Sverige står inför ett växande underrättelsehot från antagonistiska aktörer. Säkerhetspolisen, Must och FRA tecknar i sina senaste årsrapporter en allt mörkare bild: hoten ökar, och Sveriges Nato-ansökan har sannolikt bidragit till att förstärka intresset från främmande makt. Ryssland, Kina och Iran utgör här de mest aktiva statsaktörerna. De intensifierar sina försök att komma över känslig information, exempelvis om Sveriges säkerhetspolitiska vägval, militära kapacitet och teknologier – bland annat genom cyberangrepp, underrättelseofficerare och agenter. Samtidigt fattas beslut i offentligheten som, trots goda intentioner, riskerar att försvåra underrättelsetjänsternas långsiktiga arbete. Symboliska åtgärder för att visa handlingskraft kan få konsekvenser som sträcker sig långt bortom det synliga.
Mot bakgrund av dagens hotbild måste en viktig fråga ställas.
Räcker det med nuvarande myndighetsstruktur för att möta framtidens komplexa hot – eller behöver vi tänka om?
Främmande underrättelseverksamhet – ett ständigt närvarande hot
Spionage är inget nytt fenomen, men i Sverige lever en föreställning kvar om att detta främst drabbar andra nationer – inte oss. Trots återkommande avslöjanden tycks det finnas en tendens att underskatta omfattningen av fientliga underrättelseaktörers närvaro. Fallet med bröderna Kia, som dömdes för grovt spioneri, illustrerar detta tydligt. Den äldre brodern arbetade under flera år i de allra innersta delarna av den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, med potentiell tillgång till mycket känsliga uppgifter. Även om omfattningen av skadan är svår att fastställa utan insyn, är det rimligt att anta att hans position och tillgång till skyddsvärd information sannolikt innebar allvarlig skada för Sverige.
Spionage och kontraspionage är ett ständigt pågående spel, en katt och råtta-lek där rollerna ständigt skiftar. I en tid präglad av avancerad digital teknik kan det tyckas att underrättelseinhämtning främst sker via cyberattacker och tekniska intrång, men sanningen är att klassiska metoder, som att värva mänskliga källor fortfarande är högst aktuella. En värvad motiverad människa med access till det som främmande makt är intresserad av är och förblir svår att ersätta och i öppna och fria samhällen som Sverige, där rörelsefriheten är stor och tillsynen begränsad, erbjuds underrättelseaktörer särskilda möjligheter att verka diskret och effektivt.
Underrättelseverksamhetens komplexitet – mer än vad som syns på ytan
Underrättelseverksamhet i praktiken skiljer sig markant från den bild som ofta förmedlas i populärkultur[1]. Det handlar inte om en ensam statsanställd som oplanerat följer efter en misstänkt person genom stadens gator eller värvar en källa på ett par minuter. Verkligheten är betydligt mer komplex. För att genomföra effektiv övervakning och kartläggning av en underrättelseofficer krävs ett team av specialister – analytiker, spanare, tekniska experter – som samordnar sina insatser över tid och rum, ofta under lång tid. Detta framgick tydligt i fallet med den ryska underrättelseofficeren som greps i Stockholm i samband med spionaffären vid Ericsson (2002). Hans anteckningar visade hur han i flera timmar rörde sig genom Stockholm, bytte tunnelbanor och pendeltåg, promenerade slumpmässigt, allt för att skaka av sig eventuell övervakning innan han träffade sin värvda agent från Ericsson. Den här typen av övervakning av ett objekt kräver enorma resurser från den nationella säkerhetstjänsten. Allt måste observeras, dokumenteras och analyseras i detalj och planeras samt koordineras.
