Innebörden av marina samövningar
av Ingolf Kiesow
”Om något land skulle försöka skaffa sig global hegemoni och dominera Västra Stilla havet, bör det tänka sig för två gånger, eftersom Kina och Ryssland är svåra att tas med vart och ett för sig, för att inte tala om båda tillsammans.”
Med de orden avslutas en ledartikel i den statliga kinesiska dagstidningen ”Global Times” den 12 september 2016 om innebörden av en rysk-kinesisk marin samövning i det Sydkinesiska havet.
USA har alltsedan det japanska anfallet på Pearl Harbor 1941 haft en marin närvaro i Västra Stilla havet för att förhindra att något land skulle kunna konkurrera med USA i militär styrka till havs. USA äger ö-gruppen Guam i Västra Stilla havet och anser sig vara en del av regionen. USA:s sjätte flotta är stationerad i Japan, och USA har en närvaro med flyg- och markstyrkor i såväl Sydkorea som Japan samt mindre enheter på Filippinerna. Artikeln i Global Times illustrerar en vilja att ändra på detta förhållande, med andra ord en revisionistisk tendens i kinesisk säkerhetspolitisk diskurs.
Kina har sedan 1970-talet gjort anspråk på nästan hela det Sydkinesiska havet, som till större delen omfattar öar och vatten som andra länder anser som sina och utövar kontroll över på olika sätt. Genom att anta FN:s internationella havsrättskonvention har Kina accepterat en princip om obligatorisk medling i tvister om konventionens innehåll. När Filippinerna 2015 väckte talan mot Kina inför den internationella skiljedomstolen i Haag vägrade dock Kina att delta och kallar domstolens utslag för ”illegalt”. Skiljedomstolen kom med sitt utslag i somras, och det gick Kina emot på nästan alla punkter. Kina utmanar nu övriga länder på olika sätt. Uppmuntrade av myndigheterna seglar exempelvis stora kinesiska fiskeflottor ut mot grannländerna. Där kan de påräkna skydd av kinesiska beväpnade ”kustbevakningsfartyg” under sina intrång på grannarnas fiskevatten.
”Ockupation av öar, som även omfattar ubåtsjakt, kommer att utövas, liksom artilleriövningar och försvar av öar” heter det också i artikeln om den kinesisk-ryska marina samövningen..” USA och Japan har bränt sina fingrar”. Samtidigt framhäves Kinas och Rysslands detaljerade strategiska partnerskap för samarbete”. Artikeln säger också att det inte rör sig om en militär allians. Syftet är att skydda den egna säkerheten och att bevara sitt strategiska utrymme för överlevnad och utveckling”, ett ordval som osökt för tanken till Nazi-Tysklands krav på ”Lebensraum” under 1930-talet på ”. Både Kina och Ryssland är kärnvapenmakter, och om deras ambitioner skulle motarbetas ”kommer det 21:a århundradet att bli fullt av mörker och fasa” förkunnar tidningens redaktion.
Inte en militär allians, men…
Det skall framhållas att” Global Times” anses representera den mest nationalistiskt färgade delen av den kinesiska maktapparaten och inte alltid representerar officiella ståndpunkter. Vidare är det sant att Ryssland och Kina inte har ingått i någon militär allians, och att deras samarbete inte kan betecknas som ”intimt”. I den ryska duman dyker då och då upp förslag om hur man skall stoppa den ansvällande vågen av kinesiska småföretagare i östra Sibirien, som man befarar kan komma att tas över helt av kineser. Den ryska entusiasmen är synnerligen begränsad över Kinas ambitioner att sammanknyta hela den eurasiska kontinenten med projektet ”One Road, One Belt” under ledning av kinesisk finansiering. I ryska media hörs tvärtom farhågor för att de egna traditionella positionerna hotas i de forna sovjetrepublikerna i Centralasien i allmänhet och särskilt vad gäller olje- och gasledningar från området.
