Idag skriver jag om den allt intensivare intressekonflikten mellan säkerhet och integritet i Dagens Industri, där jag försöker förklara vad underrättelse- och säkerhetsmyndigheterna gör och vad underrättelsebehov är. Men, eftersom vi alltmer flyttar ut våra liv på Internet, så är det viktigt att statsmakterna fortsätter att hålla hårt på lagarna, och vidta förtroendeskapande åtgärder för vårt sätt att arbeta.
Dela artikeln – välj plattform!
4 kommentarer
Kommentering är avstängd.
Kan hålla med om det mesta även om jag inte är lika optimistisk gällande möjligheterna om att komma underfund med mera kontroversiella sidorna av övervaknings-bombmattor som håller på att ta form. Slutet med förslag på åtgärder är önsketänkanden, dvs ett slags cirkelresonemang. Å ena sidan har du politiker som behöver utbildas i underrättelse- och säkerhetstjänsternas verksamhet som om det var gjort i en handvändning. Å andra sidan har en liten kärna som har insyn i ”allt” och har möjlighet att dra i trådarna, så att säga ger demokratin ”knuff” åt rätt håll. Med andra ord är det inte en tillfällighet att ett litet antal människor har full insyn i verksamheten och därför roteras. Ungefär som med Whisky som inte bara destileras en gång utan 2 och ibland 3 gånger för att duga.
En annan problematiskt aspekt är utbyte med andra underrättelsetjänster som bl får rådata levererad av FRA. Här har allmänheten ingen insyn ens om vilka utländska underrättelsetjänster idkar informationsutbyte med FRA, i vilken form, får dessa underrättelsetjänster i sin tur dela med sig med andra och vilka garantier finns det om att ingen information om svenskar släpps fram. Eller för den delen personer som inte är svenskar men har jobb med anknytning till svenska intressen, ex är part i förhandlingar där svenska företag kämpar för kontraktet.
Och hur smart är det att skolor och universiteten i allt större grad går över till gmail, microsofts dito samt andra ”moln” leverantörer i utlandet när i dess underrättelsetjänsters uppdragsbeskrivning ingår politisk, forsknings och näringslivsspionage? Snacka om att servera resultaten av grundforskning finansierad med våra skattepengar på ett silverfat för andra. Och ingen som hojtar till?
Men vart hittar jag texten om hur FRA skyddar svenska företag? 😉
@Ano. Som sagt svåra frågor. Allmänheten har sin insyn om underrättelsesamverkan via regeringen som ju ytterst styr denna. Informationssäkerheten vid universitet m.m är en mycket bra poäng.
Tidningen satte rubriken, men det har du redan förstått.
”Allmänheten har sin insyn om underrättelsesamverkan via regeringen som ju ytterst styr denna. ”
…och politiker (i regeringen?) lider ju som du påpekar av kunskapsunderskott? Kunskap som endast kan inhämtas genom internutbildning hos FRA? Jag är inte så värst insatt men har för mig att tjänstemännen på FRA och andra organ har rätt så fria tyglar och är av regeringen endast försedda med ett löst ramverk att hålla sig till. Varför? Är det för att FRA är så mäktiga eller för att det är bekvämt att från regeringshållet kunna hävda att man inte visste någon om saken om/när obekväma uppgiften kommer allmänheten till kännedom så som fallet var med den svensk-saudiska vapenfabriken?
Why does a dog wag its tail? Because a dog is smarter than its tail. If the tail was smarter, the tail would wag the dog.
@Ano. Min bild är att vem man byter information med och vad är reglerat på olika sätt beroende på områden. Det är mer utbyte kring terrorism exvis.
Sen är ju delvis en av funktionerna för tjänsterna att kunna ge det som kallas ”plausible deniability”, så länge det är någorlunda trovärdigt.