Organisationen Mujahedin-e-Khalq (MEK) släppte i natt en detaljerad rapport över vad de påstår är inblandade delar och personer i det iranska kärnvapenprogrammet. I hög upplösning med telefonnummer och adresser bland annat säger sig organisationen ha kartlagt dessa ingående i en iransk, militär organisation. Budskapet är att Iran den senaste tiden intensifierat ansträngningarna att konstruera egna kärnvapen.

MEK är utpekad som en terroristorganisation och kämpar för att nå legitmitet i omvärlden för sin kamp mot den iranska regimen. Organisationen startade som en marxistisk kamporganisation, men kallar sig numera demokratisk och sekulär. MEK pekas ibland ut som medhjälpare eller aktörer i samband med likvideringar av iranska atomforskare.

Timingen för rapporten är övervägd, en dryg vecka före de permanenta staternas i FN:s säkerhetsråd och Tysklands möte med Iran i Bagdad i den nya förhandlingsrundan mellan parterna. Den kommer användas av förespråkare för en attack mot Iran som bevis på att tiden håller på att rinna ut för att stoppa det iranska kärnvapenprogrammet. Motståndare till en sådan aktion kommer att peka på trovärdighetsproblem när det gäller MEK och dessutom väga in upptakten till Irakkriget 2003, där uppgifter från enskilda källor fick för stort utrymme liksom de exilirakier som gärna såg Saddam Hussein störtad.

För Israel kommer rapporten i rätt ögonblick. Landet får ytterligare bränsle att försöka sätta press på väst att agera hårdare mot Iran. Förra söndagen överraskade premiärminister Netanhayu alla genom att bilda en samlingsregering istället för att utlysa ett nyval alla är överens om att han hade vunnit. Situationen påminner lite om maj 1967, då den hårt pressade israeliska eliten gick samman i en samlingsregering. Några veckor senare, den 5. juni, slog Israel sedan ut tre flygvapen på samma dag i ett överraskningsanfall, vilket var upptakten till sexdagarskriget.

Med denna åtgärd som innebär att det nu sitter tre före detta försvarsstabschefer i regeringen och mobiliseringen av sex bataljoner till det södra frontavsnittet (Sinai), så har ett par indikationer som kan innebära omfattande operationer blivit kända. Min huvudhypotes är fortfarande att en eventuell operation mot Iran kommer att inledas någon annanstans, eftersom det står så mycket legitimitet på spel med en direkt attack som stora delar av omvärlden sannolikt skulle uppfattta som oprovocerad. Detta är i och för sig ett klassiskt analysproblem. Det är långt ifrån säkert att den israeliska ledningen skulle uppfatta legitimiteten som mer värd än exempelvis den strategiska överraskningen som ett plötsligt anfall skulle innebära. Iran är emellertid en helt annan motståndare än vad Irak var 1981 och Syrien 2007.

Det händer fler saker i regionen än ovanstående. I Jordanien förbereder sig specialförband från 17 olika länder en gemensam övning, Eager Lion, som startar på tisdag och pågår cirka två veckor. Förra året var övningen bilateral mellan USA och Jordanien och gick på sommaren. Nu är den alltså väsentligt utvidgad med 12000 deltagare och går av stapeln lite tidigare till visst obehag för regimen i Syrien. Inte undra på när vi betänker specialförbandens betydelse under Libyenkriget och det faktum att al-Assad betyder lejon (Eager Lion). Som ett brev på posten florerar det nu rykten om att den syriska regimen börjat flytta sina SCUD-system kring gränsen mot Jordanien och Turkiet.

Hittills har ju Turkiet varit det område som Assad blickat mest oroligt mot med tanke på de turkiska utspelen och dess militära kapacitet. Turkiet har dessutom skärpt tonen mot Irak den senaste tiden. Tillsammans med den irakkurdiska ledningen i norra Irak, så jagar turkiska enheter och Peshmerga grupper av PKK-medlemmar. Samtidigt har Turkiet tagit emot den irakiske vicepresidenten som nu är efterlyst av Interpol för likvideringar av oppositionella i Irak. Den irakiska ledningen har startat en propagandaoffensiv mot Turkiet och de kurdiska ledarna i norr, dessutom har centralmakten tagit exportpengar från de norra oljekällorna istället för att följa de överenskommelser som finns. Lägger vi dessutom uppgifterna om eventuella israeliska agenter i irakiska Kurdistan, så blir bilden ytterst komplex.

Precis som Libanon, där strider i Tripoli har krävt dödsoffer idag. Det är frågan om sunnitiska extremistorganisationer som försöker utvidga sitt revir, vilket den libanesiska regeringen motsätter sig och med jämna mellanrum försöker begränsa dessa manövrar. Idag gick armén mellan strider mellan alawiter boende i Tripoli och anhängare till en arresterad sunnitledare.

Ett av problemen för Assads motståndare är just förekomsten av extremister på samma sida som de som startade den fredliga revolten i Syrien för ett drygt år sedan. Mest misstänkta för de bägge bilbomberna i Damaskus i veckan som krävde minst 55 dödsoffer torde vara en sådan organisation. Exempelvis har en organisation som kallar sig Al Nasra tagit på sig ansvaret för attacken.

Med dessa turer är det inte undra på att Hizbollahs ledare Nasrallah häromdagen såg sig tvungen att ingjuta lite mod i den egna organisationen genom att deklarera att rörelsen kan slå mot mål i hela Israel. Statusen på Hizbollah är svår att värdera, men obestridligt är att de är tillräckligt starka för att behärska stora delar av södra Libanon och delar av Beirut. Med stor sannolikhet har organisationen haft personal på plats i Syrien för att stödja den syriska regimen.

Man har på så sätt varit mer lojal mot Iran än Hamas som flyttat tyngdpunkten från Damaskus till Kairo sedan upproret mot Assadregimen startade. Ett styrkeprov kommer på tisdag, då palestinierna minns Nakba (katastrofen) med manifestationer och protester. Med ett egyptiskt presidentval runt hörnet måste Israel hantera situationen kring palestinierna på ett annat sätt än förut.

Som det heter i det arabiska ordspråket:

Smek hunden om du vill vara vän med dess herre.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Mer av samma författare