Skäl för samverkan
Dessa misstankar och rivaliteter hindrar inte att Kina och Ryssland funnit sina säkerhetspolitiska intressen sammanfallande under trycket av den internationella händelseutvecklingen.
Ryssland har fått se sin ekonomi försämras av västerländska sanktioner för dess agerande i Ukraina i kombination med sjunkande priser på olja oh gas. Det har lett till ivriga försök att få Kina att ersätta Europa som marknad. Kina har för sin del varit ovilligt att betala överpris för ryska energiråvaror, men förhandlingarna har i alla fall lett till kinesiska utfästelser om investeringar i rysk olje- och gasutvinning i Norra Ishavet och byggande av ledningar från Sibirien till Kina.
Kina har efter utslaget i Haag-domstolen å andra sidan själv råkat ut för negativa reaktioner och försämrade relationer med sina grannländer i det Sydkinesiska havet. Viktigast är att grannländerna har börjat samarbeta militärt med USA och Japan samt upplåta baser till USA. De tar emot stöd med vapen från både Japan och USA och har kraftigt höjt sina egna försvarsanslag för att stärka sin marina förmåga.
Det militära samarbetet mellan Kina och Ryssland inskränker sig inte till marina samövningar i Medelhavet och Sydkinesiska havet. Det omfattar också samövningar till lands och i luften ”för att bekämpa terrorism” och omfattar även gemensam utveckling av nya vapen. Kina har visserligen utvecklat en egen vapenindustri, som kan täcka de flesta behoven men fortsätter att vara en kund till rysk vapenindustri.
Indien reagerar också mot Kina
Till allt detta kommer att Kinas agerande i det Sydkinesiska havet även haft inverkan på attityderna hos andra grannländer till Kina. Indien har alltsedan 1948 en territorialtvist med både Pakistan och Kina rörande områden i det före detta landet Kashmir, vartill kommer att Kina tidvis gör anspråk på nästan hela den indiska delstaten Arunachal Pradesh. 1962 anföll Kina Indien och ockuperade omtvistade områden. Bl a efter kraftiga internationella reaktioner drogs dock de kinesiska trupperna tillbaka. Sedan dess råder en djup misstro mot Kina i Indien, som nu får näring av Kinas expansion i det Sydkinesiska havet. När Pakistan sprängde sin första kärnvapenladdning gavs inte någon officiell förklaring. Ett par månader tidigare hade Indiens försvarsminister George Fernandes dock vägrat att låta Indien gå med i det internationella icke-spridningsavtalet med motiveringen att Kina är en kärnvapenstat och att han ansåg att Kina är Indiens ”potentiella fiende nummer ett”. Indien har sedermera utvecklat både ett ubåtsbaserat kärnvapen och kärnvapenbärande missiler, som kan avskjutas från mobila plattformar. En ny typ har nyligen visats upp, som har en räckvidd som når fram till Kinas huvudstad Beijing. Dessa missiler är nu på väg att förbandssättas, vilket väcker indignerade protester från Kina.
USA har sedan början av 2000-talet eftersträvat närmare förbindelser med Indien för att göra detta land till en demokratisk motpol till Kina i Asien. I och med att ledaren för det Hindu-nationalistiska partiet BJP, Narendra Modi, för två år sedan blev Indiens premiärminister med ett program för radikal modernisering av den indiska ekonomin blev Indien också mottagligt för dessa inviter. Sedan dess har ett närmande pågått mellan Indien och USA.
Pakistan
Pakistan hade sedan 1948 fått stöd från USA med både vapen och pengar för att skydda sig mot Indien. Samarbetet försvårades dock efter hand av att pakistanska myndigheter misstänktes för att ge stöd till Taliban-rörelsen, som tillåts verka från vissa avlägsna delar av landet och operera i Afghanistan utan att hindras av den pakistanska militären. Alltsedan president Obama beordrade avrättningen av Al-Qaeda-ledaren Osama Bin-laden på pakistanskt territorium utan att först begära tillstånd av den pakistanska regeringen har de pakistansk-amerikanska relationerna fortsatt att försämras. I den amerikanska senaten väcks nu motioner om sanktioner mot Pakistan för dess stöd till Talibanerna.
