De senaste dagarna har den obehagliga frågan om syriska C-vapen varit på tapeten. Vi har kunnat ta del av olika uppgifter om att den syriska regimen gjort vissa förberedelser som kan tyda på att den avser att använda sig av kemiska stridsmedel. Det har kommit rapporter om att granater och bomber med sarin har tagits fram och även transporterats, men ännu inget om lastning ombord vapenbärare som flygplan. För den vanlige medborgaren är det omöjligt att kontrollera sådana här uppgifter. De kan vara riktiga, halvsanna eller rena fabrikat.
Den syriska stasledningen svarade idag genom sin biträdande utrikesminister att uppgifterna syftar till att skaffa sig skäl för en militär intervention, och att om sådana här vapen fanns tillgängliga så skulle de aldrig användas mot det syriska folket. Vad är egentligen prognosen för att Syrien använder sig av kemiska stridsmedel? Rimligen har regimen tillgång till dessa i okänd utsträckning. Vi vet att regimen i hemlighet byggde upp en anläggning i ett kärnvapenprogram som Israel förstörde i ett flygangrepp 2007. Jag kan se fyra olika slags scenarier:
1. Syrien använder C-stridsmedel mot utländsk makt. Det skulle innebära att Syrien mer eller mindre oprovocerat skulle skjuta robotar från marken eller luften mot andra stater. Främsta kandidater för detta är Turkiet, Jordanien och Israel. Det som talar emot detta är att Syrien i princip avhållit sig från liknande saker med konventionella vapen. Jag bedömer att sannolikheten för detta är liten just nu, eftersom det saknar legitimitet och innebär att Assad får ännu fler motståndare. I ett senare skede, om omvärlden skulle intervenera militärt i Syrien ökar risken för sådana tilltag i ett defensivt syfte.
2. Regimen isolerar utländska miliser och angriper dessa. Den syriska nationalismen finns fortfarande kvar, om än försvagad. Jag bedömer att omvärlden gör klokt i att lyssna på distinktionen från regimen om ”syrier” eller ”den syriska befolkningen”. Internt skulle en del av befolkningen uppfatta en attack på saudiska och afghanska jihadister som ett angrepp med tydlig urskillnad. Den radikala milisen Jabhat al-Nusra är det mest tänkbara målet för en sådan, eftersom denna anses komma utifrån. Kristna och kurdiska grupper har redan varit i strid med denna front i och kring Aleppo. Dessutom kan gruppen terrorstämplas av USA i nästa vecka, vilket understödjer den syriska regimens framställning om att den befinner sig under intensiv terroristbekämpning. Jag bedömer att denna risk är betydligt högre än för att ge sig på en statsaktör ovan. Ett noga planerat angrepp skulle dessutom kunna bryta stridsviljan en längre tid hos den allt mer framgångsrika Jihadistgrupperingen, då stora förluster på kort tid innebär omfattande kaos och reorganisering för den utsatte.
3. Regimen skulle också kunna välja att överföra sina eventuella vapen till allierad aktör. Här finns två tydliga alternativ. Den främsta kandidaten skulle vara Hizbollah i Libanon, eftersom rörelsen uppfattas som lojal, om än inte dumlojal. Fördelen med en sådan rörelse skulle ur Assads perspektiv vara att det blir en hög risk för att Israel skulle gripa in i skeendet. Israel har tydligt uttalat att landet skulle ingripa om Assad försökte föra över tyngre robotar till Hizbollah. Om Israel på detta sätt skulle engageras skulle Assad öka sin generella legitimitet i Arabvärlden, skulle denne kunna resonera. Det andra alternativet är Irak. Under tiden före Saddam Husseins fall förekom det olika former av samarbeten och flöden mellan de bägge länderna, trots skillnader i etnicitet och tolkningar av den rätta Baathvägen. Om regimen skulle paketera sådana manövrar som orsakade av en vilja att inte låta Al-Nusrafronten få tag i dessa stridsmedel, så skulle omvärlden kunna ha en viss förståelse för detta. Något mer sannolikt än en insats mot andra länder är min bedömning kring detta.