Ofta pågår detta arbete i månader eller år, och det bygger på ett intrikat nätverk av spaningsresurser. Sverige som samhälle erbjuder dessutom särskilda utmaningar. Öppenheten, den låga graden av statlig kontroll över individers rörelser och det starka skyddet för individens fri- och rättigheter skapar en miljö där främmande underrättelseaktörer har stora möjligheter att agera fritt. Samtidigt innebär detta att säkerhetstjänsternas arbete måste vara desto mer precist och tålmodigt – varje felsteg kan leda till att en långvarig operation går om intet. Enligt Säkerhetspolisen bedöms dessutom omkring en tredjedel av personalen vid ryska beskickningar i Sverige vara underrättelseofficerare under diplomatisk täckmantel – vilket gör behovet av övervakning betydande, men också strategiskt viktigt för att kartlägga nätverk och metoder.
Spionage och kontraspionage – ett komplext spel i skuggan av politiken
Underrättelseverksamhet utspelar sig i det dolda och följer en logik som ofta krockar med det politiska systemets krav på snabba och synliga åtgärder. Där underrättelsetjänster tänker i år och decennier, med långsiktiga operationer där varje pusselbit samlas in över tid, präglas politiken av kortare cykler och behovet att visa handlingskraft här och nu – gärna inom en mandatperiod.
Detta skapar en inneboende spänning. När en underrättelseofficer identifieras är det bara toppen av ett isberg och att låta individen vara kvar i landet kan ge säkerhetstjänsten möjlighet att kartlägga kontakter, metoder, mönster och avsikter som annars förblir dolda. Samtidigt finns det ett politiskt tryck att agera, att utvisa och därmed ”göra något” åt hotet. Det är denna balansgång som gör samspelet mellan underrättelseverksamhet och politik så känsligt. Ett beslut som ser bra ut på pappret – som att minska antalet underrättelseofficerare i landet – kan i själva verket göra det svårare att förstå och motverka motståndarens långsiktiga agerande. Motståndaren anpassar sig, byter metod, blir mer osynlig. Det är just denna dynamik – det komplexa spelet mellan spionage och kontraspionage, i skuggan av politiska beslut som riskerar att underminera Sveriges långsiktiga säkerhet om inte beslutsfattare och underrättelsetjänster för en tätare dialog och ställer sig frågan; vad vill vi uppnå?
Illegalister – underrättelseverksamhetens dolda verktyg
I takt med att kända underrättelseofficerare under diplomatisk täckmantel identifieras och utvisas, växer betydelsen av illegalister – underrättelseofficerare som verkar utan officiell koppling till hemlandets ambassad, det vill säga under non-official cover (NOC). Dessa officerare lever under en noggrant konstruerad legend, det vill säga med falsk identitet och bakgrund, för att smälta in i samhället utan att väcka misstankar. Parallellt finns värvade agenter – lokala individer som kan leva helt öppet, men som samarbetar med en främmande makts underrättelsetjänst. Ett exempel är det par som greps i samband med den numera berömda gryningsräden i Nacka 2022. De hade inga legender eller falska identiteter men var ändå en del av ett större underrättelsenätverk.
Både illegalister och värvade agenter kan under lång tid leva till synes vanliga liv, arbeta och integreras i samhället. De kan ha tilldelade underrättelseuppgifter eller ligga lågt tills de aktiveras för ett specifikt uppdrag. Men aktivering behöver inte innebära dramatiska insatser – de kan lika gärna fortsätta vara aktiva deltagare i samhällslivet, påverka opinion eller knyta kontakter inom viktiga sektorer, allt medan de rapporterar eller förbereder inför framtida uppdrag. Säkerhetspolisen har varnat för att sådana ”sovande spioner” redan finns i Sverige, och deras blotta närvaro skapar en säkerhetsutmaning av en helt annan kaliber. Till skillnad från diplomatiskt skyddade underrättelseofficerare finns det inget tydligt register, ingen lista att gå efter. Här är underrättelsetjänsternas arbete som mest resurskrävande och tidsödande. Det handlar om att leta efter något som knappt syns.
