Frågan uppkom under en dialog på X (tidigare Twitter). En debattör delade ett inlägg om hur IDF[1] med långräckviddig precisionsbekämpning angrep Hamas ledarskap i Doha, Qatar, och menade att det var vägen framåt för väst. Vi ska inte hamna där Ukraina är, det vill säga bundna i ett frontalt ställningskrig.
De som läst mina tidigare inlägg som adresserar ställningskriget i Ukraina vet att jag är helt enig med debattören om att vi bör utveckla vårt sätt att genomföra strid mot att undvika att hamna i ett ställningskrig snarare än att utkämpa ett sådant så bra som möjligt[2]. Jag svarade dock att vi måste ha förmåga till både bekämpning på djupet av högvärdiga mål, och strid med manöverförband i såväl direkta som indirekta syften.
Debattören i sin tur replikerade att till exempel armén saknar långräckviddig bekämpningsförmåga och det gamla invasionsförsvarets ”möta- hejda- slå” doktrin inneburit en övertro och ett överfokus på att ”storma skiten ur dem” (vilket jag lånade som titel på detta inlägg). Debattören vill inte ”storma skiten ur dem”, utan vill slå dem utan att ens behöva möta deras manöverförband (även om vi så klart behöver kunna det också). Han frågade efter mina tankar i saken och när jag började konkretisera dem fick jag idén att kanske ta denna intressanta diskussion från en undangömd tråd på X till en plattform där fler insatta kan ge sin syn.
Att armén saknar långräckviddig bekämpningsförmåga är svårt att ha en avvikande mening om. Detta kan till del kanske förklaras med att i det gamla invasionsförsvaret var det Östersjön som var djupet av fiendens gruppering vid kustinvasion och det var flygvapnet och marinen som skulle verka mot mål där medan armén engagerade de fiender som kommit i land. Behovet av riktig långräckviddig bekämpningsförmåga för armén var lågt. Det kompliceras dock av att detta resonemang mer träffar det operativa djupet än det taktiska. Även vid strid mot en landstigen fiende som tagit ett brohuvud fanns det ett taktiskt djup. De resurser som armén hade till sitt förfogande för strid där skulle möjligen vara fördelningsartilleriet och jägarförband. Problemet var ju att fördelningsartilleriet inte hade längre räckvidd än brigadartilleriet, ofta till och med kortare, varför det inte var så mycket med den förmågan när det kom till bekämpning på djupet, utan mer kunde förstärka brigadartilleriet i understödet av manövern. Det är i sig ett utmärkt användningsområde för fördelnings- eller divisionsartilleri, men det skadar verkligen inte att kunna bekämpa fiendens artilleri, utgångslägen, luftvärn, staber, underhållsförband och så vidare som i regel finns bortom räckvidden för brigadartilleriet. Raketartilleri hade ju varit utmärkt i den rollen, men som en artillerist förklarade för mig; Bofors tillverkar eldrörsartilleri.
Under avvärjningsstrid vid kust var det flygvapnet och marinen som av naturliga skäl stod för förmågan till strid på det operativa djupet vilket kan vara en förklaring till bristen på förmåga till långräckviddig bekämpning inom armén. Förklaringen är inte oantastbar, då förmågan till bekämpning på det taktiska djupet inte heller var så väl tillgodosedd, och det blir inte så mycket bättre när man ser på avvärjningsstriden i Norrland vid invasion över landgräns. Då fanns det både ett operativt och taktiskt djup för arméförbanden. För bekämpning på det taktiska djupet fanns mer resurser i norr än i söder. Det fanns bandkanonförbanden och de fasta kanonbatterierna som var bestyckade med gamla fartygspjäser med jämförelsevis lång räckvidd. Terrängen och kontexten gjorde jägarförbanden effektivare som bekämpningsförband på djupet än i terrängen runt exempelvis Ystad. På det operativa djupet hade flygvapnet och i synnerhet marinen inte samma roll som vid kustinvasion. Attackflyget hade ammunition mot markmål, men var kanske inte optimerat för rollen, med undantag av den lätta attacken. Bristen på exempelvis raketartilleri gjorde jägarförbanden till vårt kanske främsta system för bekämpning på det operativa djupet? Det var, och är, i sig inget dåligt verktyg, men eldöverfall saknar samma momentana eldkraft som en raketartilleribataljon eller ett attackföretag kan utveckla mot ett upptäckt högvärdigt mål. Jägarförbanden kan upptäcka och leda in bekämpning, men utan verktyg som raketartilleri eller attackflyg med god förmåga mot markmål att använda mot dessa upptäcka mål tappar det lite av sin effekt. Den traditionella störstriden som jägarförbanden bedrev byggde inte främst på massiv momentan eldkraft mot vissa punkter, utan mer på motsatsen, en uthållig nålsticksstrid över ytan. Denna har sitt klara existensberättigande, men ersätter inte långräckviddig bekämpningsförmåga med hög momentan eldkraft.