I takt med att USA närmade sig Indien och Pakistans relationer med USA försämrades har Kina kunnat intensifiera sina egna ansträngningar att få inflytande och ersätta USA i rollen som hjälpare mot Indien. Bl a utvecklas ett gemensamt pakistansk-kinesiskt stridsflygplan, som skall ersätta det amerikanska F-16 i det pakistanska flygvapnet. Pakistan har mött växande motstånd i den amerikanska kongressen för köp av nya modernare F16 och i gengäld försvårat amerikanska transporter av materiel till de amerikanska styrkor i Afghanistan som bekämpar Talibanerna.
Ny roll för Ryssland
Ryssland har inte varit sent att också utnyttja tillfället att vinna inflytande i Pakistan. Under hösten 2016 planeras den första rysk-pakistanska militära samövningen med namnet ”Friendship 2016” att äga rum. Pakistans ambassadör i Moskva har också meddelat att man förhandlar om vidgat samarbete om försvar och militär-tekniskt samarbete. Rollerna har förändrats. Medan USA närmar sig Indien försämras dess relationer med Pakistan, som i stället ges stöd av Ryssland och Kina.
Rysk-kinesisk samverkan i ett europeiskt perspektiv
I ett större sammanhang försämras förhållandet mellan USA och Kina samtidigt som det försämras mellan USA och Ryssland. Att ha en gemensam potentiell motståndare har redan lett till ett växande strategiskt samarbete mellan Kina och Ryssland. Det är inte någon militär allians, och det markerar inte att ett nytt kallt krig ännu har delat in världen i maktblock, men det kan få betydelse även för Europa. Visserligen har EU inte några strategiskt viktiga intressen att bevaka i Asien, men om Kina skulle se sig manat att eskalera någon av sina många tvister med sina grannar i Asien kommer USA att beröras – och Europa är lierat med USA i NATO och bygger sin militära trygghet på denna allians. I ett läge då USA måste fokusera på Asien kan Ryssland tänkas utnyttja situationen till att försöka flytta fram sina positioner i Europa.
USA står inför ett presidentval. Varken Donald Trump eller Hillary Clinton har någon mjuk inställning till Kina, men USA:s ekonomi har inte tillåtit någon förstärkning av den militära förmågan för att göra allvar av president Obamas deklarerade avsikt att göra en ”pivotering” i riktning Asien. Någon betydande förstärkning av den militära närvaron i Västra Stilla havet har man inte haft råd med. USA skulle tvingas att välja prioritering, om två konflikter skulle uppstå samtidigt, i Asien och Europa. Numera går dubbelt så mycket sjöburen handel över Stilla havet som över Atlanten. Mycket talar för att USA skulle välja att prioritera Asien högre i ett sådant läge. Länderna i Europa gör klokt i att se över sin egen militära förmåga. Den bör dimensioneras så att man inte stimulerar ryska förhoppningar om att kunna utnyttja USA:s begränsade resurser och Kinas agerande på den andra sidan av den eurasiska kontinenten till att flytta fram sina egna positioner i vår region.
Ett svenskt perspektiv
Även i Sverige bör vi reflektera över vart den militära utvecklingen i världen är på väg i ett större perspektiv än vår egen region. Antingen vi är med i NATO eller fortsatt alliansfria hoppas vi på amerikanskt ingripande, om Ryssland skulle försöka använda vårt territorium. Om USA vid det tillfället är engagerat i Asien är det inte säkert att vi kan påräkna tillräckligt snabb amerikansk mobilisering och transport av styrkor för att rädda Sverige , om vi inte själva har resurser att fungera som snubbeltråd.
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA