Gråzonsproblematik, cyberkrigföring, hybrida hot och icke-linjär krigföring är exempel på jämförelsevis nya begrepp som är högaktuella för att karaktärisera samtidens moderna konfliktmiljöer. De förringar dock inte det faktum att Sverige är det land vid Östersjön som har längst kuststräcka och att flera svenska hamnar är betydande för internationell handel. Därför är det sannolikt att konventionella medel och metoder för sjöstrid förblir viktiga i försvaret av Sverige. I Militärstrategisk doktrin – MSD 16 föreskrivs att vid väpnat angrepp eftersträvas balans mellan offensivt och defensivt agerande, syftande till att uthållighet och handlingsfrihet bibehålls.
Sveriges sjömineringsförmåga i nuläget
Minutläggning är ett effektivt sätt att skydda nyckelområden, egna förband, hamnar och sjöfart genom att minor avsevärt begränsar en motståndares rörelsefrihet på havet. Förutom den reella skadeverkan vapensystemet kan orsaka, tvingar mineringar motståndaren till tidsödande åtgärder såsom minröjning, eller att välja alternativa framryckningsvägar. Därtill är sjöminor ett jämförelsevis billigt vapensystem. Minutläggningsförmåga kan därför anses vara ett relevant defensivt redskap i den moderna sjökrigföringens verktygslåda, som gynnar användarens handlingsfrihet och uthållighet.
I händelse av kris, konflikt, eller krig står den svenska marinen inför synnerligen komplexa uppgifter, på grund av dess litenhet i förhållande till Sveriges långa kuststräcka. Sannolikt kommer operationer syftande till sjöövervakning, sjöfartsskydd, och kustförsvar att behöva bedrivas parallellt såväl i Östersjön som på västkusten för att upprätthålla svensk säkerhet och internationella handelsflöden. Så länge inga regelrätta krigshandlingar eller territoriella kränkningar sker, räcker möjligtvis nuvarande numerär av örlogsfartyg för att bibehålla en godtagbar nivå av områdesbevakning i Sveriges intilliggande havsområden. Men vid ett försämrat omvärldsläge kommer marina enheter att behöva kraftsamlas i tid och rum för att trovärdigt och effektivt kunna lösa specifika uppdrag. Eftersom inga av Försvarsmaktens enheter idag har sjöminering som huvuduppgift, riskerar detta att leda till att kvalificerade enheter, vilka är optimerade för komplexare verksamhet, binds upp till mineringsuppgifter i onödan. Genom att man införskaffar nya minutläggningsfartyg, kan befintliga fartyg istället ges ökat fokus på sina primära uppgifter. Dessutom har Sverige redan idag moderna sjöminor i olika utföranden, vilket gör att inga resurser initialt behöver allokeras för vapenutveckling, utan endast för att inskaffa en vapenbärarplattform.
Försvarsmaktens nuvarande organisationsutformning innebär att en förmågebredd bibehållits, men med en fåtalighetsproblematik relativt myndighetens militärstrategiska målsättningar. Detta framgår i Slutredovisning av Försvarsmaktens perspektivstudie 2016–2018: Tillväxt för ett starkare försvar, vari det även framförs att organisationen strukturerats utifrån kompetensbredd och kompetensbevarande snarare än att dimensioneras mot att lösa dess stipulerade uppgifter. Detta leder till att organisationen å ena sidan har reducerade förutsättningar att möta ofördelaktiga händelseförlopp, men å andra sidan handlingsfrihet att växa inom samtliga områden. Vidare anges att verkansförband inte kan nyttjas optimalt, både på grund av att det råder obalans mellan antal verkansförband och stödförband, men även eftersom antalet verkansförband är lågt. Ett konkret exempel på denna problematik ger marinen som helhet, och inom denna i synnerhet sjömineringsförmågan.
I dagsläget har Försvarsmakten förmåga att lägga ut sjöminor med hjälp av flertalet plattformar. Korvetter, patrullfartyg, stödfartyg, ubåtar, minjakter, stridsbåtar, och trossbåtar är några exempel, men ingen av dessa har sjöminering som utpekad huvuduppgift. Detta är en skillnad mot det kalla krigets invasionsförsvar, då såväl kustartilleriet som flottan hade minutläggningsfartyg. Vapensystemen och själva mineringsuppgiften finns fortfarande kvar, men sjöminering måste i nuläget utföras av enheter som egentligen har andra huvuduppgifter och som är bättre anpassade för annan verksamhet. Alltså måste färre och mindre lämpade enheter lösa fler uppgifter än förut. Detta är en direkt konsekvens av att en kompetensbredd upprätthållits, vilket emellertid sker på bekostnad av att existerande enheter inte kan utnyttjas till sin fulla potential.
Taktiska och operativa konsekvenser
Om en ubåt eller ett ytstridsfartyg beväpnas med sjöminor, måste exempelvis antalet sjunkbomber, torpeder eller sjömålsrobotar minskas, vilket gör att fartygen kommer att sakna delar av sin huvudbeväpning och därmed bli suboptimalt utrustade för att genomföra gemensam sjömålsstrid. Då den svenska marinen idag består av få enheter, är det högst eftersträvansvärt att dessa fartyg bestyckas med maximalt antal robotar och torpeder för att bli så farliga som möjligt för en motståndare. Detta är en förutsättning för att vid en väpnad konflikt möjliggöra erforderlig kraftsamling och lokal överlägsenhet, vilka är bärande idéer i svensk krigföring. Dessutom har minutläggningsfartyg möjlighet att medföra ett avsevärt större antal minor jämfört med exempelvis korvetter och ubåtar av den enkla anledningen att de olika fartygstyperna konstruerats med utgångspunkt i olika tänkta stridsuppgifter.
