av Magnus Sjöland
Jag är rädd att den politik som förts de senaste decennierna inom försvarsområdet har fokuserat så hårt på nedskärningar att centrala aspekter har förbisetts. Det för mig allra viktigaste kriteriet har helt kommit utanför fokus, demokratikriteriet. Ju mer staten tar över ansvar från medborgarna, desto mindre behöver medborgarna bry sig och detta innebär att de bryr sig ännu mindre, och i slutändan inte tar något ansvar alls.
Vi måste ha en politik som redogör för det offentliga ansvaret och passar in detta i en vidare moralteori som ger utrymme och mening åt våra privata och moraliska förpliktelser. Politiken får inte tränga ut vår känsla av personligt ansvar för att ställa upp om det krävs, hålla löften och fullfölja åtaganden. De senaste åren har gränsen flyttats mellan offentligt och privat ansvar, staten har tagit på sig en större roll och kräver allt mindre av den enskilde medborgaren. Folkförankringen och känslan av att vi tillsammans skall försvara Sverige håller på att gå förlorad. Staten med sina myndigheter, experter och anställda soldater skall ta hand om försvaret och den enskilde medborgaren behöver inte engagera sig. De politiska principerna har väldigt låg relevans för reglerna för personligt handlande och tränger bort vår känsla av personligt ansvar.
Det är inte enbart inom försvarsområdet detta gäller, utan företeelsen är påtaglig inom alla områden i samhället. Ju mer staten tar på sig att ”ta hand om oss”, ju mindre känsla av eget ansvar får den enskilde medborgaren. Detta är på lång sikt ett mycket stort problem då det på sikt hotar de mycket stora värden som vi har i vårt demokratiska system: demokrati, frihet, rättvisa, jämlikhet och tolerans.
Författaren är VD och ledamot av KKrVA