Medias roll – när offentligheten möter underrättelsearbetet
I denna skuggvärld blir offentlig exponering av underrättelsearbete en risk i sig. När medier väljer att granska och publicera detaljer om pågående underrättelseverksamhet, även när det handlar om kända underrättelseofficerare, kan det undergräva säkerhetstjänsternas möjligheter att kartlägga hela nätverk. Ett tydligt exempel är SVT:s Uppdrag granskning som 2022 publicerade en omfattande kartläggning av misstänkta ryska underrättelseofficerare verksamma under diplomatisk täckmantel vid ambassaden i Sverige. SVT publicerade namn, roller och bilder – vilket beskrevs som ett journalistiskt scoop. Det ironiska var att SVT efteråt lämnade sin lista över misstänkta underrättelseofficerare till Säkerhetspolisen, med en underton av att ha upptäckt något myndigheten inte redan visste. Men underrättelsearbete handlar sällan om snabba avslöjanden; det bygger på tålmodig övervakning och långsiktiga strategier. I sin iver att informera kan medier därför omedvetet undergräva de processer de själva försöker belysa. Samtidigt utsatte sig SVT:s team för en egen risk. Genom att bedriva öppet fältarbete kring ambassaden och dokumentera underrättelseofficerare från en antagonistisk stat riskerade de att själva bli observerade och kartlagda av – i detta fall – rysk underrättelsetjänst. Professionella aktörer tränade i kontraövervakning och kända för att verka med offensiva metoder. På så sätt skapades en dubbel risk: både för det svenska underrättelsearbetet och för journalistteamet själva. Att hamna på en antagonistisk aktörs radar är sällan en bra idé – i synnerhet om de känner sig övervakade av okänd aktör med oklar intention.
Politiska beslut och deras konsekvenser – när symboliken får styra
I samband med Rysslands invasion av Ukraina 2022 valde flera europeiska länder, inklusive Sverige, att utvisa diplomater (ryska underrättelseofficerare) verksamma under diplomatisk täckmantel. Dessa beslut fattades för att markera avståndstagande från rysk aggression och för att minska den ryska närvaron i Europa. Symbolvärdet var stort – men vilka konsekvenser fick detta för underrättelsetjänsternas långsiktiga arbete? Genom att utvisa dessa kända aktörer, som man med viss säkerhet kunde följa, övervaka och kartlägga, tvingades den ryska underrättelsetjänsten att anpassa sig. Istället för official cover blev GRU och SVR sannolikt mer beroende av illegalister – och som konstaterat är dessa aktörer betydligt svårare att identifiera och övervaka. Därmed försvårades kontraspionagets arbete väsentligt. Det är det klassiska dilemmat: Man vet vad man har, men inte vad man får.
Denna förändring har lett till en tydlig taktikanpassning från rysk underrättelsetjänst. I stället för att bygga långsiktiga relationer och nätverk genom diplomatiskt skyddade underrättelseofficerare, har man i högre grad börjat utnyttja tillfälliga ombud – så kallade ”engångsagenter” eller ”slit-och-släng-agenter”. Dessa rekryteras ibland via appar som Telegram och instrueras att genomföra avgränsade operationer – till exempel sabotage, påverkansaktioner, kartläggning eller övervakning. Betalning sker ofta i kryptovaluta för att undvika spårbarhet. Rysk underrättelsetjänst kan också agera indirekt genom att uppmana sympatiserande grupper i Sverige att agera i linje med ryska intressen. Det kan handla om att organisera anti-ukrainska demonstrationer, sprida desinformation eller delta i mer offensiv verksamhet med säkerhetshotande inslag. Det här är svårare att upptäcka, svårare att lagföra – men inte mindre farligt.
