Idag har Försvarsmakten rapporterat till regeringen om utvecklingen sedan inriktningsbeslutet och prognos inför framtiden enligt uppdraget i regeringsbeslut 7 från i höstas. Samtidigt har myndigheten också lämnat in sitt budgetunderlag för 2014-2016, där underfinansieringen blir tydlig. Budgetunderlaget kommer jag att kommentera senare.

Upptakten till dagens besked har varit långvarig. För drygt ett år sedan luftade ÖB för första gången att uppgifter och resurser inte hänger ihop på sikt. Det följdes sedan av ett utspel i Almedalen att situationen skulle kräva nedläggning av en hel försvarsgren. Eftersom beslut om vidareutveckling av Gripen låg i beslutsläge var det armén eller marinen det skulle kunna gälla. Regeringen uppdrog därför åt Försvarsmakten att visa hur kostnadsutvecklingen sett ut, hur den förväntas utveckla sig mot 2019 och vad myndigheten ser att den kan göra för att rationalisera verksamheten ytterligare. ÖB avslöjade sedan resultat ur Försvarsmaktens hemliga spel, som senare ledde fram till en högljudd, och ofta överdriven debatt om Försvarsmaktens eventuella (o)förmåga och hot från Ryssland. Det senare kunde vi se prov på i gårdagens Aktuellt, där ryssar intervjuades på gatan om de ville anfalla Sverige. Det är svårt även för kvalitetsorgan som SVT att hålla isär det obefintliga hotet idag och konsekvenserna om 10-15 år av våldsamma upprustningsambitioner.

Det finns inget militärt hot mot Sverige idag. Vårt närområde är stabilt och fredligt. Vi måste också komma ihåg att det finns mycket med försvaret som fungerar bra. Våra insatser i Kosovo, Tchad, Afghanistan och Libyen visar detta entydigt. Vi har kvalificerade förband i form av ubåtar, stridsflyg och specialförband för att nämna några. Det vi diskuterar är den långsiktiga situationen, där USA är lite mindre intresserade av den här delen av världen, där Europa har stora demografiska utmaningar och Ryssland försöker återta sitt inflytande i världen. På så sätt påminner diskussionen om klimatfrågan, där det är svårt att konkretisera och finna acceptens på vad dessa trender innebär.

I denna osäkerhet ska en ny svensk krigsmakt formas. Den har tre stora utmaningar. Den har bytt personalförsörjningssystem och materielförsörjningsstrategi samtidigt, den har inte tillräckligt med pengar och den är utformad mot en framtid som inte fanns 2009.

Det är otvetydigt den militära ledningen som har drivit frågan om byte av personalförsörjningssystem med sådan framgång att självaste statsrådet Tolgfors lyckades tro att det skulle bli billigare än det gamla systemet. En toppklubb i allsvenskan som vill etablera sig i Champions League skulle tvingas till ökade personalkostnader för truppen. Vi försökte göra ett liknande konststycke i reellt ekonomisk svagt utförslut.

Planen som lämnades in till regeringen i januari 2009 var underfinansierad från början, både materiellt och personellt. I Högkvareteret flyttades det ena materielsystemet efter det andra bortom 2019 för att planen skulle se bättre ut. Vem orkar ta in och ta ansvar för flottans yttstridsfunktion om ett decennium? Regeringen har också bidragit genom att låta bli att ta ett antal beslut om materiel som sedan fått skjutas till nästkommande år samtidigt som finansdepartementet lagt beslag på det uppkomna överskottet. Att myndigheten klarat sin budget hittills har sin förklaring i att organisationen är långt ifrån upprättad, än mindre övad i sammansatta förband och styrkor.

Men, det är till syveende och sist ett politiskt ansvar att landets krigsmakt utformas som statsmakterna beslutat. Olika regeringar har exempelvis fortsatt med tunneln i Hallandsåsen för att uppfylla tidigare utfästelser, trots skenande kostnader och för ett syfte som beskrivs att förkorta restiden i minuter – inte att verka krigsavhållande. Alla underlag som kommer in måste granskas och ifrågasättas för att nå ökad säkerhet i beslutet. Samtidigt är det helt orealistiskt att Sverige skulle kunna hålla sig med styrkor som ens påminner om den sammansättning vi hade för 25 år sedan. Inte ens de europeiska stormakterna klarar av att ha full bredd på sina förmågor, så hur skulle vi klara av det? I synnerhet när vi har en andel kring 1,1 % av BNP avdelat för försvaret.

Detta utgångsläge ska sedan ställas i proportion till hur omvärlden utvecklas. Här får vi avvakta Försvarsberedningen som ska beskriva sina slutsatser i sommar. Om vi tittar mot baslinjen i form av de förra beredningsrapporterna, så följer Ryssland inte CFE-avtalet längre. Detta avtal beskrevs i förra rapporten som centralt för europeisk säkerhet. Det är inte utan man undrar vad som ska behövas för att den politiska nivån ska reagera, och ett av problemen är också att regeringen ger en bild av att inte vilja lyssna in människors oro kring försvarsfrågan. Det skruvar upp tonläget i debatten och driver deltagarna från varandra, inte helt olikt en destruktiv parrelation. Konsekvenserna av diskussionerna kring vår försvarsförmåga är att vi nu förlöjligas i rysk TV på bästa sändningstid.

Så ser bakgrunden ut til den rapport som Försvarsmakten lämnade in idag. Försvarsministern var först ut i Dagens Industri, där hon slår fast att en utgångspunkt för den fortsatta diskussionen är att Försvarsmakten håller sig till de ramar som statsmakterna satt. Försvarsmakten uttalar sig via vikarierande ÖB, Jan Salestrand, och säger att redovisningen idag visar att Försvarsmakten behöver förändrade uppgifter och/eller ökat anslag. Positionerna är alltså oförändrade i sak.

Spelet är högt. Försvarsmakten riskerar att sätta en bild av en verksamhet i djup kris, medan regeringen på sikt kan riskera trovärdighet när det gäller att sörja för allmänintresset. Det är vår försvarsvilja som står på spel, den mest värdefulla tillgång vi har.

Som vanligt blir det landets kaptener och sjömän som får bära bördan av den ömsesidiga misstro som tycks finnas mellan den politiska och militära ledningen. Det är dessa som ska bära de militära kunskaperna vidare genom generationer, och de behöver vi vara rädda om. De behöver framtidstro, klara uppgifter och administrativt stöd som gör att de kan öva med sina förband. I mina mest dystra stunder undrar jag om inte elementkaffet på F 17 i själva verket var en försvarspoltisk installation signerad Anna Odell.

Mer av samma författare