Det finns anledning att överväga om begreppen gråzon och hybridkrigföring bör minska i betydelse. Det finns en uppenbar risk att dessa begrepp invaggar oss i en falsk trygghet om att angrepp inte kommer att överskrida värden som vi tror oss ha åsatt beredskapstrappan. I själva verket ökar intensiteten, men så långsamt att det hela tiden bildas nya normallägen. Nyckelaktörer i totalförsvaret behöver klarlägga om vi befinner oss i ett skymningsläge.
I mitt förra inlägg skrev jag om begreppet ”skymningsläge”. Jag skrev att ”hybridkrigföring och antagonistiska aktörers upprätthållande av en ”gråzon” möjliggörs av imperfektioner i våra system, något vi själva råder över. Dessa skall inte förväxlas med det skymningsläge vi nu är på väg in i. Under Kalla kriget talade vi enbart om skymningsläge där sabotage och subversion var medel för att mjuka upp en motståndare inför ett fullskaligt angrepp.”
Det pågick dock ett sovjetiskt hybridangrepp på västvärlden under flera decennier även under Kalla kriget men det gick snarare under benämningen strategisk eller ideologisk subversion och innehöll ungefär 70 % påverkan och underminering, 20 % underrättelseinhämtning och 10 % sabotage och mord t ex på avhoppare som uppfattades som förrädare. Denna verksamhet kunde snabbt skalas upp till intensiv och fokuserad subversion, till exempel i samband med utplaceringen av Pershing II-robotar i Västtyskland 1983. Likheterna med dagens situation är slående.
Definitionen av skymningsläge lyder: ”den korta tidsram då ett samhällshot, yttre eller inre, kan observeras gå från hot till faktiska skadeeffekter”. Frågan är hur lång förvarning vi får?
Bakgrund
Begreppet ”reflexiv kontroll” (рефлексивное управление) är centralt inom rysk militär och säkerhetsdoktrin och syftar på metoder för att påverka en motståndares beslutsfattande genom att forma deras perception av verkligheten. Reflexiv kontroll är en avancerad form av psykologisk och informationsmässig påverkan, som syftar till att få motståndaren att fatta beslut som är fördelaktiga för den som utövar kontrollen, utan att motståndaren är medveten om att deras val har manipulerats.
”Aktiva åtgärder” (активные мероприятия) är en bred uppsättning av dolda och öppna operationer syftande till att påverka opinioner, destabilisera motståndare och gynna egna strategiska mål. Inom modern rysk militär och säkerhetsdoktrin omfattar dessa åtgärder politiska, psykologiska, ekonomiska och militära medel. I väst använder vi på liknande sätt det analytiska ramverket PMESII för att förstå och motverka dessa aktiva åtgärder.
Vi behöver ständigt påminnas om att Ryssland, men även Kina och Iran i stor omfattning ägnar sig åt den här typen av påverkan och manipulation. Många går i fällan, inte minst oberoende media, som är uttolkare av aktuella händelseutvecklingar åt de allra flesta medborgare.
Nyligen hördes på Sveriges Radios kanal P 1 en journalist inleda ett reportage med formuleringen: ”Är avbrotten på undervattenskablarna i Östersjön ett resultat av sabotage eller en olyckshändelse?”. Denna rubricering exemplifierar på ett perfekt sätt vad angriparen vill uppnå. Vi skall hållas i ovisshet om det pågår ett angrepp eller huruvida en händelse är antagonistisk.
Från gråzon till skymningsläge
Det blir på så vis svårare att förstå när det lågintensiva skymningsläget (gråzonen, hybridkrigföringen) övergår i ett högintensivt. Viss ledning kan man få av händelseutvecklingen under vintern 2021/2022, preludiet till det fullskaliga angreppet på Ukraina.
Vi har under året sett drönare flyga över skyddsobjekt, det har genomförts inbrott i vattenverk, undervattenskablar har saboterats, Malmbanan har drabbats av störningar vid ett stort antal tillfällen (oklart om det är fråga om sabotage), en TV-kanal har sänt en dokumentär med falska påståenden om hur svensk socialtjänst fungerar och samma morgon som IT-systemet Millenium togs i bruk i Västra Götalandsregionen, kraschade flera av regionens webbplatser av en överbelastningsattack.
