Ledamoten Santesson, högt aktad medarbetare vid DN både som utrikespolitisk ledarskribent och som utrikesredaktör och en flitig deltagare i akademiens verksamhet, har lämnat synpunkter på och några varningens ord runt akademiens projekt SES (”Säkerhetspolitik i morgondagens Europa – Svenska perspektiv”). Synpunkterna, där farhågor om att projektet tar sig vatten över huvudet lyfts, välkomnas av styrgruppen och projektledningen. Bland annat uttrycker han i sitt inlägg en oro för hur den lägesbeskrivning delprojektet Säkerhetspolitik gör av världsläget (nu senast inom Mellersta Östern vid vintersymposiet) i slutändan kommer att tas om hand inom projektets kommande slutrapport.

För det första ska sägas att det är bara att instämma med honom om det förnämliga underlag som akademiens säkerhetspolitiska experter tar fram som en kappa för övriga delprojekt inom SES. Meningen är att deras slutsatser, i kontinuerlig dialog med övriga delprojekt, ska omsättas till förslag för hur vårt land i form av regering och myndigheter bör agera i ett säkerhetsläge som många tecknar som mörkt och där ljusare tider än så länge lyser med sin frånvaro. Det kan gälla allt från vilka försvarssamarbeten vi bör ingå, vad vi resursmässigt kan bidra med och hur våra resurser ska användas, både i preventivt syfte och vid en uppkommande kris/krig. Allt detta ska ske i en tid när vårt land kommer att rusta såväl det militära som det civila försvaret, inte bara kvalitetsmässigt utan också i kvantitet, varför vi kan förmoda att Santessons två brigader tillhör en förgången tid. Här bör dessutom påpekas att det militära och det civila försvaret är varandras förutsättningar med ett mycket starkt ömsesidigt beroende. Själv är bäste dräng, det var länge sedan, om någonsin.

Självklart kommer slutrapporten att avhandla ett antal viktiga slutsatser från alla delprojekt. Allt från den viktiga säkerhetspolitiska kappan till förslag om hur våra stridskrafter bör nyttjas, vilka försvarssamarbeten vi bör satsa på, inte minst inom det försvarsindustriella området, hur vi bör hantera den alltmer infekterade cyberkrigföringen och främmande staters försök att opinionsmässigt påverka vårt samhälle, hur det civila samhällets resurser bör användas och slutligen vilken strategi som bör ligga till grund för allt detta och inte minst vilken diplomati som bör vara gällande. Till denna samlade slutrapport kommer också att finnas ett antal delrapporter, inte minst omvärldsrapporter, som gör nödvändiga fördjupningar för de som vill tränga ner inom något särskilt ämnesområde.

Klarar akademien av detta? Ja, vi gjorde det under det förra projektet KV21 (Krigsvetenskap i 21. århundradet) och vi är övertygade om att vi kommer att göra det än en gång. För inom akademien har vi en samlad kompetens inom det försvars- och säkerhetspolitiska området som är unik inom Norden och som är efterfrågad av beslutsfattare med flera för att ha tillgång till en second opinion. En kompetens bestående av erfarna ledamöter som arbetar ideellt och är helt fristående från det etablerade etablissemanget.

Författaren är Kungl Krigsvetenskapsakademiens styresman och ordförande i styrgruppen.

Mer av samma författare