4. Regimen skulle också kunna fejka angrepp från utländska jihadister på kända baser, där dessa vapen har förvarats. Om omvärlden skulle dra slutsatsen att dessa vapen skulle riskera att falla i händerna på Al Qaida-associerade element, så skulle förband från de större länderna i väst liksom Turkiet, Jordanien och Israel kunna gå in i Syrien för att hindra detta. En sådan utveckling skulle kunna bli lätt förvirrad med olika aktörer som regimen, FSA, Al-Nusra och utländska förband. I synnerhet om Israel skulle bli inblandat så skulle vapen kunna vändas åt olika håll. För Israel är utsikterna att jihadister får tag i färdiga C-stridsmedel helt oacceptabel. Även om ett sådant här scenarie är svårt att arrangera, så är de potentiella konsekvenserna antagligen svåra vid en sådan utveckling. Assadregimen skulle i så fall kunna få ett visst andrum, vilket skulle kunna göra det attraktivt. Nackdelarna med att utländska makter kommer in i landet överväger dock fördelarna, varför detta också är ett alternativ med mindre sannolikhet.
Helt klart är att Syrienkonflikten befinner sig i ett känsligt skede. President Obama varnade häromdagen Assad för att använda C-vapen och idag möttes överraskande de ryska och amerikanska utrikesministrarna FN:s särskilda sändebud Brahimi i Dublin. En sak för de bägge ministrarna att klarifiera var säkert avsikterna med respektive flottnärvaro i Östra Medelhavet. Ryssland har ju som bekant en fartygsgrupp med tunga robotkryssaren Moskva i spetsen, medan USA enligt öppen rapportering seglat in med hangarfartyget USS Eisenhower i förra veckan genom Suez. Hon anslöt där med Amfibiestridsgruppen Iwo Jima och understöds också av luftvärnsfregatter. Britiska HMS Illostrous och franska Charles de Gaulle verkar också smyga omkring i närheten.
På den politiska fronten har dessutom den amerikanska senaten antagit en lag som innebär att Vita Huset inom 90 dagar måste redovisa tre olika militära handlingsalternativ i stegrande skala, men som inte innebär att amerikansk trupp på syrisk mark (specialförband sannolikt undantagna).
Nu är ju inte Syrien det enda ställe i regionen, där situationen är allvarlig. I Egypten president Mursi i skrivande stund tala till folket i ett TV-sänt tal. Spänningen är hög i landet mellan Mursi med Muslimska Brödraskapet å ena sidan och alla andra på den andra sidan. Resterna av den gamla regimen är alltså för tillfället förenad med de liberaler som initierade dess fall. Polariseringen är tydlig mellan islamisterna som använder sin makt för att försvaga de olika minoriteterna medan oppositionen inte riktigt respekterar majoritetens val. Det är upplagt för oroliga tider med utdragna kravaller om inte Mursi lyckas desarmera situationen han själv har skapat. Sju av dennes sjutton rådgivare har sagt upp sig de senaste dagarna. På sidan står på nytt den egyptiska krigsmakten. I förslaget till den nya konstitutionen får militären en god utdelning som talar för att många privilegier kan behållas.
Därför är min bedömning att den tills vidare kommer att låta polisen ta konfrontationen på gatorna. Det är inte förrän situationen på allvar verkar gå fullständigt överstyr som armén kommer att ingripa. Trots de omöbleringar som den nya presidenten har gjort, så bedömer jag att krigsmakten inte kommer att lyda denne om domarkåren har gått emot konstitutionen. Den intressanta frågan är hur långt islamiseringen har gått inom armén. Om den på allvar slagit igenom bland de yngre officerarna är risken för inbördeskrig uppenbar vid ett ingripande i bästa Algerietstil av militären.
En annan intressant frågeställning är hur en allvarlig maktkamp i Egypten skulle påverka den internationella dimensionen av Muslimska Brödraskapet. Nu är det på väg att ta makten i två nyckelländer i Arabvärlden. Om framgångarna skulle hotas i Egypten, kommer vi då få se en överföring av stridande enheter från Syrien för att försvara den begynnande teokratin?
Någonstans under Tishreenpalatset i Damaskus går Bashar al-Assad igenom sina handlingsalternativ. Han har fastnat för det andra alternativet. Jabhat al-Nusra ska anfallas med maximal insats. Det gäller att ingjuta skräck och respekt i omgivningen, och få kurderna och de kristna att av rädsla för alternativet ställa sig mot de andra, om än inte på hans sida. Om väst och israelerna går in så blir det kaos, och i värsta fall får vi dra oss tillbaka till bergen kring Latakia bestämmer sig den uttröttade diktatorn för sig själv. Han avlyssnar ännu en lägesgenomgång av sina befälhavare. ”Nu är det tajmingen som är det väsentliga”, säger han till sig själv och undrar vad pappa Hafez hade gjort.