Utanför Sverige har en vitrysk medborgare gripits i Polen misstänkt för sabotage, två kärnkraftverk i Finland har problem, ett norskt oljefält har drabbats av strömavbrott, en finsk elkabel har saboterats med följd att två öar blivit utan ström, British Airways har drabbats av en omfattande IT-attack, Kina har dumpat priser på varor som statsstödda kinesiska företag översvämmar Europa med.
Putin har skrivit under en ny kärnvapendoktrin och Ryssland sköt dagen efter en potentiellt kärnvapenbärande robot från ryskt territorium mot Ukraina (något som senare kanske visade sig vara ett felaktigt rykte intressant nog), Nordkorea har skickat trupp till Ukraina samtidigt som Ryssland förser Nordkorea med robotteknologi, vilket innebär att Nordkorea blir ännu farligare för USA:s fastland.
Inget av detta har någon signifikant kinetisk eskaleringseffekt utan det mesta handlar om att påverka verklighetsuppfattningen hos målpubliken t ex beslutsfattare, media och opinion i Väst och etablera en bild av att den här typen av händelser faller inom normalbilden. Det gör i sin tur att beslutsfattandet försenas eller förlamas om/när ett väpnat angrepp inleds.
Osäker framtid
Underrättelseofficerare, chefer och staber – i Sverige, hos våra allierade och NATO:s gemensamma staber – ägnar sig nu åt bedömanden där man försöker avgöra hur nära skymningsläget vi befinner oss. Tyvärr kan den informationen till stora delar inte delas med de civila delarna av totalförsvaret.
Samtidigt inser fler och fler länder vikten av en s k ”whole-of-society-approach” för att kompensera för det svaga underhållsdelarna av de väpnade styrkorna och för att kunna hantera att hela samhället angrips (jfr Ukraina). För att det skall fungera måste de civila aktörerna förstå hela bilden (även om det inte innebär att de måste få del av detaljerad underrättelseinformation). Det kommer inte att fungera att de skall vara beroende av realtidsstyrning om/när kriget kommer.
Om de civila delarna av totalförsvaret skall få del av hotbilder kommer det att ställa nya krav på informationsvärdering och informationsdelning snarare än väntan på system som lever upp till säkerhets- och kvalitetskrav. Det finns trots allt fortfarande möjlighet att mötas i RÖS-skyddade[1] utrymmen, lämna telefoner och datorer utanför lokalen och använda papper och penna.
På en högre upplösningsnivå kan man koppla denna händelseutveckling till den nedgång i amerikansk maktprojicering som presidentvalet, perioden fram till presidentskiftet och Trumps inledande ämbetsperiod innebär. Som det ser ut nu kommer Trump ägna sig nästan enbart åt inrikes utmaningar initialt. Han och hans närmaste har intagit hållningen att det är viktigast att kriget i Ukraina tar slut så fort som möjligt även om det innebär att Ukraina förlorar territorium.
Detta sänder en signal till Kreml att man kan komma undan med att invadera andra länder för att nå sina mål. Samma signal sänds dessvärre också till Beijing, Teheran och Pyongyang.
Är då inte det jag föreslår också en konsekvens av reflexiv kontroll? Att jag nu föreslår att det bör övervägas att vi är på väg in i ett skymningsläge – kan ju bygga på vilseledning i syfte att få oss att rusta? Ja, det kan så vara men faktum är att om vi inte rustar så klarar vi inte ett väpnat angrepp och om vi rustar så klarar vi många fler händelseutvecklingar än väpnat angrepp. Historien har lärt oss att inte enbart hoppas på det bästa, utan att också samtidigt förbereda för det värsta.
Vi kan räkna med fortsatt relativt långsam eskalering och ett tydligt inträde i ett skymningsläge inför en kulmination under den närmsta femårsperioden. Exakt när det kommer att ske är omöjligt att säga. Liknelsen med den långsamt kokta grodan är dock misstänkt subversiv. Den visar sig nämligen vara en faktoid[2]. Dr Victor Hutchison, University of Oklahoma har försökt koka en groda och den hoppade ur grytan när vattnet blev för varmt.
Var som grodan.
