Många har säkert sett amerikanska filmer där drill-sergeanter skrikande svärmar runt en nyinryckt rekryt som förväntas stå oberörd mitt i en skenande ljudtornado. Momentet har det trevliga namnet ’Shark Attack’ och har historiskt syftat till att etablera dominans och rensa ut de oönskade. Den ålderdomliga skrikpedagogiken avfördes slutligen 2020 i armén, men nya diskussioner om att återinföra den illustrerar problemen inte bara med metoden i sig utan framförallt svårigheten att ändra en utbildningskultur.
Shark Attack har sin bakgrund från 1960/70-talen när den amerikanska armén nyttjade ett pliktsystem med överuttag. Något som gjorde att instruktörer varje år mötte ett stort antal omotiverade rekryter. Man såg ett behov att snabbt etablera dominans över individer som i flera fall hade ett aktivt motstånd mot att befinna sig där. Med åren har man även berättigat metoden som sätt att första dagen använda skrik, utmattning och en generellt kaotisk miljö för att simulera stress och identifiera de som inte haft vad som krävdes.
Problemen med metoden är uppenbara. En metod designad för att dominera de direkt motvilliga är inte den bästa för att utbilda frivilliga och motiverade människor. I ärlighetens namn är den inte ens så effektiv i att motivera de omotiverade. Vi kommer förvisso alltid att behöva övningar som förbereder människor för stridens extrema krav. Men det vi vet om stresspsykologi idag visar att för att vara effektiva bör sådana övningar vara så funktionella som möjligt mot just striden. Så realistiska stridsövningar som möjligt inom etiska gränser. Inte att någon står och skriker en i ansiktet. Som det står sammanfattat i Försvarsmaktens läroböcker: Det är utbildningens innehåll som ska vara krävande, inte omständigheterna runt omkring. Momenten som skall lära ut stresshantering bör också innehålla ett moment av aktiv bemästring för att ge individen några ökade färdigheter. Stresshantering lärs helt enkelt inte bäst genom att passivt stå ut med att någon skriker en i ansiktet. Människans stressnivå sjunker snabbast när vi känner att vi kan hantera en situation med positivt utfall (ge order, målange på radio, avge eld som träffar, lägga första förband etcetera). Avslutningsvis så separerar vi numera uttagning och utbildning, vilket innebär ”gallra ut de som inte duger”-argumentet är överflödigt. Att röra sig bort från en ålderdomlig pedagogik är därmed logiskt.
Problemet uppstår dock ofta när olika utbildningsmoment institutionaliserats. Det vill säga att de ses som en självklar del av utbildningen på ett sätt som man inte längre tänker på. Individer som är produkter av systemet kommer generellt alltid att ha en övertro till det som danade just dem; Det var så jag utbildades och se så fulländad och ödmjuk jag blev. Något som naturligt formar normer över hur man bedömer andra: Jag litar inte på någon som inte kan tåla moment X eller Y. Men framförallt riskerar alla diskussioner om att ta bort sådana moment föda reaktioner om ”gullegull-pedagogik” och sänkta standarder, eller raljerande om att dagens ungdomar bara är lättkränkta och omöjligen kommer att kunna möta krigets krav. Kort och gott så är organisationer ofta duktiga att motarbeta förändring, även om all logik säger att något är dåligt.
Det är i grovt detta som inträffat efter att Shark Attack slutligen togs bort från första dagen i den amerikanska arméns grundutbildning. Vissa har menat att rekryterna kommer sakna en vital del som hade bättre förberett dem för striden. Andra menar att den mer grupporienterade övningen ”The first 100 yards” är inte bara mer fysiskt krävande utan även mer ändamålsenlig mot striden. Dessutom på ett sätt där instruktörerna just instruerar och visar som föredömen, inte skriker för underkastelse. Nyligen kom dock tecken från det Pentagon på att man övervägde att återinföra skrikpedagogiken under parollen ”Make Basic Great Again”. Något som indikerar att frågan verkar allt annat än avgjord.
Diskussionen är inte något som direkt påverkar vår svenska utbildning. Men den kan vara relevant att reflektera över av flera anledningar. När ovälkomna beteenden trots allt uppdagas i vår utbildning är det sällan någon som vill rekryterna ont, utan vanligtvis instruktörer som utsatt människor för ogenomtänkta saker med en svag eller icke-existerande koppling till ”krigets krav”. Diskussionen illustrerar också hur svårt (ibland näst intill omöjligt) det kan vara att ändra kulturella normer när de väl fått sitt fäste.