Armén saknade (och saknar) förmåga till långräckviddig bekämpning i bemärkelsen att med massiv momentan eldkraft nedkämpa prioriterade mål. Det fanns skäl till det, men detta måste också ses i skenet av ekonomisk prioritering. Man kan inte få allt, och något måste prioriteras bort.
Däremot är jag inte lika säker på att det fanns en övertro och ett överfokus på att ”storma skiten ur dem”. Jo, hos vissa förbandstyper som stridsvagns-, pansarskytte- och kustjägarförband kan det nog vara så att detta var, om än inte standardlösningen, så åtminstone en del av självbilden och kulturen. Med tanke på vad dessa förband skulle lösa för uppgifter anser jag nog det vara både berättigat och i huvudsak av godo. Infanteriet, som jag uppfattade det under denna tid, hade mer en ”övertro och ett överfokus” på att ”fördröja skiten ur dem”, vilket också jag anser vara berättigat och i huvudsak av godo givet infanteriets huvudsakliga kontext och förutsättningar.
Vad debattören har rätt i är att arméns tradition och kultur fokuserar på striden i den taktiska stridskontakten och i viss mån det taktiska djupet. Med NATO-begreppen som beskriver indelningen av operationsrummet är arméns fokus i ”close”, medan NATO har ett helt annat fokus på ”deep”, även för arméförbandens strid, sedan introduktionen av doktrinen Air-Land Battle 1982 i USA[3]. Air-Land Battle doktrinen kritiserades emellertid för att ha för stort fokus på nedkämpande av mål med långräckviddig eldkraft och därmed fortfarande, likt traditionellt amerikanskt tänkande, vara för präglat av utnötningstankar, och trycka för lite på samordning mellan manöver och eldkraft på hela det operativa djupet vilket utmärker manöverkrigföring. Detta innebär inte att vare sig NATO eller USA nödvändigtvis prioriterar bort manöverförbanden till förmån för enbart långräckviddig bekämpning. Manöverförbanden har roller att spela, men domineras av långräckviddiga förmågor som vi aldrig haft. Dessa långräckviddiga förmågor kan potentiellt öka manöverförbandens verkan som konsekvens av synergier mellan eldkraft och manöver och ökar möjligheten att utmanövrera och besegra fienden snarare än förinta den. Edward Luttwak har framhållit att manöverkrigföring syftar till att bryta fiendens stridsvilja genom ”systemic disruption” genom att angripa fiendens svagheter i stället för hans styrkor, oavsett om de är materiella, psykologiska, logistiska, tekniska eller organisatoriska[4].
Vi kanske inte ska ersätta vårt fokus på ”close” med ett annat fokus på ”deep”, utan utveckla samspelet mellan dessa och skapa en balanserad förmåga byggd på manöverkrigföring på den operativa nivån, men som kan hantera strid i kontexter då denna begränsas? Vi kan snegla på det tyska konceptet där nära samverkan mellan manöverförbanden och Luftwaffes insatser på såväl taktiskt som operativt djup för att understödja manövern fungerade väl[5]. Denna tyska tidiga förmåga var grundad i att tyskarna sedan 1800-talet såg den operativa nivån, det som då kallades fälttåget, som den normativa för hur krig ska föras snarare än det taktiska slaget, som exempelvis Frankrike och USA[6].
Beroende på kontexten kommer balansen mellan huruvida manövern understödjer eldkraften eller tvärtom förskjutas fram och tillbaka. I ett ställningskrig där manövern är kraftigt begränsad, som i Ukraina, kommer bekämpning på djupet att öka i betydelse, men det innebär inte nödvändigtvis att denna avgör kriget. På liknande sätt kommer bekämpning på djupet att få ett ökat fokus också när terrängen begränsar manöverförbandens rörlighet genom att kanalisera den till exempelvis vägar där framryckningsleder och grupperingsplatser blir lättare att identifiera.
