det finns fler.

I november 2018 uppstod en incident i Svarta Havet då ett ryskt flygplan flög väldigt nära ett amerikanskt. Den 4 juni passerade ett ryskt jaktplan än en gång nära ett amerikanskt. Nu var det ett långsamgående spaningsplan över Medelhavet som ”uppvaktades”. Bara tre dagar senare uppstod ännu en situation då ett ryskt fartyg gjorde en prejande manöver mot ett amerikanskt i Sydkinesiska sjön. Vi i Sverige har som bekant flera fotografier från motsvarande agerande från rysk sida över Östersjön.

Idén att försöka dominera motståndaren genom att agera hotfullt är lika gammal som kriget självt. Om det inte är vad Kreml försöker uppnå med dessa ständigt återkommande exempel på farligt agerande, vilken är då den rimliga förklaringen?

Artikeln avrundas i positiv anda med några förslag till praktiska åtgärder för att skapa mer fredliga relationer. Men det är nog inte frånvaron av överenskommelser om transponderanvändning eller regler om flygavstånd som är vårt stora utrikespolitiska problem. Snarare torde det vara rysk ovilja att följa regler.

Finland lyfts fram som ett föredöme i deras förmåga att bibehålla politiska kontakter med Ryssland på högre nivå och i den frågan är jag villig att hålla med. Men det kanske kräver en mer sammanhållen svensk säkerhetsstrategi än den vi har idag och kanske även en annan kaliber på våra regeringsmedlemmar än dagens.

OSSE är möjligen en framkomlig väg, men så länge dess representanter förhindras att röra sig fritt i t ex Donbassområdet (man kan följa deras dagliga rapportering på nätet) så har vi ett problem. Ryssland skulle kunna ändra på den saken med omedelbar verkan, men det lär man inte göra.

Ur texten: ”Inom EU bör vi söka bidra till en mer sammanhållen och avspänningsinriktad europeisk politik gentemot Ryssland. I fokus står givetvis Ukraina. Det är uppenbart att annekteringen av Krim varken kommer att hävas eller erkännas. Det är lika uppenbart att avspänning förutsätter att Ryssland drar sig ur östra Ukraina och välkomnar och samarbetar med landet som politiskt och ekonomiskt fritt – men fritt också från militär integration med väst.”

Detta avsnitt har jag läst åtskilliga gånger utan att förstå. Säger man att EU bör kräva att Ryssland drar sig ur Donbass men acceptera att Krim förblir under ryskt styre? Eller vad avses? Mindre otydligt är dock uppfattningen att Ukrainas suveränitet bör begränsas i den meningen att landet inte ska ha rätt att självt välja eller välja bort allianser.

De sista orden – ”… fritt från militär integration …” – är närmast spektakulära. Att inskränkningar i ett lands suveränitet beskrivs som frihet är fullt i klass med George Orwells ”krig är fred”.

Som nämnt inledningsvis så har diplomater en god känsla för orden. De formulerar sig med omsorg vilket gör deras ordval extra intressanta. Men det gör även artikeln problematisk.

Om vi verkligen ska nå en varaktigt förbättrad relation mellan Ryssland och Väst (inte bara USA) så lär en överslätande attityd visavi Kreml, nödtorftigt uppsminkad som neutral, inte räcka långt. Vidare. Principiella överväganden – och ren överlevnadsinstinkt – ger vid handen att en svensk linje aldrig kan eller får vara att acceptera en rysk lagstridig annektering av Krim. Det är oroande att dessa ytterst erfarna diplomater tycks vara av en annan uppfattning, men vi får hoppas att de är djupt oeniga med UD.

Författaren är egen företagare och reservofficer.

Mer av samma författare