Är ortsnamnet Adazi möjligen bekant? Om inte kan det vara god idé att lägga det namnet på minnet.
Det är nämligen där som det splitternya NATO-landet Sverige inom kort kommer att ge sitt allra första bidrag till försvarsalliansens kollektiva försvar och avskräckning.
Där, på samma plats som det en gång i tiden låg en sovjetisk militärbas, kommer svensk militär från och med en bit in i januari nästa år att ingå i ett slags roterande särboförhållande med sina danska kolleger i Camp Valdemar i lettiska Adazi.
Danska Camp Valdemar ingår i den kanadensiskledda brigad i Lettland som är en del av NATOs framskjutna närvaro – NATO Forward Presence – längs hela östflanken, från Estland i norr till Bulgarien i söder.
Den kanadensiska brigaden är i sin tur knuten till divisionshögkvarteret Multinational Division North, med 6.000 man under ledning av den danska generalmajoren Jette Albinus.
Från att inledningsvis ha varit ett rätt enkelt tältläger med tydliga vibbar av Roskildefestivalen har Camp Valdemar efterhand byggts ut och uppgraderats och är nu en permanent bas. Allt står klart för att ta emot de 600 svenskarna i den reducerade bataljon från skånska P7 som alltså kommer att utgöra Sveriges första Artikel Fem-bidrag någonsin.
Danskarna har varit på plats i Lettland och på Camp Valdemar i flera omgångar sedan 2022, och allra senast sedan augusti med en stridsbataljon om 800 man som nu gör sig klar att återvända hem till det Jydske Dragonregemente i Holstebro för några månaders välbehövlig vila.
Därefter avlöser danskarna igen sina svenska kolleger senare under 2025, och sen återigen under 2026, är det tänkt.
Och så förväntas det fortsätta framöver, så länge hotbilden kräver en förstärkt NATO-närvaro i öst. Vilket lär vara ett bra tag framöver.
En smart lösning där de efter hand rätt slitna danskarna kan bli avlösta – fast de förblir fortsatt i beredskap – och de svenska nykomlingarna får en snabbväg in i NATOs handfasta arbete för avskräckning och det kollektiva försvaret.
I detta första bidrag, som till att börja med är på ett år men med en allmän förväntan från både svensk och NATOs sida om förlängning, ingår i och för sig en hel del annat. Som exempelvis örlogsfartyg till NATOs maritima styrkor och så småningom även luftövervakning i första hand i Baltikum, så snart det öppnas upp luckor för svenskarna i NATO-schemat.
Men det är stationeringen i Camp Valdemar, vid den sårbara östra flanken i baltiska Lettland – blott ett stenkast från det aggressivt krigförande Ryssland – som mer än något annat visar på tyngden i, och vikten av, Sveriges nya säkerhetspolitiska hemvist i NATO.
Alltsedan det svenska NATO-medlemskapet föll på plats i början av mars existerar ju inte längre några – självpåtagna – gränser för vad Sverige kan göra för att stärka säkerheten i vårt närområde och för övriga allierade. Och i förlängningen för hela västvärlden.
En välkommen konsekvens av det är att samarbetet mellan Sverige och gamla NATO-landet Danmark väl aldrig varit så nära och ömsesidigt som i dessa dagar. Det är förbrödringen i Camp Valdemar när svenskarna flyttar in på den danska basen, det är materielsamarbete och inköp – inte minst den gemensamma jätteordern på stridsfordon 90, värd 25 miljarder svenska kronor – och väldigt mycket mer.
Danska ministrar reser i skytteltrafik till Stockholm, och i maj kom den nye danske kungen och hans dronning på statsbesök hos ”onkel Carl Gustaf” och ”tante Silvia”.
Förhoppningsvis kommer svenskarna hädanefter inte längre att i hastigheten glömma bort Danmark vid uppräkningen av länder i regionen; Norden består ju faktiskt inte bara av Sverige, Norge och Finland, som svenska företrädare allt för ofta har fått det att låta som.
Med sin långvariga och inbitna skepsis mot NORDEFCO höll sig danskarna i och för sig tidigare lite på sin kant i det nordiska försvarssamarbetet.
Men det var då det, på den tiden när Sverige och Finland fortfarande var allianslösa. Numera ingår alla vi nordbor i en och samma allians och har inte längre vare sig några begränsningar för samarbetet eller några hemligheter för varandra.
I den goda grannsämjans anda slog danska F16 rentav följe med de svenska JAS 39 Gripen i julgransformationerna över Öresund i förra veckan.
Så nära har väl de båda grannarna aldrig tidigare stått varandra. I alla fall inte på de senaste 500 åren, sedan Kalmarunionens dagar.
Det tackar vi skåningar alldeles särskilt för.
