I mars i år, några veckor efter att Israels och USA:s insats mot Iran inletts, skrev jag en text på KKrVA:s blogg om hur förvirrat denna militära operation inletts, och vikten av att inte låta AI styra utan tydligt angivna framtida slutmål, det som i strategi kan kallas ”önskat framtida läge”.
Jag hänförde förvirringen delvis till en underskattning av Iran, dess förmågor och geografi, men framför allt till att man förlitat sig på sin överlägsna militära förmåga. Bl a situationskontroll genom sensorfusion från alla domäner och dimensioner med otaliga givare. Detta genom överlägsen målidentifikation, målanalys och optimering genom Palantir MSS. Detta ”kill chain” system inkopplat mot världens mest då effektiva AI-LLM, Antropic Claude, succesivt kompletterad med och planerat ersatt av Chat GTP (6).
Nu har det gått cirka sex månader. Hur har utvecklingen varit? Mycket värre än jag trots min kritiska inställning kunde föreställa mig. Hormuzsundet är fortfarande stängt, Bab al- Mandab är i stort sett stängt och kontrolleras av Irans Proxy-armé av Houthis, de underjordiska a-bomblaboratorierna är inte ”raderade” enligt general Jeffrey Kruse från DIA (Defense Intelligence Agency) vilken sedermera fick sparken av krigsminister Hegseth.
I tillägg till detta så har den högeffektiva taktiska ”kill chain” MSS förbrukat AA-missiler och andra vapen till ett värde av 38 miljarder dollar (källa Wall Street Journal), det beräknas att ytterligare 2-3 miljarder dollar per månad kommer att krävas för att föra kampanjen vidare. Vad värre är – återanskaffning av luftvärnskapaciteten kommer att ta cirka fem år.
I tillägg till europeiska Natos anorektiska situation vad gäller luftvärn, speciellt mot ballistiska missiler och snabba drönare, uppstår nu en bristsituation avseende såväl luftvärnsrobotar som offensiva kryssningsrobotar ex Tomahawk. En ytterst farlig situation för Nato de närmaste åren.
Vad lär vi av detta? I krig och konflikter uppstår oundvikligen friktioner mest på grund av motståndarens åtgärder, men även på grund av väder, logistiska flaskhalsar och den evigt återkommande ”Moment 22”. Friktion kan även uppstå på grund av dåliga förberedelser och dito planering.
Vi kan ursäkta att ”elände uppstår”, och möjligen att fienden gör något totalt annorlunda, men vi kan aldrig ursäkta att vi inte tänkte efter före. Att inte formulera en rimlig bild av vad man vill uppnå, ett nåbart mål. Att inte ange en rimlig väg dit med lämplig resursallokering, mätbara delmål etcetera. Att inte formulera en realistisk strategi och plan är inte acceptabelt.
Att inte omformulera målet, om det visar sig orealistiskt, göra nya planer, anvisa nya resurser eller helt byta spår, det är heller inte acceptabelt. Än har vi inte sett att USA förmår detta i Irankonflikten. Hela världsekonomin är i gungning. Hur kommer detta att utnyttjas av någon aggressor?
Krig är inte bara en kamp mellan viljor, det är också en kamp som förs med kunnande. Att känna sina verktygs och medels styrkor och begränsningar, liksom att känna motståndarens. Man kan inte förlita sig på taktisk överlägsenhet, man måste ha en realistisk plan och ett nåbart mål, en strategi.