Av Johan Wiktorin, avdelning I

Det har länge varit tyst om den s.k solidaritetsförklaringen som antogs för ett par år sedan. Detta är intressant, eftersom de geopolitiska förhållandena är stadd i stark förändring. Jag tänker då på förändringar i amerikanska, europeiska och ryska prioriteringar. Jag har intresserat mig för frågan under lång tid, och har tidigare skrivit här om ämnet tillsammans med generalmajor Karlis Neretnieks. Vi har också haft en intressant artikel av Försvarsrådet Johan Raeder förra hösten, som är väl värd att läsa.

Det finns ingenting i målsättningen som jag har några problem med. Nyckelelementen är att inte vara passiv om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba EU:s medlemsstater eller Norge och Island. Vi ska då till och med kunna ta emot eller ge militär hjälp. Att vi förväntar oss motsvarande är också en rimlig målsättning.

Det är medlen som är problemet med förklaringen, vilket gör det till en riskfylld strategi. Jag talar då om de militära medlen. I en krissituation har Sverige andra maktmedel som diplomati och ekonomi som vi kan och ska använda, men till syveende och sist måste detta backas upp av en militär förmåga. Scenariet är ju angrepp på våra grannar eller oss själva. Ingenting i Karlis och min grundläggande analys jag hänvisade till ovan har förändrats det senaste året när det gäller förmågan att ge militär hjälp. Allting hänger på om vi har kunnat förutse det som sker eller om vi reagerar på en händelseutveckling. I det senare fallet är osäkerheterna så stora att jag bedömer att vi inte kan ta risken att föra över stridskrafter till något baltiskt land eller andra kvalificerade operationer.

Förmågan att ta emot militär hjälp har också i praktiken stått stilla. För att utländska stridskrafter ska kunna basera i landet krävs planer, övningar och civil samverkan. Den politiska känsligheten kring denna verksamhet är så stor att jag undrar hur de tänkte när samtliga politiska partier i full enighet lanserade denna avsiktsförklaring.

Den militära hjälp vi kan få har försvagats av de bägge finanskriserna. Stora neddragningar har beslutats eller aviserats i USA och Storbritannien. Europeiska Unionen genomgår sin största politiska kris som manifesteras i problemen för euron. Sverige skrittar obekymrat vidare med en oförändrad hållning, en realt krympande försvarsekonomi och en underfinansierad personalförsörjningsreform.

Ställd inför en kraftig rysk upprustning och en amerikansk omorientering mot Asien som bägge kommer få genomslag nästa decennium, så saknas en diskussion om våra alternativ. I grunden är dessa tre. Den nuvarande lösningen med förhoppningar till ett försvagat EU och en urvattnad operativ bredd. Andra alternativet är en NATO-anslutning, som med stor sannolikhet inte kommer att vara förankrad hos folket. Det sista alternativet är mera av den gamla modellen. Ett starkt försvar som ger statsmakterna mer handlingsfrihet. Nackdelen med det alternativet är att det kostar pengar.

Om jag försöker sätta mig in i omvärlden och dess bild av den svenska solidaritetsförklaringen, så blir det fullt av frågetecken i anteckningsblocket. En kvalificerad bedömare sorterar snabbt bort retoriken och tittar på vad som de-facto görs, vilken militär kapacitet som finns och vad avsikten kan vara. Ett förenklat svar är att väldigt lite görs i form av förberedelser, den svenska kapaciteten är i avtagande och avsikten tycks vara att Sverige ska föras närmare NATO. Det reser frågan om inte solidaritetsförklaringen är en förberedelse i det tysta för ett NATO-inträde, och att vi som pekar på obalansen mellan ambition och resurser helt enkelt missar själva poängen. Beroende var bedömaren sitter blir slutsatserna en variation kring temat De kan/vill inte göra det de säger. Intention och kapacitet glappar stort. 

Eftersom säkerhetspolitiska frågor ibland inte ens kommer med på listan med alternativ när svenska väljare tillfrågas om de viktigaste politiska frågorna, så är sannolikheten stor att det blir ett status quo. Denna hypotes förstärks av att det politiska ledarskapet inte vill diskutera NATO-frågan. Den operativa bredden kommer då inte att kunna upprätthållas, utan snart kommer systemet av system att brista under ekonomiskt tryck. Det är stor risk för att nedskärningar kommer att tas ur markstridskrafterna i första hand. Flyg- och sjöstridskrafternas initiala betydelse vid operationer kring den Skandinaviska halvön är stor och dessa kommer därför att värnas. Vi har också en flyg- och fartygsindustri, vars fortsatta utveckling har en strategisk betydelse för vår högteknologiska nivå i framtiden.

Läget påminner lite om det för den nyanlända ungdomen till Stockholm. Ska jag bli ihop med någon för att ha en chans på bostadsmarknaden, bo i andrahand själv eller ska jag köpa en bostadsrätt med sovalkov? Om jag väljer det senare hamnar jag med nuvarande lön i förorten och pendlingsvägen blir lång. Bättre inkomster skulle göra framtidsutsikterna bättre för denne, alldeles oavsett valet. Annars är det nog läge att skruva ned ambitionen och flytta tillbaka till Vårgårda istället.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Mer av samma författare