av Gunilla Herolf

I juni 2016 förväntas Europeiska rådet att besluta om förlängda sanktioner mot Ryssland. En anledning till detta är att inga framgångar kan ses när det gäller efterlevnaden av Minsk II-fördraget. Sanktionerna var tänkta att upphöra så snart Ukraina och Ryssland hade uppfyllt de löften de givit i fördraget.

EUs medlemsländer har under hela den tid som sanktionerna existerat varit splittrade. Länder som tidigare varit del av Sovjetunionen eller Warszawapakten har ofta varit starka förespråkare för fortsatta sanktioner, medan en del stater med stor handel med Ryssland har sett priset för det egna landet som alltför högt.

Under en längre tid har det funnits påtagliga tecken på att stödet bakom EUs sanktionspolitik blivit allt bräckligare. Framträdande bland kritikerna är Italien, Ungern, Cypern och Grekland. Italien lyckades genom sitt motstånd förhala det beslut om förlängning av sanktionerna som togs i december 2015. Inget land har dock ännu deklarerat att det tänker lägga in sitt veto mot det beslut som nu ska tas.

På den andra sidan finns länder som Polen, Baltikum, Sverige och Storbritannien. Även USA, som vidtagit egna sanktioner, har påtalat att med tanke på att inget händer i det ryska beteendet måste sanktionerna fortsätta.

Tyskland är ett nyckelland. Landet har hela tiden varit starkt delat och Angela Merkel har av vissa varit hårt kritiserad för sin sanktionsvänlighet. Idag ser man att de krafter som vill bryta upp sanktionerna vuxit sig allt starkare. Ett antal kristdemokrater, socialdemokrater och vänsterpartister besökte nyligen den ryska duman och mottogs av dumans ordförande, Sergej Naryshkin. Naryshkin står nära Putin och ingår i den grupp som omfattas av EUs sanktioner och som därför inte får resa in i EU (Han står för övrigt som undertecknare av propagandabrev till ett antal svenska politiker.) Strax efter detta besök kom nästa tyska grupp, den här gången företrädare för den s k Petersburgdialogen, bestående av tyska affärsmän, vilka länge protesterat mot sanktionerna. Den tyske vice-kanslern Sigmar Gabriel tillhör den grupp som öppet talar mot fortsatta sanktioner. Han menar att Minskprotokollet ska respekteras, men i motsats till Angela Merkel anser han att sanktionerna gradvis kan tas bort allt eftersom de olika kraven möts.

Ett annat nyckelland är Frankrike. Här finns liksom i Tyskland starka krafter som gärna överger sanktionerna. Nyligen gavs inresetillstånd till den ryske jordbruksministern, en av de personer som omfattas av sanktionerna om inreseförbud i EU.

När man jämför befolkningarnas åsikter kan man se samma mönster. Tyskar och fransmän är mindre positiva till sanktioner än nordbor och engelsmän och har också mindre sympati för Ukrainas nuvarande regering. Jordbrukare, affärsmän och andra grupper som drabbas av sanktionerna har också länge protesterat mot dem.

Den interna press som nu riktas mot den tyska förbundskanslern är oerhört stark. Som den viktigaste politikern i Europa har hon hittills försökt balansera olika europeiska intressen. Det är en svår uppgift med osäkert resultat. Om Storbritannien lämnar EU kommer sanktionsförespråkarna att bli svagare. Å andra sidan kan man tänka sig att Merkel inte heller gärna tar annan ståndpunkt än den amerikanska i denna fråga. Om Minskprotokollet skulle börja efterlevas skulle problemet lösas, men det är inte så troligt. Mest sannolikt är nog en underminering av sanktionerna av den typ som vi nu ser ske i olika länder och så småningom ett totalt upphörande av dem.

 
Författaren är fil dr och ledamot av KKrVA.

Mer av samma författare