I kontexter där manöverförbanden kan utveckla sin fulla rörelsepotential kommer fokus att ligga på dessas rörelse och hur den bäst understöds. Vilket av dessa fall man låter vara dimensionerande för sitt system och tänkande får stor betydelse. Ska vi dimensionera oss för ett ställningskrig eller för att undvika att fastna i ett sådant? Frankrike och Tyskland stod inför samma val efter första världskriget och valde olika, med tydliga resultat 1940. I synnerhet i USA har emellertid hela systemet färgats av en eldkraftsdominerad syn på striden som gör taktiken och synen på ledning mekanisk och managementfokuserad. Förvisso, besitter man en så överlägsen eldkraft att man kan ”skjuta bort” alla problem och friktioner, så fungerar ju det i längden. Men det är fortfarande ett ineffektivt tänkande som medför lägre relativ effektivitet. Den amerikanska lägre effektiviteteten relativt tyskarna under andra världskriget har, trots det tyska nederlaget, föranlett forskning om hur denna högre effektivitet uppkom[7]. I grunden är det synen på strid och krig som en duell mellan tänkande, anpassningsbara och reaktiva kontrahenter som gör skillnaden mot en syn som ser krig som ett utbyte av ammunition där den med mer kommer att vinna.
Faran med en överdriven tilltro till system som ser synkroniserad eldkraft allena som vägen till seger är uppenbar. Taktiska system där indirekt eldkraft står i centrum blir lätt metodiska, långsamma och process- och planfokuserade. Det franska systemet som utvecklades under mellankrigstiden var fokuserat på indirekt eldkraft med just ett mekanisk processfokus, liksom det amerikanska i Vietnam. Inget av dem var framgångsrikt. Det är farligt att glömma att fienden inte är en uppsättning mål som ska nedkämpas i skonummerstorleksordning för att uppnå seger. Ju farligare och dödligare bekämpningssystem som man förfogar över, desto fortare kommer motståndaren att hitta sätt att minska deras verkan. Indirekta system tenderar att ha verkansprofiler som är snarlika, vilket gör att skyddsåtgärder mot ett av dem ger skydd i någon mån också mot andra. Således måste dessa system kompletteras med manöversystem som nyttjar fiendens i sig korrekta skyddsåtgärder för indirekt bekämpning som effekthöjande förutsättningar. En stark, modern förmåga till långräckviddig bekämpning måste inte innebära att vi fångas av myten att indirekt eldkraft ensamt vinner striden och att systemet ska byggas utifrån en processfokuserad managementsyn som maximerar ”fabrikens” output av splitter.
Hur kan man se på NATOS begrepp ”close” respektive ”deep”? Vilken taktisk nivå gör vad? Den under organisering svenska nya divisionen ska kunna ingå i en NATO-kår. Division hade vi en under 2000-talets början, och tidigare under kalla kriget flera motsvarande fördelningar. Den nya divisionen är så klart inte en kopia av någon av dessa då nya förutsättningar kräver nya lösningar, men konceptet är inte helt okänt. Men vilken roll har kåren, en ledningsnivå vi i Sverige ersatte med MILO[8] efter andra världskriget och som få har erfarenhet av? Och hur ska division och kår förhålla sig till varandra i frågan om bekämpning på djupet? Hur träffas de av begreppen ”close” och ”deep”?
Watling och MacFarland skriver om kåren i The Future of the NATO Corps.
“The future corps will not simply be a command echelon but will need to be actively engaged in the deep battle to enable victory in the close by its subordinate divisions. It is likely to be engaged throughout its operational depth, and will need a full complement of fires, engineering, sustainment, ISR, intelligence, CBRN (chemical, biological, radiological and nuclear) and political components to operate effectively. Furthermore, while indispensable as the echelon shaping the close battle through deep effects, corps must retain sufficient cognitive capacity to maintain awareness of, and fight across, the multi-domain battlespace. This is why many multi-domain capabilities should be held at the highest tactical echelons, because it is there that a commander has the greatest time to understand the battle, while retaining direct touch points to the close battle that they are endeavouring to shape.”[9]
Jack Watling och Sean MacFarland ser alltså kåren som en aktiv part i striden i ”deep”, på det operativa djupet, medan divisionen agerar i ”close”. Detta innebär att båda är intressenter i bekämpning på djupet men på olika djup, där divisionen fokuserar på det operativa djupet och divisionen på det taktiska.