Förvisso kan en minutläggare inte agera dolt på samma sätt som en ubåt som lägger ut minor, men samtidigt utgör en ubåt med full torpedlast ett desto större hot än en ubåt som gjort avkall på sitt mest potenta vapensystem. Att sjöminering för närvarande måste ske med villkoret att slagkraftiga örlogsfartyg samtidigt inte kan bära sin fulla huvudbeväpning leder således till minskad avskräckning och en sämre tröskeleffekt, även i fredstid, vilket går emot det militärstrategiska koncept som beskrivs i MSD 16.
Förutom den minskade eldkraft ytstridsfartyg och ubåtar erhåller då de utför sjöminering, förloras även dyrbar tid vilken behöver läggas på förflyttningar och byte av beväpning för fortsatt verkan efter avslutad mineringsuppgift. Detta kommer att vara synnerligen problematiskt i högre nivåer av konfliktskalan. Avsaknaden av minutläggare gör även att amfibiekåren i dagsläget får sämre möjlighet att lösa sina uppgifter. För varje strids- och trossbåt som tas i anspråk för sjömineringsuppgifter, nedgår under samma tid amfibieförbandens rörlighet och uthållighet, vilket leder till en ökad sårbarhet. Amfibiekårens båtar kan lika lite som korvetter, minjakter eller ubåtar ersättas av minutläggare, men genom att anskaffa minutläggningsfartyg kan tidigare nämnda enheter tillåtas lösa sådana insatser som de ursprungligen konstruerats och övats för. Innehavet av minutläggare medger således ökad flexibilitet och rörlighet för marinen som helhet, eftersom övriga plattformar i så fall inte behöver lägga tid på ytterligare förflyttningar och byte av nyttolast efter att ha löst mineringsuppgifter.
Eftersom uppgiften att genomföra minutläggning till sjöss idag kan tilldelas flera olika typer av förband och plattformar, riskerar uppgiften att bli ingens ansvar eftersom den kan vara allas ansvar. Detta kan leda till att såväl materiel som kompetens inte vidmakthålls tillräckligt väl i fredstid, vilket kan motverkas genom att man tilldelar sjöminering som ansvarsområde till en specifik organisation eller enhet. HMS Carlskrona byggdes ursprungligen som minfartyg, men har efter ombyggnationer under senare år fungerat omväxlande som patrull-, stöd- och ledningsfartyg. Även om fartyget fortfarande har jämförelsevis god förmåga att genomföra minering, är detta nu äldre än 40 år, varför det är lämpligare att nyanskaffa erforderligt antal minutläggare. Dessutom medger denna lösning att Carlskrona kan fortsätta att fylla sin aktuella roll som stöd- och ledningsfartyg. I Tillväxt för ett starkare försvar anges att vissa hemvärnsbataljoner materiellt ska förnyas genom att tillföras sjömineringsförmåga, vilket år 2025 skall vara påbörjat. Detta initiativ välkomnas, och eftersom hemvärnets huvuduppgift anges vara bevakning, skydd och övervakning, samt att det är organiserat på frivillig och lokalförankrad basis, kan denna sjömineringsförmåga i framtiden sannolikt genomföras effektivt i svenska kust- och skärgårdsområden. Samtidigt gynnas uthålliga kustförsvarsoperationer av ett stort djup i försvaret, varför minutläggningsfartyg bör tillföras marinens stående förband vilka kan verka längre ut till havs och under längre tidsperioder.
Ur ett taktiskt perspektiv är det viktigaste argumentet för att införskaffa minutläggare till marinen att det avsevärt kommer att öka förmågan till strid med kombinerade vapen. I Operativ Doktrin framförs att det ger större effekt att samordna vapensystem än om respektive system verkar var för sig, eftersom ett vapens svagheter överlappas av styrkorna i ett annat. Strid med kombinerade vapen ställer motståndaren inför fler dilemman, då skyddsåtgärder mot ett system gör motståndaren sårbar gentemot andra system. Dagslägets avsaknad av minutläggare innebär som nämnts att enheter med annan huvudbeväpning tvingas genomföra mineringsuppgifter. Då antalet sjömålsrobotar eller torpeder minskas på existerande enheter för att istället medföra minor nedgår alltså marinens sammantagna möjligheter till strid med kombinerade vapen, eftersom ett vapensystem snarare ersätts istället för att kompletteras av ett annat. De eftersträvansvärda synergieffekter som erhålls av att påverka motståndaren med olika sorters system nedgår, och sannolikheten för taktisk framgång reduceras.
Avslutning
Artikeln har åskådliggjort några av de utmaningar som är resultatet av Försvarsmaktens nuvarande avsaknad av minutläggningsfartyg. Sammanfattningsvis skulle minutläggare bland annat kunna bidra till ökad rörlighet och flexibilitet för marinen i stort, bättre förmåga till strid med kombinerade vapen, samt att redan existerande enheter tillåts beväpnas och utrustas för att lösa sådana uppgifter som de är konstruerade för. Minutläggare är inte nödvändigtvis teknologiskt innovativa, eller tillnärmelsevis lika attraktiva nyanskaffningsprojekt som exempelvis A26-ubåtar eller nästa generations ytstridsfartyg. Nya ubåtar och ytstridsfartyg kan självfallet bidra till ökad tröskeleffekt och lösa en mängd uppgifter som minutläggare inte kan, men de problem som artikeln identifierar kommer likväl att kvarstå. Emellertid kan anskaffning av en eller flera minutläggare vara en kostnadseffektiv lösning för att reducera några av de utmaningar som marinen idag måste hantera i försvaret av Sverige.