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet
Av intresse är också vilka operativa scenarion de syriska C-styrkorna har utvecklat och inövat. Det är inte helt lätt att använda sarin i den syriska stridsteatern.
1. Rätt väderförhållanden är nödvändiga. Vintern, med mycket nederbörd och stark vind, minskar avsevärt antalet dagar/timmar för optimalt bruk av C-vapen.
2. C-vapen är effektiva mot en koncentrerad trupp. Om måltruppen är utspridd är vapnet mindre effektivt. Om måltruppen dessutom har infiltrerat civila områden är risken stor för enorm kollateral skada (civila döda).
3. C-vapen är mycket farliga för den egna truppen som skall hantera dem. Vilka utbildade och övade trupper har Assad kvar, och vilka logistiksystem är så pass intakta att de kan handskas med C-vapen? Jag tvivlar på artillerigranater, mest sannolikt är luftbombardemang.
Jag tror att C-vapen i Syrien skulle ha en mycket större psykologisk effekt än militär effekt. Ett resultat av en C-attack skulle säkert bli en enorm flyktingvåg. Jag tror också att det skulle stärka oppositionens förmåga att skaffa pengar och vapen från utländska sponsorer.
G. Tikotzinsky
Tel Aviv
@GT. Relevanta synpunkter som jag delar överlag. Är dock inte entydigt säker på att finansieringen skulle öka.
http://turcopolier.typepad.com/sic_semper_tyrannis/2012/12/harper-syria-is-deja-vu-all-over-again.html
och
No evidence Syria mixing chemical agents, Pentagon official says
http://www.12newsnow.com/story/20267449/no-evidence-syria-mixing-chemical-agents-pentagon-official-says
(Då det handlar om s.k. information operations , där det gäller att få värdens alla medier att upprepa ett meme, ett budskap. Att sen Pentagon (alltså inte en official som ju kan vara en politiker) går ut och säger att de inte har NÅGRA bevis för att Sarin håller på lastas, hur många märkte det?)
Bra sammanfattning. Eventuellt skulle man i ärlighetens namn kunna lägga till punkt
5. Regimen förbereder inte alls användning av C-stridsmedel men västaktörer använder detta som ursäkt för att gå in och bomba vissa anläggningar i landet. När man väl är på plats och igång kan insatsen lätt utvidgas till en bombkampanj av valfri omfattning (lägg märke till att insatsen i Libyen började som no fly zone för att sedan utan någon mandat utvidgas till att fungera som spaning och CAS åt rebellerna).
Eller är punkt 5 för osannolik för att tas med? 😉
JA
@anonym. Absolut inte. Det finns också ett alternativ 6, där regimen drar sig undan till NV delen av landet med bland annat eventuella C-vapen.
Håller med om 6, dvs ett tillbakadragande från sunnidominerade områden, även om jag inte förstår varför vapnen i så fall måste göras stridsberedda.
JA
@JA. För att inte bli angripna under förflyttningen?
Förvisso men det politiska priset skulle bli oacceptabel? T o m Iran har deklarerat att om Syrien skulle använda C-vapen lyfter man händerna från regimen.
Kanske för att angripa några sunni-muslimska byar och därmed driva sunni-befolkningen på panikflykt. Demografiska omflyttningar för att skaffa en sammanhängande och etniskt homogen alawitisk enklav. I ett sådant scenario skulle några få flygburna bomber med sarin räcka för att uppnå önskad effekt.
GT
@Anonym. I den östtyske spionchefen Markus Wolfs memoarer (Mannen utan ansikte) beskriver han initierat och trovärdigt hur regeringar överskattar sin egen betydelse för interna skeenden i andra länder. Vad jag menar är att det som betyder mest är de reella övervägandena i Assads inre krets.
@GT. Helt klart är det den psykologiska effekten som är den avgörande och lättast att uppnå.
Bara så vi är på det klara vilka västvärlen stöder:
Varning: ytterst obehagligt, en ung pojke hackar huvudet av en ”Alawitiskt polisman”
Mer strategiskt lär FSA ha intagit
en kemisk (klorid) fabrik i Al-Safira. Kloridfabriken lär vara en täckmantel för ett kemstridsmedelcentrum. Tanken hos FSAs sponsorer var nog att SAA skulle börja flytta på kemstridsmedel vilket skulle vara ett casus belli. Samtidigt har rebellerna hotat flygplatsen i Damaskus, och hade nog hoppats intaga den, vilket skulle vara praktiskt för att flyga in specialförband från NATO.