En civil underrättelse- och säkerhetstjänst: ett strategiskt komplement
Sveriges nuvarande underrättelsearkitektur vilar på tre tunga pelare: Säkerhetspolisen, med ett polisiärt uppdrag att förebygga och lagföra inom rikets gränser; Must, med fokus på militära hot och internationell verksamhet; samt FRA, som bedriver signalspaning mot utländska mål. Men däremellan uppstår ett växande vacuum – ett gränsland där civila sårbarheter, hybridangrepp, digital påverkan och långsiktiga underrättelsehot växer fram utan att någon enskild aktör har uthållighet, helhetsansvar eller förmåga att möta dem. Attackytan är stor – är vi rätt rustade?
Här behövs sannolikt en civil underrättelse- och säkerhetstjänst – frikopplad från polisiär logik och militära prioriteringar, men i nära samverkan med båda. En sådan aktör skulle inte främst tänka som en polis eller officer – utan vara bryggan, nytänkande, med utökad systemförståelse och som en strategisk force multiplier. Den skulle inte enbart fokusera på att lagföra eller leverera militära rapporter till Regeringskansliet – utan ha kapacitet att möta hot som växer fram bortom dagens kategorier. Motståndaren tänker nämligen inte i termer av polis eller militär – utan bortom kategorier. De verkar i gråzoner, utnyttjar samhällsöppningar och taktikanpassar sig löpande. Ska Sverige kunna möta denna typ av hot måste vi göra detsamma – taktikanpassa. Vi måste vidga våra perspektiv, utveckla nya verktyg och framför allt tänka bortom nästa mandatperiod.
Med ett tydligt uppdrag att långsiktigt stärka samhällets motståndskraft, skulle en sådan aktör integrera underrättelser från hela det civila spektrat – med särskild inriktning på samhällspåverkan, teknologi, asymmetriska hot och icke-militära aktörer. Det inkluderar framväxande hot som AI-genererade påverkansoperationer, autonoma agenter i form av AI-drivna program, och det ofta underskattade insiderhotet. Den skulle se samband där andra ser stuprör och verka där nuvarande aktörer är bundna av operativt tempo, jurisdiktion eller rollfördelning. En civil underrättelse- och säkerhetstjänst är inte en ersättning för det vi redan har. Det är det vi ännu inte har – men behöver.
Säkerhet kräver långsiktighet
Kontraspionage vinns inte med symbolhandlingar eller snabba utspel. Det är ett tålmodigt spel i det dolda – där varje kontakt, avsikt, rörelse och mönster kartläggs över tid. Mot detta står politikens och offentlighetens behov av synlighet, reaktion och markering. Båda sidor har sin plats i en demokrati, men de verkar enligt olika logiker – och ibland mot varandra. Frågan är inte om det offentliga bör agera, utan hur och när. När blir priset för handlingskraften för högt? När underminerar vi det långsiktiga arbetet genom att riva upp det vi just börjat förstå? Kanske är det dags att ställa en mer grundläggande fråga: Vem tjänar mest på våra snabba beslut – vi, eller våra motståndare?
Att skydda nationens säkerhet i en tid av anpassningsbara hot kräver mer än reaktion – det kräver ett nytt tankesätt. En civil underrättelse- och säkerhetstjänst skulle kunna bli den saknade länken mellan Säkerhetspolisens förebyggande arbete, Musts internationella fokus och FRA:s signalspaning. En brygga som minskar risken för dubbelarbete och bryter upp potentiell konkurrens om mandat, resurser och tolkningsföreträde. En strategisk aktör som bryter ny mark, förstår förändrade mönster och agerar – inte främst för att lagföra eller rapportera, utan för att avvärja. Offensivt, analysdrivet och nytänkande.
För sanningen är: vår nuvarande uppdelning speglar vår organisationslogik – formad under mer än 200 år av fred – inte motståndarens angreppslogik. Det gör oss sårbara i mötet med en kvalificerad aktör som tänker bortom kategorier och agerar där vi lämnat utrymme. Men oavsett lösning krävs en djupare förståelse för det spel som pågår i det dolda – och modet att låta en del av underrättelse- och säkerhetstjänstens arbete ske just där. Där det hör hemma.