För mig är det inte en fråga om armén ska ha tillgång till långräckviddig bekämpning. Svaret är givetvis ja. Divisionen bör ha förmåga att såväl förstärka brigadernas artilleri för deras strid, och för bekämpning av mål bortom brigaderna räckvidd, exempelvis med raketartilleri, patrullrobotar med viss räckvidd och kanske med attackhelikopter? I en svensk division bör dessa förmågor helst vara svenska av ledningsmetodiska, kulturella, språkliga och samövningstekniska skäl, även om förmåga att skjuta med andra NATO-nationers resurser måste finnas. Detta svarar på behovet av förmåga på det taktiska djupet. Vad gäller understöd av attackflyg kommer detta inte organisatoriskt att tillhöra divisionen eller ens armén, men förmågan att nyttja det måste så klart finnas oavsett nationalitet.
När det gäller förmågan för bekämpning av mål på det operativa djupet bir det mer en fråga för kåren och den operativa nivån. Denna bör ha resurser som exempelvis ”extra” långräckviddigt raketartilleri, markrobot, långräckviddiga drönare, attackhelikoptrar och tillgång till understöd av attackflyg. Kåren kommer väl knappast vara svensk på samma sätt som divisionen eller brigaderna, utan kommer vara sammansatta av flera nationer? Här kan man börja fundera på hur mycket svenska armén ska ta åt sig med tanke på det arv vi har. Ska vi fokusera på ”close”, men öka förmågan till bekämpning på det taktiska djupet, och låta andra NATO-nationer stå för förmågan på ”deep”, det operativa djupet, med undantag av våra flygförband och jägarförband (som ju både kan agera som sensorer och verkansförband) så klart? Åtminstone under en tid? Vi kan kanske inte göra allt samtidigt? Eller ska vi bygga en komplett egen arméförmåga för långräckviddig bekämpning även på det operativa djupet? Är det samma system som löser ut förmågan både på det taktiska och operativa djupet? Är det kostnadseffektivt? Eller suboptimalt? Innebär det att vi dubblerar andra länders förmågor i någon mån?
En annan punkt att diskutera är om det är långräckviddig bekämpning med meterprecision som behövs, eller med hektarprecision, eller både och? Mot de flesta mål på stridsfältet kanske hektarprecision är tillräckligt och kan kompenseras av viss yttäckning på verkansområdet vilket gör exempelvis raketartilleri till ett bra alternativ, medan andra mål, exempelvis splitterskyddade högvärdiga fordon eller mål grupperade bland icke evakuerade civila, kräver meterprecision och då är patrullrobotar eller annan styrd ammunition med begränsat verkansområde, men med verkan i hårda mål att föredra. Att ensidigt satsa på det ena konceptet begränsar möjligheten att hantera olika mål i olika kontexter och öppnar för fienden att undvika verkan genom att anpassa sitt beteende.
Jag är benägen att tycka att för den tidskritiska taktiska striden, inklusive striden på det taktiska djupet, bör det finnas svenska resurser för den svenska divisionens behov av ovan nämnda skäl. Vad det gäller förmågan till bekämpning på det operativa djupet behöver de nationer som ska bidra till att organisera en kår samordna ansvaret för att undvika dubblering av förmågor, avsaknad av förmågor och göra en fördelning av förmågor. Detta innebär inte att jag, likt exempel USA innan Air-Land Battle, inte ser den operativa nivåns betydelse och snöar in på den taktiska, utan på att gemensamma kårer behöver gemensamma lösningar. Den dag en svensk kår ska organiseras kommer jag förfäkta att den ska ha en svensk lösning för bekämpning på det operativa djupet.
Förmågan är alltså absolut nödvändig för ett komplett system, men i motsats till Israel är vi med i NATO och måste kanske inte äga alla förmågor själv, utan får tillgång till dem, eller verkan av dem, via våra allierade på kårnivån och högre. Förmågan till långräckviddig bekämpning ersätter som sagt inte behovet av manöverförband som kan ta och hålla terräng, utmanövrera fienden, etablera kontroll över områden och inte bara nedkämpa mål, utan besegra fienden genom att angripa dennes svagheter. Att besegra fienden är inte nödvändigtvis synonymt med att nedkämpa många mål. Manöverförbanden bör absolut inte bara ses som kvalificerade närskyddsförband som först tar terräng åt bekämpningsförbanden som sedan nedkämpar fienden, varpå processen börjar om med att manöverförbanden tar terräng åt bekämpningsförbanden som sedan nedkämpar fienden. Det mekaniska, processfokuserade och schematiskt bundna tänkandet, i grunden utnötningsfokuserat, har prövats och befunnits vara bristfälligt. Annars skulle vi inte studera västfälttåget 1940 med sådan fascination, formulera manöverteorier ad nauseam och klistra nedsättande epitet som ”utnötning” på det franska konceptet.