De senaste veckorna har vi kunnat följa utvecklingen avseende statens manövrar när det gäller Saudiarabien. Såväl Konstitutionsutskottet som Försvarsutskottet kommer att gå igenom olika aspekter av hanteringen. Det är bra att frågan behandlas med tanke på frågans försvars-, utrikes- och näringspolitiska betydelse. Samhället är utrustat med frammejslade organ och processer för att gripa sig an frågan på ett sätt som belyser och väger av olika intressen och utkräver ansvar.

Motsvarande hantering är svår att se i orkanens öga. Hela historien snurrar kring skapandet av ett särskilt bolag med påstådda bindningar till FOI. Istället för att följa normala procedurer har något extraordinärt skapats för att komma vidare i sakfrågan. Inte att undra på att statsrådet Tolgfors har blivit hårt ansatt, trots att denne rimligen inte varit inblandad i skapandet av bolaget.

På sätt och vis har försvarsministern haft lite tur, eftersom frågan skymt den starka kritik som Riksrevisionen riktade nyligen i sin rapport om en annan speciallösning, nämligen tillsättandet av den så kallade genomförandegruppen för att spara pengar i materielförsörjningen.

Enligt Riksrevisionen har Riksdagen inte blivit korrekt informerad och en hel del av åtgärderna kostat mer pengar sedan projekt avslutats, för att sedan startas igen. Det mest häpnadsväckande är att gruppen inte haft något formellt uppdrag eller direktiv för att spara 2,8 miljarder SEK. Istället har gruppen fått läsa ut delar i propositionstexter och andra dokument. Efter hand har sedan ett uppdrag växt fram, men eftersom det inte förekommit någon systematisk dokumentation är det svårt att följa gruppens arbete, överväganden och beslut. Det är minst sagt fascinerande att en tillfälligt sammansatt grupp kunnat göra så stora ingrepp med säkerhetspolitiska konsekvenser istället för att följa det system som redan finns.

Nu är inte dagens regering ensam om att hantera vissa frågor på sätt som upphäver gängse rutin. Regeringen Persson genomförde manövern att tillsätta en partgemensam grupp, Ag GRO, inför försvarsbeslutet 2004. Trots att en militär ledare av mycket hög kaliber, generalöjtnanten Göran Gunnarsson, ingick som högste representant, så försvann strategiska hänsyn när gränserna mellan politik och militärstrategi suddades ut.

Resultatet känner vi väl till. Permanent militär närvaro på Gotland försvann, utan att den dåvarande militärledningen protesterade, uppbunden som den var i Ag GRO. Idag ser realiteten ut så här för den militära ledningen: Operera i efterhand med negativa konsekvenser eller försök att gruppera fram styrkor till Gotland innan synbara tecken finns. Det senare riskerar såväl inre politiska slitningar som möjligheter för opponenter att exploatera framgrupperingen som riskfylld/krigshetsande. Som att spela schack med Karpov. Rörd pjäs är förd pjäs som denne skulle säga om vi ville flytta fram löparen istället för tornet vi flyttat tillbaka.

Kontentan av Saudiarabien, genomförandegruppen och Ag GRO är: Nästa gång någon säger att vi kör en special istället – Påminn om att den normala maktdelningen brukar fungera bäst i det långa loppet.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Mer av samma författare